Nu är jag riktigt, riktigt sugen. I snart två veckor har jag gått omkring med Dawn of Creation/Prophecy i lurarna, och kan därefter konstatera att det är det mäktigaste introt jag har hört. Så stilfullt, ödelagt, sorgset, bortom all räddning, som stiger till en omänsklig känsla som bit för bit skakar skoppen så själen exploderar i ett storslaget tungt riff. Detta med volymen på max med grymma hörlurar. Hoppas jag inte går upp i extas under konserten på söndag och gör något opassande.
Många försöker sig på detta utan att lyckas. Jag vet när jag lyssnade på -98's Maiden 'Don't look to the eyes of a stranger' för första gången, och det var nästan samma feelings som i Dawn of Creation. Man väntade, väntade, väntade, VÄNTADE, skakade, skrek, hoppade, väntade på explosionen.
Som aldrig kom. Låten rann ut i sanden. Bara så där. En jävla lång uppbyggnadsprocess för.. ingenting.
Då har 2008's Judas Priest lyckats betydligt bättre, måste jag säga.
Ni känner säkert själva igen den här känslan, både när det lyckas och failar, men kanske inte just från musiken.. Nä, nu ska jag skärpa mig, snuskig ska jag inte vara i bloggen. You never know who reads.

Jag borde skämmas; min uppdatering är ju sämre än Guds uppdatering av de tio budorden. Men till mitt försvar har jag haft riktigt dåligt med tid och internet de senaste dagarna. Jag springer omkring med näsan i almanackan så jag inte glömmer något av allt jag inte får missa. Får förhoppningsvis internet på min dator fixat (inte tiden, dock; nu börjar lärarna pricka in proven i kalenern också, som om jag inte hade nog att göra) inom någon vecka. Ni överlever nog.

Under tiden jag har lyst med min frånvaro så har jag hunnit få hem jeansjackan på bilden ovan (den ska nitas och bli patchad imorgon), varit i Scandinavium, blivit erbjuden att gästspela i Ferocious Imps under UKM och Hammerfall har releasat. Recensionen av Hammerfalls 'No sacrifice, no victory' får dock vänta tills efter nästa helg. Nu är det bara Priest, Megadeth och Testament i mp3n och högtalarna. Vadå, man måste ju förbereda sig! Inte kan jag svika mitt rykte som den som kan varenda ord i varenda text..

Så ni förstår att jag har att göra. Och inte ens nu har jag ledigt, nu måste jag sova för att över huvud taget kunna hålla ögonen öppna under första repet med grabbarna i Ferocios Imps imorgon.

Skulle jag råka bli rockstar någon gång så är jag iallafall förvarnad..

Rulltårta, chokladkaka och kladdkaka och grädde trängdes på den alldeles för lilla tallriken, muggen var till bredden fylld med kaffe, Astrid var placerad brevid mig, hatten på, solglasögon av, tre telefoner och två fjärrkontroller låg framför mig på bordet. Och Melodifestivalen kunde börja.
Jag vet inte hur det var med er igår, men jag blev konstigt nog riktigt excited. Som hårdrockare är det ju förbjudet att kolla på Melodifestivalen, det är strängt bannlyst och uppspikat på korset. Kollar du på Melodifestivalen? Nej, jag är hårdrockare.
Sedan Lordi vann för några år sen fick jag mig ett gott skratt och bestämde mig för att bojkotta skiten. Kan det bli bättre än att ett hårdrocksband i monsterdräkter vinner Schlager-EM? De som inte fattade att det var ett tecken på att man borde lägga ner skiten har definitivt glömt hjärnan hemma i en ica-kasse.
I år kom dock undantaget, som ni alla vet. Som det lojala fan jag anser mig vara gentemot all musik jag tycker är bra så dissar man inte ett band bara för att de bestämmer sig för att vara med i Melodifestivalen, även om det är det värsta självmordet ett hårdrocksband kan begå, talking about reputation. Om man blir rullad i tjära och fjäder om man som vanlig hemma-hårdrockare (som sitter i soffan och slänger med det långa håret, tycker massa saker och lirar i ett garageband som det aldrig kommer bli något av titta) blir påkommen med att i smyg kolla på melodifestivalen, vad för straff väntar då inte det band som är DELTAGARE i skiten? Don't even wanna think about it.
Kolla bara på Poodles. De är väl inte skitdåliga egentligen, vokalisten gillar jag till och med, men vad har det blivit av dem? Relativt kända bland vanligt folk på grund av MF (vem fan bryr sig om vad vanligt folk tycker), men i hårdrocksvärlden? Fjoll-rykte. No offence grabbar, men ni kommer aldrig bli tagna på allvar (snuskigt!) av en sån som mig.
Borde inte detta ha lärt folk något? Borde inte H.E.A.T tänkt på det när de tackade ja? Sure. Fortune and glory, och ett slaktat rykte. Men no problem, jag tror säkert att erat högsta mål är att vinna Schlager-EM, aight? Vilket hårdrocksband vill inte det liksom?


Innan alltihop hade börjat så satt jag och kände mig rätt schizad. Skulle jag agera som det fan jag utmärker mig för att vara, och rösta upp så mycket pengar jag kunde och sitta och hålla tummarna så de gick av? Eller skulle jag tänka ett plan högre, låta telefonerna ligga kvar på bordet med baktanken att om de inte kommer till final så kommer alla glömma det relativt snabbt, och ingen större skada är skedd?
När H.E.A.T hade spelat var jag dessvärre för dem inte ett dugg på deras eget bästa. Inte för att låten var speciellt fantastisk eller så, men jag rycktes med i stämningen och min lojala sida tog över.
Tre omgånger röstningar senare och med väldigt mycket högre telefonräkningar så låg jag på soffan och kramades med tanten, gallskrek och viftade med huvudet allt vad jag orkade. Hatten flög av någon stans i lyckoruset och jag märkte efteråt att jag hade rivit mig i ansiktet. Jag tror ta mig fan vi blev gladare än dem. ;) Men vadå, man vill ju inte ha slösat sina pengar helt in vain, right?
Så nu är H.E.A.Ts goda rykte lost. Men nån hade sagt i en intervju, "vi vill nå ut till en bredare publik". Grattis, det har ni i sanning gjort. Men man hamnar inte fortare på Ullevi som huvudband bara för att man är med i Melodifestivalen.

Efterfesten firades dock med äkta hårdrocksdricka, Jack Daniels och bärs. En liten stjärna i kanten för det!

Ska vi snacka om låten, kan jag väl säga att den höll standarden som en "normal" sleazelåt. Jag kan väl inte påstå att H.E.A.T är särskilt typiska sleazeare i vanliga fall men det här var definitvit det. Man kan väl trösta sig med att de inte skrivit den själva.
Med en normal sleazelåt menar jag bra tryck i början, grymt intro, grym vers, och så faller allt i refrängen. Mesigt och melodin fastnar inte. Banal är ett bra uttryck i sammanhanget. Det är väl därför jag inte är en helhjärtad sleazeare.
Man kan jämföra detta fenomen med powermetal, där det är tvärt om i de flesta fall. Sådär verser och bryggor och sen en sjuhelvetes refräng som lyfter taket. Ibland går powermetal (och thrash med för den delen) för snabbt för min smak, och sleaze är (liksom glam) ibland för mesigt. Inte sagt att det finns överjävliga undantag!
Kan inte alla bara spela heavy metal så slipper man alla diskussioner och analyser?
Haha, kanske inte. Ta det sista uttalandet med en nypa salt.

Jag har haft en väldigt lyckad förmiddag, av flera olika anledningar; Jag har saknat tanten och fick träffa henne, jag fick leka fotograf och känna mig duktig, jag fick äta svindyr kaka och dricka svindyr latte, jag köpte röda decilitermått och jag fick utrymmeför min sadistiska sida i och med att jag kunde beordra tanten att stå i linne i minusgrader (när jag själv hade på mig skinnpaj och fetaste dunjackan).
Det blir väldigt mycket tant i helgen, då vi med kritiska ögon ska granska H.e.a.t-killarnas självmord i melodifestivalen imorgon och värdigt stå upp för att vi är singlar och bojkotta alla hjärtans dag (bojkottar man inte melodifestivalen måste man bojkotta något annat).

Här ser ni nedan resultatet av den så kallade fotosessionen, som är ett projekt till skolan.
One way ticket to eternity - and back, med Astrid framför kameran och Aerime (för första gången?) bakom.

För en gångs skull bestämde Murphy sig för att delta i Vi Som Känner Medlidande För Den Eventuellt  Halsflussdrabbade Stackars Aerime  (förkortat VSKMFDEHSA; för medlemsskap ring 077-930666) och gav mig bra poft i brevlådan. Can't wait tills vi ska äta kakor och byta kompisarmband ihop!
Senaste numret av Close-Up (med KK Downing-intervju!) och en Priest-tröja var vad som erbjöds. Nu riktigt längtar jag efter att skolan ska börja så jag får sy om tröjan; storleken är small och den räcker mig ner till knäna.
Är det ett bevis på att storlekarna är fuckade eller att jag är dvärg? Kanske borde lägga till de titlarna i medlidandeföreningen ovan. Vi Som Känner Medlidande För Den Eventuellt Halsflussdrabbade Stackars Sinnesförvirrade Dvärgen Aerime Som Längtar Till Skolan När Hon Borde Njuta Av Lovet? Nja, ska vi göra pins av det där lär inte alla bokstäverna få plats.

Vaknar. Hör ljud. Dammsugarljud. Och pipandet från storslalomen från TVn i vardagsrummet. Nybakat bröd. Solsken. Snö. Snor i halsen. Den optimala sjuksituationen. Varje år blir jag någon gång alltid sjuk mitt i vintern, en dag då solen lyser och skidtävlingar pågår. Och det drar mig till Metallica, för första gången på flera månader. Klickar igång datorn och Prince Charming. Nostalgitripp tillbaka till den tiden jag precis hade börjat lyssna på hårdrock, tyckte Maiden var kass (framförallt Bruce egentligen), missbrukade Reload och Black Album och var ovetande om att det var ett thrashmetalbands låtar jag spelade.

Jag vet inte vad Metallica är för er, men I can tell att ni som läser detta har ganska skilda uppfattningar om vad som är Metallica. För mig är Metallica 80-talets Metallica. Jag kom att ändra mig drastiskt efter den där första perioden heavy metal-Metallica, då jag insåg att det inte var Metallica. Jävligt bra, stundtals, men det är inget thrashmetalband verk. Metallica ska vara 80-talets thrash. Den rena thrashmetallen, med kusligt bra sammansättningar och stimulerande riff på rullande band. "Kill 'Em All", "Ride the Lightning", "Master of Puppets" och "..And Justice for All" har alla sin lilla masterpiece. Jag gillar "Ride the Lightning" och "..And justice.." jävligt mycket, kanske för att soundet på "Ride the Lightning" är mer 'heavy' än debutalbumet. Säga vad man vill men det finns många riktigt goda kakor i de plattorna; Fade to Black, Harvester of Sorrow, One, For Whom the Bell Tolls och Creeping Death bara för att nämna några.



Men sedan, i och med det svarta albumet 1991, så ändrades allt. Från pure thrash till meshårdrock. Det är en väldigt folklig platta, though, och Metallicas mest sålda, men så pedantiskt mixad att det i mina öron bara låter mesigt, riffen flyter ihop med varandra utan att lämna några större spår efter sig. Skivan saknar det tryck de hade tidigare.
Vissa låtar har helt klart sin storhet, Sad But True och Nothing Else Matters är två av dem (Enter Sandman har jag dock aldrig känt mig dragen till). Men, realize; Metallica är inte Metallica anymore. Inte det jag anser vara Metallica.




Load är den Metallicaplatta jag har längst ner på listan. Don't like it. Och det är jag definitivt inte ensam om att tycka. Den är i särklass sämre än Black Album, och hoppet om thrashmetallen är sedan länge borta. Däremot Reload, varav flera av de låtar som helt enkelt inte fick plats på Load är med, är jävligt mycket bättre! Once upon a time lyssnade jag riktigt mycket på Reload.
Inte är det thrashmetal för fem öre, men trycket är tillbaka vissa saliga stunder. Fuel, Bad Seed, Attitude och Fixxer, men Prince Charming och Unforgiven II är ännu ett snäpp bättre. De får till riktigt heavy metal-sound på riffen, jävligt gött faktiskt. Hade jag inte vetat att det var ursprungligt thrashmetalbands verk (vilket jag faktiskt, som sagt, inte visste från början) hade jag gillat det even more.




Nu blev det inget egenskrivet på ett tag för Metallicas del, utan två coverplattor under namnet "Garage Inc." kom ut. Jag är inte mycket för covers, men man måste medge att de gör Blue Öyster Cults "Astronomy" satans bra. Dock är avsaknaden av thrashmetallen om än mer påtaglig.




Ett livealbum i samarbete med en symfoniorkester (???) och Basist-Jason Newsteds avhopp senare kom "St. Anger" ut på marknaden under stora buanden från de trogna fansen. Nu kom iallafall thrashen tillbaka som jag har tjatat om! Dock var det ett väldigt lamt försök. Alla bandets inbördes konflikter återspeglas i de underproducerade låtarna och de aggressiva texterna. Dock lyser attityden ut från alla håll och kanter ut ur den här plattan, and I like that!



Senaste skivsläppet, "Death Magnetic", bekräftade med råge deras way down. Jaha, och vad fan var det här? Jag lyssnade. En enda grej reagerade jag på, och det var "Unforgiven III", som jag faktiskt blev nyfiken på när jag först såg titeln. Så mycket med den Unforgiven när låten inleds med ett jävla.. pianointro! Metallicas thrashmetal är. Död.
Det var ett enkelt val när jag fick välja mellan konserter att se i vår (vilken brighthead är det som tycker att lägga AC/DC, Metallica, Saxon, Judas Priest (Megadeth, Testament) och Edguy inom en tidsperiod av några månader är kyftigt?!) och valde bort Metallica. Sure, hade varit kul att se dem någon gång, trots att Hetfield är bedagad och Ulrich är omåttligt dålig livetrummis, för trots att de inte fattar att de går åt pipan på senare tid så har de skapat fantastisk musik i tidiga år.




Jag hade nog inte sagt något om 80-talets Metallica aldrig funnits, om jag inte vetat bättre än Black Album- och Reloadmetallica så hade jag varit helt nöjd med det. Men är det det fenomenala thrashmetalbandet, som Metallica utger sig för att vara, och har varit en gång i tiden?
Jag önskar att svaret var ja.

..Kan jag verkligen säga nu. Världens läckraste engelska märkeshatt från myrorna är numera i Aerimes ägo, samt de ljusa jeansen och linnet på bilden. Nya brillor är ocksåp inhandlade då jag behöver minst ett nytt par per säsong. Varför just pilotbrillorna höjer coolhetsgraden är svårt att sätta fingret på, men det var uppenbarligen märkbar skillnad då jag seglade in i en skoaffär på Götgatan och bruden som skulle föreställa expidit utbrast en andaktig hälsning och glodde med tefatsögon. Antingen trodde hon att hon kände mig eller att jag var en kändis. Jag föredrar nog det andra alternativet..


Lite bandgrejer kunde jag inte hålla vantarna ifrån. Backpatch till en jeansjacka jag ännu inte köpt och denna dundersnygga Highway to Hell-flagga.

Jag är sjuk i halsen och mitt sovbehov tryter. Hörs imorgon slackers!

Eftersom recensionen av konserten blev så lång så fick inte alla bilder riktigt plats när texten var färdigskriven, så de blev tilldelade ett alldeles eget inlägg. Så här ser det ut när Aerime och Astrid stormar Trädgårn, enjoy!


Innan konserten, vi har tagit plats vid staketet. Tanten blev lat och satte sig ner sig ner. Tanten rotade helt ofärskämt i min väska. Foto: Aem


Tillslut sa mina fötter åt mig att göra som tanten. Och vet ni vad? Har man tråkigt kan man till och med ta kort på sina ben. Foto: Aem


Sitt hår med tydligen. Foto: Aem


H.e.a.t entrade scenen och jag vände kameran framåt. Helt plötsligt fick jag in en snygg pöjk på linsen! Foto: Aem


Han dök visst upp igen. Foto: Aem


Och igen! Måste vara fel på kameran. Foto: Aem


Nu fick den iallafall med några andra snubbar också. Snubbar in this case=Jimmy Jay och Kenny Leckremo. Foto: Aem


Solobild på Jimmy Jay! Foto: Aem


Nu blev det något fel på tantens kamera istället. Foto: Tanten


Våra kameror måste helt enkelt ha älskat honom. Foto: Tanten


Ännu mer Eek och Jimmy. Foto: Tanten


Jimmy, Kenny och så Dave Dalone därute i kanten. Foto: Tanten (haha, det rimmar)


Tanten fipplade på kameran i pausen och jag hann knappt posa klart innan hon knäppte. She's the evil. Foto: Tanten



Jag blev pissed och snodde kameran och knäppte en bild på hennes vackra skrev för att hämnas lite. Hon är dum, men snygg också! Alla har sina kvalitéer, som Tobias Sammet sa till Dirk Sauer; "Yeah, he's quite well-hung. But his girlfriend told me he just don't know how to use it.. Well, I'm sure he's got other qualities!" Foto: AEm


Edguy entrade scenen och första bilden blev på Dirk Sauer. Foto: Aem


Tobias Exxel i ett grönt bassolo. Foto: Aem


Den här bilden beskriver stämningen jävligt bra. Foto: Aem


Felix Bohnke under sitt cplånga trumsolo. Han slog så svetten skvätte, jävlar! Foto: Aem



Och slutligen blev vi tvungna att dra. Nu ser ni att det var rätt mycket crowd ändå! Knäppt vid utgången, typ. Foto: Aem


Astrid gick igenom sina bilder på tåget hem. Vi var helt ensamma, så vi ringde Vikk och tjötade hela vägen hem, stackarn. Foto: Aem


Jag hade så roligt att jag började ta kort på mina ben igen. Foto: Aem


Avslutar med denna fina egobild med biljetten. Trött och sliten, men jävligt nöjd. Foto: Aem

---

Nu är rockstjärnan hemma i Skövde igen, bilder på inköp och sånt där kul kommer imorgon. Nu jävlar fick ni bilder att kolla på iallafall. Sleep tight!

Well, det finns garanterat fler punkter än en, men är man trött och mätt så kommer man tydligen bara på en sak at the moment; skivsamlingen. Just på den fronten ligger jag rätt dåligt till (men hey, allt är relativt!), varför köpa skivor när man ändå kan fjäska sig till plattorna via icke laglydiga hemtankare, också kallade mina polare? Men jag bättrar mig.
Det är status att ha hylla efter hylla fyllda med välsorterade CD- och LP-skivor, som man världsvant går och petar i när någon kommer på besök. Det är det lite svårt för mig att göra med ca 25 CD's och 2 LP-plattor i samlingen. Men dessa två sköningar beställde jag hem för några dagar sedan (presentkort på Ginza är bästa presenten du kan ge till en hårdrockare; det blir ALDRIG fel)! Min Maidensamling är iallafall snart komplett..

Dock har jag en annan coolhetsfaktor som inte varenda kotte har; patronbältet. Nitbälten har blivit så vanligt att man lätt kan bli missförstådd även om man har skinnpaj, trasiga jeans, leopardscarf och nitbälte. Två saker räddar outfiten från "wannabe rockchic"-tolkningen som alldeles för lätt uppstår nuförtiden; bandtröjan och patronbältet. Och om du är kille, ditt extremlånga hår.
Varför just patronbälte är mer status är nitbältet och därmed inte fjollförklarat, är just att det är 1. svårare att få tag på och 2. betydligt dyrare. Jag har som ni säkert vet två stycken, ett kromat och ett natural, vilka gick på 1200 tillsammans och det är relativt billigt.
Fan vad mycket lättare det hade varit om man hade trivts med att gå omkring i tshirt och mjukisbyxor, och skita i om man blev uppfattad på rätt sätt! Dock är det inte lika lätt att dra upp metalhanden framför en kille i Maidentröja och säga "Up the Irons!", om killen inte har Maidentröja på sig. Hur kan man då veta om han är Maidenfan?
Jag ska nog tipsa framtidsteknologin om att konstruera små pratbubblor eller skyltar ovanför alla, där man kan skriva "Född hårdrockare". Hejdå alla missförstånd!

---

Lite update angående rockstarlivet och Murphys lag; Aerime befinner sig för närvarande i hufvudstaden af svea rike och äter sindyrt och shoppar upp de resterande pengarna och lever loppan a couple of days, därav den dåliga uppdateringen. Angående Murphys lag så pajade Aerimes rooter några dagar innan hon for, så det kommer inte bli 666 inlägg om dagen direkt tills det är fixat. Anteckna detta!

Hur metal känns ordet "pyssla" egentligen? Men för att bevisa att ALLT går att göra metal (nåja, nästan allt) så har jag hårdrocks-pysslat again. För några dagar sedan fick jag hem detta midjeskärp från Tradera, vilket var på tok för långt så jag klippte av en bit. Och det räckte precis till ett armband som jag nitade lite fint och slog mig på fingret när jag skulle hamra dit fästet. Shit the same,ska man vara fin får man lida pin eller hur är det man säger?
Och ni hårdrockarpojkar ska vara glada att vi rockchics bryr oss om hur vi ser ut. Ni behöver bara ha långt hår så förlåter vi er för allt. Tänk om vi hade det lika lätt!

Klockan direkt efter plugget drog jag på mig dagens konsertsuit bestående av nätisar, leopardkjol, skinnpaj, Maidentröja och kängorna, eftersom de är de enda skor jag kan ha på konserter utan att behöva amputera fötterna efteråt. Allt blev i vanlig ordning sönderstressat, men slutligen kom jag och min andra hälft ingen mindre än Astrid "tanten" iväg med bestämt tåg.


Jag på tåget ner. Ständigt pysslande med håret! Foto: Tanten


Vi kom in på Trädgårn som planerat, lämnade alla tusen tröjor i garderoben och stormade Trädgårn. Jag hade aldrig varit där förut (inte Astrid heller för den delen), nor var det litet alltid men små gig är mysiga att varva med, can't be Ullevi all times. Som den lilla bulldozer jag är armbågade jag mig längst fram med Astrid som en svans och placerade oss strategiskt nog i det hörnet där våra favoritartister i banden skulle hålla till. En brud med patronbälte är inte att förakta!


Jag och Astrid. Hårsprayade ner Trädgårns kisseria innan spelningen! Foto: Aem


Till min stora förvåning började H.e.a.t spela först. Jag trodde att All Ends skulle börja, med tanke på att det stod "Edguy + H.e.a.t + support" på våra tickets, och med facit i hand kan man säga att det var jävligt synd att det inte var H.e.a.t som hade fyrtiofemminutersshowen..


H.e.a.t började finurligt att introducera med "The Heat is on", för att sedan köra igång. Ska man jämföra med den förra spelningen jag var på i somras är nog det enda negativa man kan säga är att det inte varade lika länge.  Nu kunde jag låtarna, stod närmre, och kunde låta hjärnan göra andra saker än att bara försöka fundera ut om den gillade det eller inte, vilket var vad den höll på med halva förra spelningen. Keep up the good work guys, hoppas nu för er skull att jag har fel och att herr Jona kommer ha rätt angående den kommande Melodifestivalen..


Feel the H.e.a.t! Eric Rivers, Kenny Leckremo, Jimmy Jay och Dave Dalone på bild. Foto: Aem

Alldeles för snart var det till ända, och efter en lång paus kliver trummisen i All Ends in på scenen. Jag hade ingen jävla aning om vad de var för något innan. Efter honom en gitarrist, en gitarrist till, basisten, och de börjar spela på ett asgött intro. Precis när jag börjat tro att jag ska have a nice time så kommer två brudar inskuttandes på scen. Jag blev helt förstummad. Brudar bakom micken har ingenting, ingenting att göra på ett metalgig. Det här var inget undantag.
Sure, de sjöng rent och jättegulligt, men inte fan var det metal.
Hoppet steg när en låt tog slut och nästa tog vid; man får fan ge dem cred för deras intron. Ett jävla tryck blev det! En del verser var också helt okey, men en bit in i låtarna lät det alltför ofta grötigt och man fick anstränga sig för att kunna skilja ut vad fan det egentligen var de spelade. När de började spela "Apologize", som nyligen låt på svensktoppen med ett annat band, då hoppas varken Astrid eller jag inte mer.
I didn't like it. Jobba på scenmovesen (att stå att gunga på samma fläck i trekvart imponerar inte på någon, det var bara ena gitarristen som skötte sig hyfsat på den fronten) och kicka brudarna så kan jag till och med fundera på att tycka något positivt.


Gitarristen i All Ends som stod strategiskt placerad rakt framför mig. Som den true front row banger jag är, är det alltså ingen zoom på bilden. Foto: Aem


Bara valet av Edguys introlåt, "Rock or Dead", som är min favorit från det aktuella albumet säger det mesta om deras gig. Suveränt bra. I högra hörnet som vi stod var gitarristen Dirk Sauel och basisten Tobias Exxel placerade större delen av giget, och jag fick connection med dem redan från the very beginning. Sånt gillar jag! Bara att man själäv vet att de vet att an existerar, om än just då, så är det jävligt kul.
Tobias Sammet överraskade dessutom med underhållande konversationer mellan låtarna och sjöng som en gud. Jag lyckades dessutom nudda hans hand när han sträckte fram sin åt alla galna fans. Det ni!
Som ni vet så gick tåget hem klockan 23, och jag trodde inte att vi skulle hinna till extranumret ens, men se det gjorde vi.
I mellantiden drog Feix Bohnke av ett hejdundrande trumsolo, inget litet fjuttigt på en halvminut heller, jävlar vad han drog på! Jag stod bara och stirrade, hurfan orkade killen? Imponerande..
Men slutligen blev ändå klockan kvart i 23 och vi blev tvugna att dra. Jag vet inte exakt men det kan ha varit ett par låtar kvar på extranumret. Och det var verkligen bäst för mig att jag kom på tåget, för annars skulle jag inte fått någon skjuts till nästa konsert.
Innan vi drog precis fick jag dessutom en lång blick, ett leende och en Tobias Exxel som gjorde metaltecknet åt mig. Blir det bättre än såhär? Jag saknade souvenirer (NÅGOT jävla plektrum kunde de väl kastat ut?) men i övrigt.. Whoaa. Det lär bli Edguy live fler gånger, you can tell!


Tobias&Tobias i Edguy. Basist-Tobias högerarm har på bilden ungefär samma cp-hållning som min morsa när hon springer. Foto: Aem

Längtar redan till nästa konsert, Judas Priest, Megadeth och Testament den 1/3. Hang on til then!

Någon mer som besökte konserten? Write me bitches!

Mina ben är döda klumpar, armarna känns mycket länge än vanligt, huvudet dunkar, hörseln går på halvfart, nacken värker, halsen svider. Mjukisbyxor, gammal Maidentröja, skinnpaj och pilotbrillor, trots att det minst av allt är soligt väder ute. Det vanligtvis enorma håret hänger i stripor och jag släpar de trasiga converseskorna i gruset.
You know what I'm talking about. Jag har tagit på mig rollen som dagen efter-rockstar med råge.

Men som ni alla vet så är det värt det som in i helvete. Speciellt när man tänker tillbaka på gårdagens konsert. Trots mitt bedövade tillstånd (vilket jag naturligtvis försökte åtgärda med hjälp av en hink kaffe) så berättade/skrek/tjöt jag om gårdagens upplevelser för alla som ville höra och för alla som inte ville höra. Pucko sa "Kolla på hennes ögon när hon berättar, hon brinner verkligen för musiken!"
Och det kan väl ligga något i det, jag blir fortfarande helt lyrisk när jag tänker på konsertens höjdpunkter.
När jag stod så nära Eric Rivers under H.e.a.t att jag (nästan) hade kunnat nudda honom, när jag höll ögonkontakt med Tobias Exxel i Edguy under nästan hela giget, när Tobias Sammet sträckte fram handen och nuddade vid min (och de andras som stod runt omkring) hand..
Trots nationellt prov direkt på morgonen, trots att det känns som hela huvudet är fullt med svinto så fattar jag verkligen varför jag älskar det här!
 

Nu bär det snart av! Wööööho! Ser ni mig tveka inte att gå fram :D Fyfan vad kul det kommer bli..
Hörs imorgon!

Nu är jag förberedd, nu är den vackra utväxten färgad och naglarna paintade, nu är kläderna valda, nu är jag jävligt uppspelt och nununu.. smsar jag Astrid.
Nu borde jag lägga mig, lugna mina nerver och invänta morgondagen. Det kommer bli GRYMT!

Jag slänger upp en outfitbild innan vi drar, så ni kommer igen oss! Alla som ska dit och läser det här och ser oss ska heja, okey?
Natti;D