Alice Cooper. Alice fucking Cooper! Vi tar det från början. Varning för långt inlägg och bildbomb.

Det började med att skolan började tio i tre. Eh. Hur lång sovmorgon får man ha? Men som ni vet så beställde jag biljetter och fixade mig så tiden rann iväg, jag åkte till skolan, var där till fyra och gick ner till rese där jag mötte upp Astrid. Jag träffade en gammal polare där, så vi stod och hade trevligt ända tills vi såg tåget rulla in på andra spåret.. Well done. Så vi fick kuta som fan över tunneln och till tåget. Väl på var det fullt. Smockfullt! Jag hade på något sätt gått omkring i visionen att inte en käft åker tåg på måndagar. Jag hade tydligen fel. Resultatet blev att det inte fanns några sittplater. Men det löste jag snabbt genom att sätta mig i väskutrymmet. Could've been worse!

Väl i Göteborg så insåg vi att vi inte hittade till spårvagnsstationen. Underbart. Klockan var redan 18 och insläppet började 18:30. Det är nästan pinsam poservarning på att komma så sent men vad fan gör man när fritidskorten börjar funka först kl 16? Går till Göteborg? Well yeah but no thanks. Då är det tur att man har kompisar. Stackars Dennis och Erika (?) som stod där i flera timmar i nordpolssverige. De stod hur som helst nästan först och vi joinade dem. Sen var det bara att storma Lisebergshallen! Vi trängde oss längst fram (front row bangers, jajjamen) och började vänta på förbanden.

Jag trodde det bara skulle vara ett, men där hade jag fel (igen). Vilket var jävligt synd med tanke på att våran tid i Götet var begränsad. Hade velat skippa förbanden helt och köra direkt på Alice men sån tur hade man ju naturligtvis inte. However, Roxie77 entrade scenen. Det var väl sådär. Rätt mesigt men ändå helt okey förband. Inte riktigt min stil men so be it. Deras frontman hade iallafall bra scenkänsla och peptalks och det är ju en bit på väg. Electric boys var bättre men fortfarande bara på okey-skalan. Av någon anledning kommer jag inte ihåg så mycket av dem och det kan väl knappast räknas som positivt. Den här frontmannen var också bra faktiskt, grym scenkänsla och utstrålning han med fast på ett annat sätt. Han gjorde en del häftiga grejer med gitarren men någon gång failade han och spelade i luften fast han rörde fingrarna men inget ljud hördes. Nja. Det kanske lurar en del glamposers men inte mig.

I breaken så kom roddarna upp på scen och gick omkring och bar förstärkare. Då fick jag syn på ett välbekant face. Erik! You know, bröderna hårdrock, Pelle och Erik, true heavy metal rockers och Maidenfansens Maidenfans. At that time kom jag dessvärre inte ihåg vem av dem det var så jag löste det genom att vråla "MAIDEN!!!!!!!" det högsta jag kunde. Det funkade. Oss Maidenmaniacs emellan you know. Blev rätt förvånad över att se honom där, men något måste de väl göra så de har råd att åka på alla en halv miljard konserter every year.

Och så sent om sider fick de upp skräckrockaren himself på scenen. And he kicked ass! Han vet vad han gör den gamle räven. Höjdpunkterna (när vi var där) var iallafall bland annat Posion och Wicked Young Man som de gjorde jävligt bra. Teatern var dessutom lika underhållande som vanligt. Han viftade omkring med en skelettgrej, satt i tvångströja, fick huvudet avhugget och sprang omkring med sitt eget huvud i näven (nåja, en ganska verklighetstrogen kopia), slängde omkring med den där hordockan (den såg nu rejält sliten ut och har nog hängt med i x antal år, ska köpa honom en ny i julklapp) och en massa annat. En del var upprepningar sedan konserten i Ö-vik 2008 men det störde mig inte direkt. Musikaliskt var det också bra, inte något specifikt att klaga på den här gången, fantasktiskt!

Jag fick också den där personliga connectionen som man inte kan låta bli att älska. En blick, ett leende, någon som pekar på en. Hände several times under både Cooper och förbanden. Speciellt av Chuck och Damon i våran ände. För helvete, alla som spelar i större band och står på scen! Glöm inte att ge era fans personlig connection. Hur mycket kostar ett ögonkast och ett leende? Tro mig, det höjer bandet som fan. Man måste kunna knyta an till sina fans annars är man inte värd att ha några.

Jag råkade dessutom ut för ännu ett problem. Min längd. Det var så att Damon skulle kasta ut sitt plektrum. Han kollade på mig, böjde sig ner och sträckte fram det till mig. Jag kände på det med fingertopparna men så kom det en lång fan från andra håller som vräkte sig över mig och ryckte tag i det. Well, det är inget att sura över, är det konsert så är det, jag gör ju likadant själv. Men det fula är att det är andra gången jag råkar ut för EXAKT samma sak. Jag börjar tröttna. Jävla armar, väx!

Precis innan vi var tvugna att dra kastade dock Damon ut ett till plektrum som ingen fick tag på utan det åkte ner bland publiken. Som den sanna tattare jag är slängde jag mig ner på golvet efter det och fick tag på det. Score! Nu har jag utökat min Alice Cooper-samling till tre plektrum, från Chuck Garric, Jason Hook och Damon Johnson samt sedeln från Alice himself.

De mindre bra delarna av kvällen gick till slut inte att skjuta upp länge. Vårat tåg tillbaka till Skövde gick 23. Då var vi tvugna att gå från konserten kvart över tio. Jävligt bra eftersom Alice säkert höll på till minst tolv. Vill ni veta hur mycket jag hatar SJ? Nästan mer än jag hatar poserfjortisar. Och det är fan inte dåligt. Summan av kardekumman blev alltså att vi fick gå innan de ens hade hunnit igenom halva setlistan. Vill ni veta om det sög? DET SÖG! Vi var så jävla speedade att vi sprang och skrek hela vägen till centralen. Galna hårdrockare! Men konserter är fan livet.

Tågresan hem spenderades med två sköna brudar vid namn Hanna och Ellen. Vi hade en egen kupé och satt och tjötade och drack cola. Men när konduktören kom och skulle kolla våra fritidskort så började det gå utför. Astrid hittade dem inte. Först garvade vi bara. När vi insåg att hon faktiskt inte hittade dem började det bli mer allvarssamt. Hon vände ut och in på väskan, plånboken, mig, kassen, min väska, min jacka, kupén, sig själv (hon gick även en runda i behån och trosorna utan resultat - men man vet ju aldrig), men inga fritidskort. Situationen började se dyster ut (konduktören lämnat oss åt vårat febrila letande för att komma tillbaka senare) när Hanna rev till sig väskan och sa "jag får kolla en gång till". Och drar ut fritidskorten. Helt jävla unbelievable! Jag fattar fortfarande inte hur hon gjorde. Sen började det roliga om på nytt när konduktören kom tillbaka och skulle kolla korten, och Astrid bara hittade ETT av dem. Nej, då var det inte kul längre. Konduktören litade dock på Astrid och gick därifrån. Men vad tror ni Hanna gör? Kollar i väskan och HITTAR DET! Alright. Det är härmed dokumenterat och fastställt. Hanna är galen. 

Om Alice Cooper har jag bara en sak att säga - hell yeah. Kör på tills du ramlar ihop och dör på riktigt! Hade så jävla gärna velat stanna till slutet men vi ses ju i sommar på Sonisphere, och då ska jag fanemig se hela. Alla i bandet, you rock!


Before I left


På tåget var det knökfullt med vuxna så det fanns inte en chans i världen att få sittplats. Jag kollade mig omkring, konstaterade faktum, vände mig om, ropade glatt "jag är en väska!" och klättrade in i bagageutrymmet. Problem solved!


Fixa cplugg


Haha don't ask


Astrid däckade.. Kan ha berott på mitt förträffliga sällskap som av någon märklig anledning tröttade ut henne men det är bara en teori.


Benen fick jag också med mig! Tänka sig




STENtaggade efter förbanden! Astrid gnällde "Du ser jämt så ond ut och jag ser jämt så galen ut", undra om det ligger nåt i det lilla vän.


"En glad då!" Fast sorry Astrid, du ser fortfarande ut som du precis blivit utsläppt från BUP


De virade upp den sedvanliga banderollen medans gubbarna arbetade bakom scenen


Man var ju front row såklart! Hur skulle det se ut om självaste Aerime Crusher inte var front row banger.. DÖD för hårdrockssläktet! (För alla känsliga läsare, som för övrigt inte borde vara här om ni är allergiska mot ironi, läs: skämt)


Alice fucking Cooper! Och Chuch Garric


Chuck in action!


Damon Johnson




Han viftade runt rätt bra med den där bengrejen


Tvångströjan på



Och mästerfotografen var på plats som vanligt. Bra timing där Aerime. Fotolektioner, anyone?


Skräckrockens allfader i mitt hjärta


Sista bilden från scenen: Keri Kelli (HOT!)


Jag blev kär i mitt plektrum från Damon. Vad kallas det, plektrumfil? Snacka om att vara one of a kind.