Blind Guardian är enligt min åsikt ett väldigt jämnt band som har hållt en hög standard genom alla år. Det är inte för inte som jag anser att de är bäst inom sin genre. Denna höga standard gör att lägstanivån för vad de som sämst kan prestera fortfarande inte är särskilt låg. De har inte sänkt sig denna gång heller. Men frågan är om de verkligen har fått med låtar som kan höja högstanivån?

Jag älskade deras senaste A Twist in the Myth från 2006, trots att den skiljer sig en del från det hårdare materialet på Tales from the Twilight World och inte har alls samma helhet som Nightfall in Middle-Earth - mina andra två favoritplattor. A Twist in the Myth ligger mig faktiskt närmast om hjärtat, där man precis blivit totalt övertygad om att "nu GÅR det inte att bli bättre" och så överträffar de sig själva igen, igen och igen. Den känslan saknar jag på At the Edge of Time.

Skivan inleds med ett långt och spännande 9-minutersintro som i sin allt mer mörknande mysik tar nyfikenheten om vad som komma skall till en helt ny nivå. Detta planar dock ut någon stans i mitten och fortsätter i samma stil fram tills Tanelorn (Into the Void) tar vid. Hårt intro, bra men tjatig refräng (som är en av Blind Guardians starkaste sidor). Ett sockerdrypande pianointro petar igång lugnare Road of No Release som är snäppet mer medioker än sin föregångare.

Tråden tas upp igen med Ride into Obsession som utstrålar ren styrka i älskad Blind Guardian-anda och utmärker sig som skivans hittills starkaste spår. Curse My Name ter sig dock som en svagare tvillingbror till Scalds and Shadows. Onödigt nog är Curse My Name nästan dubbelt så lång. Jag börjar få onda aningar när även Valkyries inledes med ett lugnt intro och tyvärr är vi tillbaka på samma standardnivå som Road of No Release. Control of the Divine är bättre men rinner förbi utan att lämna några djupare avtryck efter sig. När War of the Thrones tar över inser jag att jag börjar tröttna på de alltför många balladliknande låtarna som ger plattan ett närmast sävligt intryck.

Det brakar plötsligt till och betonghårda riff sprutar ut från högtalarna och slår omkull mig. A Voice in the Dark har tagit sin början. Nu är plattan uppe på en högre nivå igen. En otroligt stark helhet håller samman låten och refrängen fyller mäktighetsspektrat till max. Den nyfunna kraften hålls kvar när mörka sistaspåret Wheel of Time i värdig power metal-anda avslutar plattan.



BÄST: Ride Into Obsession, A Voice in the Dark samt introdelen av Sacred Worlds.
SÄMST: Curse My Name och War of the Thrones. I fallande ordning.
SLUTSATS: Hansi sjunger lika bra som någonsin förr trots avskaffandet av hår (oacceptabelt!) och Blind Guardian visar stundtals upp hela sin kapacitet. Jag saknar dock låtar som gör mig mållös rakt igenom och jag gillar inte att skivan över lag gör ett mediokert intryck. De borde också inse att ballader inte är vad de gör bäst. Detta är Blind Guardians standardnivå. Inte klockrent, men långt ifrån dåligt. 


(6/10)

30 år efter Iron Maidens första album släpps nu deras 15e - och möjligtvis sista. Efter 14 helt otroliga album är det svårt att prestera ännu ett. Men efter de två betydligt sämre singelsläppen, och en enorm besvikelse, visste jag vad jag hade att vänta mig. Trodde jag. Efter ett par genomlyssningar av plattan blev jag faktiskt positivt överraskad.

Albumet inleder med det fyra och en halv minut långa introt Satellite 15 som bara får mig att rynka pannan. Långdraget, väldigt konstigt och inte bra någonstans. Något lite enklare, och kortare, hade passat betydligt bättre. Låten övergår i det bekymmerslöst banala titelspåret som dock bara ligger och skaver på ytan och passerar omärkligt in genom ena örat och ut genom andra. El Dorado tar över, med sina skrattretande simpla riff och dåliga vers men ack så underbara refräng.

Nu först börjar jag känna igen Iron Maiden i plattan. Introt till Mother of Mercy får mig att glömma de första håglösa låtarna och resten av låten gör mig inte heller besviken. Bruce låter möjligtvis lite matt i refrängen, men i alla andra partier sjunger han fantastiskt.

Härnäst är balladen Coming Home, som oundvikligen för tankarna till Out of the Shadows, följt av den snabba, mörka The Alchemist som också håller måttet. Isle of Avalon är snäppet tråkigare men planar ut ännu mer i och med Starblind. Nu börjar jag tröttna på de lugna introna. Låten går inte in alls förrän precis efter refrängen (2:10), då det plötsligt kommer ett underbart parti som får nackhåren att resa sig. Detta återkommer precis i slutet av låten vilket ger en perfekt inledning till skivans två bästa spår. The Talisman är klockren rakt igenom och efter ett par genomlyssningar fastnar The Man Who Would Be King lika mycket. The Talisman påminner om The Legacy på sätt och vis, vilket definitivt inte är ett minus. Man kan alltid lita på kompositioner av Gers/Harris.

Innan hade jag stora förhoppningar på sista spåret When the Wild Wind Blows. Det är enda låten som är enbart Harris-komposition och bara titeln är episk. Den har sina vackra stunder men det krävs ganska mycket för att en låt ska vara bra 11 minuter rakt igenom. De har klarat det förut, det bevisar Sign of the Cross. Tyvärr är det alldeles för mycket utfyllnad som inte säger mig någonting. Låten hade behövt vara betydligt fylligare med tanke på sin längd. Men trots detta får de med en del bra melodiösa bitar som jag inte kan låta bli att älska. Låten höjer sig ju längre det går och skivans outro är perfektion.

76 minuter lång gör den till det längsta studioalbumet i Iron Maidens historia. När A Matter of Life and Death släpptes undrade man hur de skulle fylla ut de 71 minuterna, efter att ha haft 45/50-minutersalbum genom hela 80-talet. Den gången klarade de det galant. Men The Final Frontiers 76 minuter är inte fullt lika spännande, tyvärr. Det finns lite för många mediokra utfyllnadsminuter.



BÄST: Mother of Mercy (speciellt introt) är underbar, liksom hela The Talisman och The Man Who Would Be King.
SÄMST: Introt är verkligen inget vidare. Det luktar skit. Lika illa som mina skor efter Sonisphere.
SLUTSATS: Lite för lång. Lite för ojämn och lite för svår att ta till sig. Sämsta Maidenplattan enligt mig. Dock är Iron Maiden aldrig dåliga, hur de än bär sig åt. Och albumet har utan tvekan sina guldstunder. Tar man sig tid att vaska fram dem, är det värt det.