Äntligen blev min bilduppgift klar. Uppgiften var del två (One way ticket to eternity - and back var den första, remember?) och gick ut på att designa en skateboard. Inte det första man hade väntat sig att en metalbrud skulle ägna sig åt (skateboard, vad är det för mening med det?) men det här bevisar att ALLT går att metalize!

För en gångs skull blev jag faktiskt nöjd. Har tecknat en del innan men det var säkert flera år sedan nu. Tecknar bara med blyerts och kol, allt annat med bild (massa färger som kladdar) är ju så tråkigt.. Det roligaste är att sitta med blyerts eller kol och pilla tills man får det perfekt. Och eftersom Derek Riggs Eddieteckningar är höjden av pillighet så passar det mig perfekt.

Denna version av Live after Death, klippt och förstorad, är inte perfekt kanske men i det stora hela stämmer den. Det räckte till högsta betyg iallafall (läraren svimmade) och nu är den sprejad, utklippt och klar. Helt klart bästa Eddie-teckningen jag har lyckats åstadkomma hittills!


Spraya


Fan vad kladdig den ser ut! Om man skulle ta och kopiera den och skicka hem i brevlådan till alla läsare istället?


Hard work work


Synd att det var så jävla kallt, för soligt var det minsann!

När Priestfeast var slut och lyckoyran lags sig upptäckte jag att min leopardscarfs, som jag hade haft på mig innan jag gick in, var spårlöst borta. Jag hade väl lyckats tappa den i all trängsel och armbågande får att försöka bevara första parkett-platen. Crap. Vad gör man då?
Man gnäller, man svär, man gnäller lite till och så köper man en ny. Vad kan passa bättre än att köpa en i andra hand? Inget. Slutstation tradera. Och idag trillade en leopardscarfs in i brevlådan, exakt en sådan jag ville ha och i princip identisk (till och med snyggare) än min förra. För, ska vi säga, 40 spänn. Helt överkomligt!
Och eftersom jag är en sån hopplös tönt var jag bara tvungen att se hur jag såg ut som talibanterrorist. Riktigt gullig om jag får säga det själv.

Poften förde med sig detta till mig förra veckan. Riktig tajmning för en gångs skull då jag har gått och blivit förkyld. Så istället för att snora och hosta på alla kan jag begrava näsan i nya Close-up samt Sweden Rock Shop-tidningen man fick med. Jag blev ju inte lite sugen på alla tröjor man hittade där.. Eller snarare trycken, eftersom jag har något sjukligt behov att karva i alla tröjor jag lyckas lägga vantarna på.
På http://www.swedenrockstore.com (nej, det är inte samma sak som Sweden Rock Shop, fast jag alltid trott det) så hittade jag Killers-allovertröjan jag har letat efter i flera månader. Den skulle vara sjukt snygg att ha sydd som min Judas Priest-Screaming for Vengeance-tröja (profilbilden). Och när jag väl hittar den, vad tror ni då den finns i för storlek? XL! Small går mig till knäna! Jag blev så tjurig att jag ringde till Astrid i sälen och lipade i en halvtimme.




Jag skulle inte säga nej till dessa heller;









Nä nu ska jag ta kaffetermosen och stora Maidenmunkisen och vandra ut i snöstormen.. Skolan slipper man tydligen inte, fast man är döende.

Nu förstår jag alla er som inte lyssnat på Virtual XI och The X-Factor bara för att Blaze Bayley sjunger istället för Bruce. Jag förstår mycket väl er som ratat de plattorna, inte för att de är dåliga på något vis utan helt enkelt för att det är Blaze som står framför micken.
Jag har nu upplevt samma sak med Priest. Rob Halford gjorde ju en Bruce-grej och hoppade av bandet -93. Då var Tim "Ripper" Owens ersättaren.
Jag har haft någon slags tvångstanke nu i några veckor att så fort jag vaknar på morgonen masa sig upp (men inte förrän jag har snoozat tre gånger), starta datorn och klicka igång hela Defenders of the Faith. Så alla andra vaknar. Vem vill inte få ett sådant uppvaknande? Well, to the point. Och när skivan tar slut alldeles för fort börjar alltid Demolition spelas, och jag är alldeles för lat för att byta tillbaka igen förrän halva plattan har gått. Så första halvan av Demolition är jag väldigt bekant vid.
Och jag kan säga som så att sure. Några spår, helt okey. Godkända. Men.. det är ju inte Halford! Judas Priest MÅSTE ha en metalgud i innehållsförteckingen. Så när jag kommer på det så springer jag och sätter igång Freewheel Burning igen.

Men jag tycker fortfarande Blaze passar på Virtual XI och The X-Factor.

Jag har snart designat, pimpat och sytt så jävla mycket grejer att jag kan öppna en webshop. Synd att det bara existerar ett plagg per sort samt är måttsytt.. efter mig. Och rätt synd också eftersom jag inte har en tanke på att sälja något. But hey, det är bra att tänka på om man skulle bli pank någon gång.

Överst har jag en liten konstig grej, aldrig sett någon liknande förut och då är det lite svårt att namnge det.. Anyway, det är ett litet zebrajox som sitter runt pattarna med snörning i fram. Kan bäras både med och utan linne inunder. Practical! Måste ha fått en kreativ snilleblixt.

Talking 'bout de små trashade shortsen, var det inte en fråga om någon snilleblixt. Snarare "Helvete. De där jeansen passar verkligen inte längre. Hurfan kunde jag göra de där hålen så långt upp? Äh. Jävla skit. Om man skulle ta och klippa av dem istället. Var är kökssaxen?" Och sen hittade jag sandpappret också och ja, här är resultatet. Ska eventuellt trasha dem lite mer.


Lag nummer två i Aerime Heavy Metal Fashion Police: Det kan ALDRIG bli för trashat, bara du använder sandpappret och inte saxen.

Idag när jag stack ut näsan utanför dörren kände jag att nu. Nu är det ta mig fan vår!
Pumps, shorts, nysydd zebragrej och solbrillor. Klarblå himmel, solsken och tyvärr iskyla. Men som den väderoptimist man är..
Det här var första gången i år som jag kände att nu är fan sommaren på gång! Byebye till dunjackan, snöstormar, minusgrader och kängor och hello till bikini, värme, ledighet, öl och festivaler.
Men än så länge får kaffetermosen ersätta ölburken.

Aerime live! juni 2008

Tänk dig att du är utsvulten. Riktigt jävla kaksugen. Och så får du en liten bit av en kaka. Då blir man ännu hungrigare än vad man var innan. Och den hungern går inte över förrän man har tryckt in hela kakan i käften och spridit smulor överallt inom ett avstånd på tre meter. Man är inte nöjd förrän man har lyckats roffa åt sig hela kakburken och hetsäter tills man inte orkar mer.
Den känslan hade jag i lördags. Jag anlände till UKM klockan tre (äh, nästan iallafall, försenad som vanligt) under dödshot. Väl där fick jag veta att vi skulle spela först klockan åtta. Partytime! Fem timmar att göra ingenting på.
Så jag väntade, drack kaffe (Aerimes kaffetermos är minst lika känd som hårsprayen), spelade lite på basen, gick omkring, kollade på folk. Tur att det var en del sköna typer där annars hade jag väl somnat.

Det var planerat att vi skulle spela två låtar. UKM-tiden var för alla fem minuter, och båda låtarna är ca tre minuter var, men vi trodde inte att det gjorde något om vi drog över lite. Dock fick vi veta när vi kom dit att det var fem minuter or death. Och vem utsätter sig frivilligt för döden? Vi spelade med andra ord en låt.

Och så blev klockan tillslut åtta, vi skulle spela fem över. Aerime entrade scenen. Jag trodde inte att det skulle vara så jävla mycket folk! Tyvärr har jag inte lyckats hijacka några bilder (än), men scenen var relativt stor och rejält upphöjd. Jag kände mig nästan som den rockstar jag utger mig för att vara när jag klev in och hör halva publikhavet (eller en hög väldigt högljudda pojkar) som skrek mitt namn och brölade. Jag gjorde metaltecknet åt dem och de blev lyckliga.
Så satte vi gång. Jag headbangade som en galning och fingrarna smattrade. Huruvida de andra klarade sig bra eller dåligt har jag ingen aning om, var bara så inne i mitt eget. Det enda jag såg av de andra var Max hår som flög i ögonvrån ett par gånger.
Och så var det slut. Wakey-wakey, lampor tändes, gå av scenen. Jag ville ha mer. MER! Jag hade ju för fan precis fått den där lilla, lilla kaksmulan. Ge mig hela för helvete!
Utanför kom energikicken. Konstig fördröjd reaktion. Jag skrek och sprang omkring. Sprang ner till publiken där brutal moshpit pågick i publiken. Blandade mig i. Snackade med folk. Headbangade över scenkanten till något deathmetalband (jag gillar inte ens sånt?). Pure happiness.

Så nu är jag officiell medlem i Ferocious Imps! Mycket coolare än bara stand-in, aight? Visserligen är jag en heavy metalbrud, och detta är väl mer ett thrashmetalband, men vafan. Lite måste man kunna anpassa sig trots att man är som jag!


STAY METAL, folks, stay metal.

Jag jobbar på designfronten. Med sax, sandpapper och nitar kommer man långt! Saxen var framme den här gången. Det är rippat på båda sidor, fyra hål. Jävligt snyggt if you ask me! Sen är det väl mindre vackert med blekvita chickenlegs men äh, det går att åtgärda.

Imorgon är det UKM. Då jag ska spela med Ferocious Imps, två låtar ska vi köra. Det kommer nog bli rätt chockerande för de flesta, eftersom nästan ingen vet att Albin har hoppat av. Det gick knappast att undvika honom på scen, om man säger så. Hoppas alla fjortisbrudar blir sura. ;)
Det börjar klockan 7 på Valhall. Våga inte missa det!

Finally, här är bilderna från Priestfeast. Enjoy!



Så här såg sminkningen ut. Har jag nämnt att jag gillar sotat?


Värmde upp på tåget med mp3n...


...Och snörade armband.


Jag träffade Vic. Han var glad och religiös.


Chuck och Testament entrade Scandinavium.


Dålig bild på testament


Chuck Billy skålade för full hals.


Testament


Megadeeeth!


Dave Mustaine + schyst vakt (dock bjöd han inte på något vatten, av anledningen att det inte existerade något. Jävligt dåligt av den ansvarige, det är ju saharaöknen i halsen efter en halvtimme. Men let's do as usual och skylla på Murphy).


Dave sjöng, Dave spelade och Dave såg förmodligen inte ett piss med allt det där håret i vägen.


Snyggingen Chris Broderick. Synd att han är gubbe (39)!


Helt plötsligt tog vakten min kamera och plåtade oss!


Dave var nog lite blyg, han var inte framme och prövade framkanterna på scenen många gånger direkt. Inte någon annan i Megadöd heller. Det var tydligen roligare att springa omkring längst bak, vad vet jag.


Förutom några enstaka tillfällen, kanske. Så nära var jag som närmast. Det ni!


Priest kom in, och Halford åkte upp genom golvet i en silvrig liemannenkappa. Riktigt stämningsfullt!


De spelade utav bara fan.


The Metal God in action!


Glenn närmast häråt.


En snygg bild lyckades jag tydligen ta, utan att veta om det. På konserter är det ju bara att sätta kameran på auto och sträcka den så högt upp man kan (det har sina nackdelar att vara mini) och trycka. Hur det blir sen spelar mindre roll, bara det blir en bild. Men mina övernaturliga förmågor visar sig tydligen ibland!


Halford ansträngde sig inte i onödan


Rob och Glenn!


Han stylade med mc;n.


Och fjäskade draperad i Sverigeflaggan. Hans allsång måste ha ekat över hela Götet!


Slut. :(


Trött och schleten Aem efter hemkomst ca 02:30


Mina souvenirer! Ett plektrum från Glenn lyckades jag hijackade precis innan de gick av scenen. Ja, lite belöning måste man väl få för mödan av att nästan få sina revben krossade.


Jag längtar fan redan tillbaka, det här är illa.

Jag satt med min bas i knät och spelade utan ljud när jag plötsligt hörde något plinga till. Vad fan var det, for det genom huvudet och jag dök ner på golvet för att undersöka saken. Och hittade en stämskruv! G-strängens stämskruv för att vara exakt. Min bas strängskruv. Bara gick av. Som om någon osynlig hade brutit av den.
Spelningen är på lördag. Och jag kan inte fixa en ny tills dess.
Bäst fan att den håller stämningen och att folk inte kollar för mycket på mig, för på håll ser det ut som jag bara har tre strängar..
Den där jävla Murphy borde någon utrota snart. Vi kan bilda en armé med ett enda syfte; bring Murphy down. Mycket nödvändigare än alla andra fjantiga krig som pågår. Vilka är på?

Nu kommer den efterlängtade resumén - jag VET att ni orkar läsa.

Redan när jag kröp ner under leopardtäcket på lördag efter lyckat födelsdagsfirande var jag konstigt upprymd. Något helt annat än fjärilar dansade runt i magen, och sömnen kom mycket motvilligt. Det var tydligt att inte enbart hjärnan styrde viljan. Jag ville se Halford, jag ville skrika mig hes, jag ville få öronen sprängda av hans skrik. Konsertfebern infann sig tidigt.

Söndagen kom slutligen. De tidigare planerna blev ändrade, så jag kom iväg senare än väntat. Med andra ord hade jag gott om tid att fixa fram det närmaste perfektion man kan komma när det gäller Aerime.
Välsminkad och välsprayad fick jag skjuts in till stan och klev på tåget till Göteborg. Nu var jag snudd på nervös, det där som fladdrade i magen vägrade ge sig och jag försökte dränka det (först efter att jag hittat vagnen med onumrerade platser, efter diverse hysteriska samtal till Astrid och springande genom hela tåget) med hjälp av mp3n.

När jag klev av tåget efter ideliga kast på klockan den sista halvtimmen hade den största nervositeten försvunnit. Kvar var ett slags oövervinnerligt självförtroende, jag kände mig exakt så odödlig som jag ibland utger mig för att vara.
Jag träffade mitt ex, Steven, och lite senare slog vi följe och gick över till hotel Rica. Så fick jag träffa den omtalade Vic, aka Skåne. Det blev ju rätt komiskt, en från norrland och två från blekinge kommer till Göteborgbara för jag ville det. Vilken användbar talang. Det kan absolut inte ha varit för att någon av dem ville se Priest, Megadeth och Testament, nejdå.

Vi ölade, dampade, skrek och tjötade (betedde oss som vanligt med andra ord) och gick till Scandinavium en timme innan insläppet började. Det enda man kan säga om det är att det var kallt. Jävligt kallt. Men äh, that's included. Tur att det fanns kapprum där inne så vi inte hade behövt köa i tshirt.

Efter att ha sprungit omkring och hejat på folk (alla försökte tränga sig längst fram, förutom två personer som parkerat sig vid mixerbordet. Vem blev förvånad över att det var brorsan? "Vadå, det är ju bäst ljud där". Han är hopplös) och köpt tröja intog vi platser vid staketet.

Att ens fundera på öronproppar hade varit värdelöst (inte för att jag hade några ens, hehe) för Vic "råkade" skrika sönder min högra trumhinna i all upphetsning innan det kom igång. Påminn mig om att jag ska ge igen för det någon gång. Tyvärr skulle det inte vara särskilt effektivt att försöka hoppa på honom eftersom han är ungefär en halvmeter längre än mig. Skalla honom i revbenen skulle funka möjligtvis. Jag fattar inte varför ingen blir rädd när jag säger att jag ska ge dem stryk?

Testament blev plötsligt synliga och vi slapp ha slagsmål. Jag har lyssnat en del på Testament studio, och kan säga att jag gillade dem.. studio. De var klart sämre live, somehow. Kan ha haft något med att göra att ljudet sög. Gitarrerna flöt ihop med varandra, det blev grötigt, och sångaren headbangade i någon obestämd takt. Lite synd, jag trodde de skulle vara bättre. Souls of Black var ganska bra, även live.



Megadeth gjorde mig inte besviken däremot. Nu var ljudet bättre åtminstone, och Dave Mustaine skötte sig. Jag såg honom alldeles förträffligt bra eftersom jag helt plötsligt befann mig rakt framför honom utan att veta hur det gick till. Jag föredrar nästan alltid att stå mellan mitten och ena hörnet längst fram, för där är det mindre tryck och man får oftast personlig kontakt med snubbarna på stränginstrument. Trycket brukar ju komma från mitten och trycka åt åt sidorna, men nu gick strömmen inåt på något crappy sätt. Jag stod säkert bara en ynka meter ifrån Dave som närmast, bara mellanrummet mellan scenen och staketet imellan.
Någon connection med Dave fick jag inte (hur skulle det gått till med allt det håret, han ser väl knappt vad han själv spelar) men däremot med Chris Broderick. Snygg och jävligt grym på gitarr. Jag förstår inte hur han kunde le åt mig halva giget och samtidigt spela så överjordiskt. Han är väl van helt enkelt.
Höjdpunkerna måste varit 'Sweating Bullets' (den är bara FÖR skön) och 'A tout le Monde', jag hade inte hört den sistnämnda så mycket förut. Men den var jävligt bra! Jag saknade dock Countdown to Extinction på setlistan.



När Megadeth lämnade scenen började jag få Halford-abstinensbesvär. Det blev dock helt plötsligt undanträngt då '2 Minutes to Midnight' började spelas, skitlågt, på någon skiva i pausen. Jag fick nästan hjärtinfarkt och skrek så folk måste undrat vem det var som försökte knivmörda mig. Sen började jag skriksjunga hela texten (hade jag inte kunnat den såpass bra hade jag inte haft en aning om var jag var i låten, eftersom jag överröstade skivan). De runt omkring mig sjöng med i refrängerna, om det var för att de inte kunde verserna eller om de sjöng refrängerna för de tyckte synd om Maidengalningen och inte ville att någon skulle få för sig ringa psyket har jag ingen aning om. Jag var lika lycklig vilket som. Idiot. ;)
Och så äntligen, äntligen, dämpades ljuset och mellan alla tusen vrål hörde jag de första försiktiga tonerna i Dawn of Creation. De kunde allt höjt ljudet lite tycker jag, man fick inte riktigt den där maffiga mindshaking upplevelsen jag hoppats på, men visst var det mäktigt. Och så direkt på Prophecy. "I am the darkness!" vrålade Scandinavium och Halford fick allt anstänga sig för att det skulle vara han som hördes mest och inte vi. Awesome.



Resten av konserten fortsatte i samma stil på scenen. Jag fick se (nästan) allt jag ville se och fick höra (nästan) allt jag ville höra. Painkiller, Rock Hard Ride Free, Metal Gods, Hell Bent for Leather, The Hellion/Electric Eye, You've Got Another Thing Comin', listan kan göras lång. Vad som är bra med Judas Priestst hits är att jag inte har lyssnat sönder dem som jag gjort med Maidens, så då var de extra bra live.
Men trycket på parketten nedanför hade ökat rejält nu till Priest. När de började spela stod jag precis i mitten, och gissa vem som fick allt trycket på sig? Men sedan trycktes man ju ut åt sidan igen. Stundtals var det förjävligt. Min bröstkorg pressades ihop så jag knappt fick luft, än mindre skrika och vifta med nävarna. Men till slut kvicknade jag till och de sista låtarna var jag on top again.

Rob Halford var ett kapitel för sig. Han bytte nitrockar (han måste ju bevara imagen som 'The Metalgod', eller 'The läderbög', vilket ni vill) flera gånger i varje låt, hade allsång draperad i en Sverigeflagga och kom inkörandes på sin motorcykel. Men jag saknade läderbögkepsen! Undrar var han har glömt den någonstans?
Hans röst höll dessutom bättre än väntat. Han fixade skriken riktigt bra, speciellt ett, då jävlar hade han knappt behövt mick. Det var sjukt. Skillnaden (som min bror så vänligt påpekade för mig efteråt) är att förr sjöng han däruppe också. Nu kan man bara skrika. "Bara". Jag skulle vilja höra honom försöka sig på ett Halfordskrik! ;)



Det finns ingen höjdpunkt. Allt var en höjdpunkt. Måste jag verkligen säga något negativt så var det att han inte gjorde "vanliga" Dissident Aggressor-introt. Det som är så jävla mäktigt annars. Halford-skriket kom aldrig. Och det faktum att de inte fortsatte på A touch of Evil efter Between the Hammer and the Anvil. Riktigt synd, för det är en av mina favoritsekvenser med Priest. Precis i låtbytet, där med kyrkklockorna, och så ett jävligt tungt gitarriff och så börjar han, "You mesmerise slowly..". Jävligt gött. Man känner sig som liemannen som har fått syn på lammkött på kyrkogården vid tolvslaget.

Enda låten jag saknade var Night Crawler. Och så hade det varit fränt att få höra The Ripper-skriket live. Kanske är jag för sent ute för det. VARFÖR var jag inte ungdom på 80-talet?

Bra att morsan har koll.
Fan vad segt för de som åkt till Stockholm i söndags bara för att missa skiten. Haha, stackars satar. Hade det varit Maiden vi hade snackat om hade jag legat och bölat på golvet. Men Metallica-fans, don't worry, de kommer ju tillbaka någon gång i vår.

EDIT: Alla bara snackar om hur synd det är om fansen, men stackars James som är den drabbade är det minsann ingen som ömkar. Det skulle vara Lisa då, och kanske jag om jag grävde fram empatikänslorna från garderoben.

Nitar, läder, tights, axelvaddar, korta jackor, leopard- och zebramönstrat, midjebälten. You know what I'm talkin about. Att framhäva sin midja är väldigt 80tal. Och eftersom ni vet att jag är hysteriskt addiced to just 80-talet, så varför inte börja använda midjebälten?

Det är väldigt poppis bland fjortisbrudar att lägga bältet under pattarna, och med andra ord framhäva dem. Men det är 1) obekvämt, och 2) skitfult när man vänder ryggen till. Så hellre lite bredare bälten i midjan.

Just såhär såg jag ut när jag tog en snabb sväng på stan med tanten i förmiddags. Bältet är alltså inte rosa (äger inte ett enda rosa plagg) utan rött, och morsans. Jag måste köpa lite egna.
Brunt, leopard, svart, rött, läder. Så ska det vara. Tror jag kikar in på tradera för att se vad de har att erbjuda.


Slut på dagens ytligheter!