Jag har börjat intressera mig för sjuttiotalsrocken. Lite efter alla andra måhända, men bättre sent än aldrig. Det är inte lätt att vara inskränkt och skeptisk till allt nytt. Nytt för mig, alltså. Men det är ju ändå detta som mina favoritband hämtade sin inspiration ifrån, vilket gör det ännu mer intressant för mig - och för alla andra heavy metal-älskare där ute.

Hur som helst. Detta är två välkända låtar av The Sweet och Deep Purple - åtminstone Ballroom Blitz är det väl ingen som lyckats missa. Så är inte fallet här heller, men det är först nu som jag har upptäckt hur jävla grym den faktiskt är. Orginell. Jag älskar verkligen Brian Connolly's röst, och även sättet de leker med sången och låter alla sjunga. Steve Priest gör sitt parti utomordentligt bra. Basens sound går ju heller inte av för hackor.

Intressanta kläder hade de också, back in the days. Men på det planet jag tror nog ändå att jag föredrar åttiotalet.