Nu har jag lugnat ner mig något. Åtminstone för stunden.
Allt var så luddigt, så oklart, det gick rykten och jag visste ingenting, fick ingen konkret fakta någonstans, vågade inte tro på vad folk sa. Ett hopp började väckas i mig innan datakunskapen när Elvis loggade in på sin facebook. Magister Christer kom och vi var tvugna att gå in. Jag sa till Elvis "Jag kollar Sanna, om någon verkligen vet hur det blir så är det hon".

Jag fick upp hennes blogg. Jag skrek till. Ett sånt där shockat falsettskrik som gjorde att alla blickar vändes åt mitt håll. Sen skrek jag "JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!", kastade mig om halsen på Elvis, började skratta och tårarna började rinna. Låg på över min laptop i gråt- och skrattattacker (en kombination av båda är bästa förklaringen), kunde knappt andas, hela jag skakade, det ringde i öronen, huvudet sprängde och jag försökte hantera den totala lyckan.


Jag förstår det knappt fortfarande och ändå har jag redan ordnat boende och telefonerat med mina Maiden-addicted best mates Fred och Vic för att säkra biljetter. Måndag klockan 10. Måndag klockan tio. Då vet ni ju vad jag gör. Lämpligt nog blev mina första två lektioner inställda på måndag morgon så jag behöver inte ens skolka. Tack Gud! Tack vem det nu är som har gjort att de kommer hit. Tack.


Många av de som ska till Sonisphere (Slayer, Anthrax, Mötley Crüe, Heaven & Hell och Alice Cooper drar väl folk en aning dessutom) gör väl det delvis för att kolla bra musik, öla och umgås. Sorry but not for me. Inget illa om gott sällskap, metal och öl - men när det är Maiden så är det MAIDEN. Då vill jag bara vara med mina närmaste vänner, som jag delar den här känslan med utan att behöva snacka om det. Stå längst bak och se cool ut för att behålla imagen? Hellre går jag själv. Det lär väl vara oundvikligt att träffa på folk man känner eftersom hela hårdrockssverige verkar vilja dra dit, och jag snackar gärna med folk, det är inte det. Men Maiden går före allt. Mina gudar, tack för allt ni har gjort för mig. Älskar er ♥