Mina ben är döda klumpar, armarna känns mycket länge än vanligt, huvudet dunkar, hörseln går på halvfart, nacken värker, halsen svider. Mjukisbyxor, gammal Maidentröja, skinnpaj och pilotbrillor, trots att det minst av allt är soligt väder ute. Det vanligtvis enorma håret hänger i stripor och jag släpar de trasiga converseskorna i gruset.
You know what I'm talking about. Jag har tagit på mig rollen som dagen efter-rockstar med råge.

Men som ni alla vet så är det värt det som in i helvete. Speciellt när man tänker tillbaka på gårdagens konsert. Trots mitt bedövade tillstånd (vilket jag naturligtvis försökte åtgärda med hjälp av en hink kaffe) så berättade/skrek/tjöt jag om gårdagens upplevelser för alla som ville höra och för alla som inte ville höra. Pucko sa "Kolla på hennes ögon när hon berättar, hon brinner verkligen för musiken!"
Och det kan väl ligga något i det, jag blir fortfarande helt lyrisk när jag tänker på konsertens höjdpunkter.
När jag stod så nära Eric Rivers under H.e.a.t att jag (nästan) hade kunnat nudda honom, när jag höll ögonkontakt med Tobias Exxel i Edguy under nästan hela giget, när Tobias Sammet sträckte fram handen och nuddade vid min (och de andras som stod runt omkring) hand..
Trots nationellt prov direkt på morgonen, trots att det känns som hela huvudet är fullt med svinto så fattar jag verkligen varför jag älskar det här!