Om 2 veckor, 14 dagar, slutet av Sonisphere Festival. Då står jag och väntar på, ja, ni vet nog vad. Det är svårt att begripa hur ofattbart nära det är nu. Tredje gången gilt. Och nu känns nervositeten värre än någonsin.

Nu i september är det dessutom exakt 5 år sedan vårat lyckliga äktenskap inleddes. Jag kommer fortfarande ihåg det så tydligt, när jag som osäker tolvåring satt på heltäckningsmattan i mitt rum (ja, den är kvar än..), med en repig gammal bergsprängare på en sedan länge uthivad bokhylla och i bergsprängaren en ännu äldre och repigare Best of the Best, och tonerna till Hallowed Be Thy Name satte sig djupare i själen än något annat någonsin kommer göra.

Efter det följde ett år av Maiden mania tills min kära mor genom ett under lyckades få tag på biljetter till mig och brorsan till Maidens gig i Scandinavium 20/11 2006. Min allra första konsert. Så stor lycka när jag såg Nicko och Janick fjanta runt innan de gick på scenen, när de körde igenom hela A Matter of Life and Death, Bruces oväntade lilla skratt i introt till The Reincarnation of Benjamin Breeg när Nicko sa något till honom, extranumret, allt. Jag älskade varenda sekund.

Två långa år fick jag vänta innan Maiden besökte Sverige igen, 26/7 2008. Den upplevelsen förflöt i en enda euforisk dimma, upphöjt i tusen när Steves svettband hamnade i min ägo. Nu när det alltså snart dags igen. Över två år har gått sedan sist. Vad kan jag säga. Det finns inget band som är ens i närheten av dem och så kommer det alltid att vara för mig. Jag finner inga ord för hur mycket det betyder för mig. Iron Maiden är kärlek.