More, more, more


Aerime live! juni 2008

Tänk dig att du är utsvulten.
Riktigt jävla kaksugen. Och så får du en liten bit av en kaka. Då blir man ännu hungrigare än vad man var innan. Och den hungern går inte över förrän man har tryckt in hela kakan i käften och spridit smulor överallt inom ett avstånd på tre meter. Man är inte nöjd förrän man har lyckats roffa åt sig hela kakburken och hetsäter tills man inte orkar mer.
Den känslan hade jag i lördags. Jag anlände till UKM klockan tre (äh, nästan iallafall, försenad som vanligt) under dödshot. Väl där fick jag veta att vi skulle spela först klockan åtta. Partytime! Fem timmar att göra ingenting på.
Så jag väntade, drack kaffe (Aerimes kaffetermos är minst lika känd som hårsprayen), spelade lite på basen, gick omkring, kollade på folk. Tur att det var en del sköna typer där annars hade jag väl somnat.

Det var planerat att vi skulle spela två låtar. UKM-tiden var för alla fem minuter, och båda låtarna är ca tre minuter var, men vi trodde inte att det gjorde något om vi drog över lite. Dock fick vi veta när vi kom dit att det var fem minuter or death. Och vem utsätter sig frivilligt för döden? Vi spelade med andra ord en låt.

Och så blev klockan tillslut åtta, vi skulle spela fem över. Aerime entrade scenen. Jag trodde inte att det skulle vara så jävla mycket folk! Tyvärr har jag inte lyckats hijacka några bilder (än), men scenen var relativt stor och rejält upphöjd. Jag kände mig nästan som den rockstar jag utger mig för att vara när jag klev in och hör halva publikhavet (eller en hög väldigt högljudda pojkar) som skrek mitt namn och brölade. Jag gjorde metaltecknet åt dem och de blev lyckliga.
Så satte vi gång. Jag headbangade som en galning och fingrarna smattrade. Huruvida de andra klarade sig bra eller dåligt har jag ingen aning om, var bara så inne i mitt eget. Det enda jag såg av de andra var Max hår som flög i ögonvrån ett par gånger.
Och så var det slut. Wakey-wakey, lampor tändes, gå av scenen. Jag ville ha mer. MER! Jag hade ju för fan precis fått den där lilla, lilla kaksmulan. Ge mig hela för helvete!
Utanför kom energikicken. Konstig fördröjd reaktion. Jag skrek och sprang omkring. Sprang ner till publiken där brutal moshpit pågick i publiken. Blandade mig i. Snackade med folk. Headbangade över scenkanten till något deathmetalband (jag gillar inte ens sånt?). Pure happiness.

Så nu är jag officiell medlem i Ferocious Imps! Mycket coolare än bara stand-in, aight? Visserligen är jag en heavy metalbrud, och detta är väl mer ett thrashmetalband, men vafan. Lite måste man kunna anpassa sig trots att man är som jag!


STAY METAL, folks, stay metal.

4 kommentarer
sael säger:

Jag kan även intyga att folket på marken ville ha mer av den där kakan må jag säga! ;) It was awesome dude! <3 Sen kan jag även intyga att nästan hela placet fick veta med bravur att "jag känner henne med HÅRET" ;)

DATUM: 2009-03-16 TID:22:51:33
Dennis säger:

What?

Inget youtubeklipp på denna världshändelse..?

DATUM: 2009-03-17 TID:10:59:34
Emma säger:

Ni var sjukt bra i Lördags :)

Du är duktig =3

DATUM: 2009-03-17 TID:17:29:37
URL: http://Tikket.blogspot.com/.com
Dennis säger:

Awesome, fyfan.. 17e april är det min tur! Äntligen comeback fyfan vad man blir taggad när man ser sånt här! Ska bli kul att se dig live i framtiden ;)

DATUM: 2009-03-21 TID:14:46:45
URL: http://denniswesterberg.blogg.se/

Lämna en kommentar:


Namn:
Kom ihåg mig

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback