Vaknar. Hör ljud. Dammsugarljud. Och pipandet från storslalomen från TVn i vardagsrummet. Nybakat bröd. Solsken. Snö. Snor i halsen. Den optimala sjuksituationen. Varje år blir jag någon gång alltid sjuk mitt i vintern, en dag då solen lyser och skidtävlingar pågår. Och det drar mig till Metallica, för första gången på flera månader. Klickar igång datorn och Prince Charming. Nostalgitripp tillbaka till den tiden jag precis hade börjat lyssna på hårdrock, tyckte Maiden var kass (framförallt Bruce egentligen), missbrukade Reload och Black Album och var ovetande om att det var ett thrashmetalbands låtar jag spelade.

Jag vet inte vad Metallica är för er, men I can tell att ni som läser detta har ganska skilda uppfattningar om vad som är Metallica. För mig är Metallica 80-talets Metallica. Jag kom att ändra mig drastiskt efter den där första perioden heavy metal-Metallica, då jag insåg att det inte var Metallica. Jävligt bra, stundtals, men det är inget thrashmetalband verk. Metallica ska vara 80-talets thrash. Den rena thrashmetallen, med kusligt bra sammansättningar och stimulerande riff på rullande band. "Kill 'Em All", "Ride the Lightning", "Master of Puppets" och "..And Justice for All" har alla sin lilla masterpiece. Jag gillar "Ride the Lightning" och "..And justice.." jävligt mycket, kanske för att soundet på "Ride the Lightning" är mer 'heavy' än debutalbumet. Säga vad man vill men det finns många riktigt goda kakor i de plattorna; Fade to Black, Harvester of Sorrow, One, For Whom the Bell Tolls och Creeping Death bara för att nämna några.



Men sedan, i och med det svarta albumet 1991, så ändrades allt. Från pure thrash till meshårdrock. Det är en väldigt folklig platta, though, och Metallicas mest sålda, men så pedantiskt mixad att det i mina öron bara låter mesigt, riffen flyter ihop med varandra utan att lämna några större spår efter sig. Skivan saknar det tryck de hade tidigare.
Vissa låtar har helt klart sin storhet, Sad But True och Nothing Else Matters är två av dem (Enter Sandman har jag dock aldrig känt mig dragen till). Men, realize; Metallica är inte Metallica anymore. Inte det jag anser vara Metallica.




Load är den Metallicaplatta jag har längst ner på listan. Don't like it. Och det är jag definitivt inte ensam om att tycka. Den är i särklass sämre än Black Album, och hoppet om thrashmetallen är sedan länge borta. Däremot Reload, varav flera av de låtar som helt enkelt inte fick plats på Load är med, är jävligt mycket bättre! Once upon a time lyssnade jag riktigt mycket på Reload.
Inte är det thrashmetal för fem öre, men trycket är tillbaka vissa saliga stunder. Fuel, Bad Seed, Attitude och Fixxer, men Prince Charming och Unforgiven II är ännu ett snäpp bättre. De får till riktigt heavy metal-sound på riffen, jävligt gött faktiskt. Hade jag inte vetat att det var ursprungligt thrashmetalbands verk (vilket jag faktiskt, som sagt, inte visste från början) hade jag gillat det even more.




Nu blev det inget egenskrivet på ett tag för Metallicas del, utan två coverplattor under namnet "Garage Inc." kom ut. Jag är inte mycket för covers, men man måste medge att de gör Blue Öyster Cults "Astronomy" satans bra. Dock är avsaknaden av thrashmetallen om än mer påtaglig.




Ett livealbum i samarbete med en symfoniorkester (???) och Basist-Jason Newsteds avhopp senare kom "St. Anger" ut på marknaden under stora buanden från de trogna fansen. Nu kom iallafall thrashen tillbaka som jag har tjatat om! Dock var det ett väldigt lamt försök. Alla bandets inbördes konflikter återspeglas i de underproducerade låtarna och de aggressiva texterna. Dock lyser attityden ut från alla håll och kanter ut ur den här plattan, and I like that!



Senaste skivsläppet, "Death Magnetic", bekräftade med råge deras way down. Jaha, och vad fan var det här? Jag lyssnade. En enda grej reagerade jag på, och det var "Unforgiven III", som jag faktiskt blev nyfiken på när jag först såg titeln. Så mycket med den Unforgiven när låten inleds med ett jävla.. pianointro! Metallicas thrashmetal är. Död.
Det var ett enkelt val när jag fick välja mellan konserter att se i vår (vilken brighthead är det som tycker att lägga AC/DC, Metallica, Saxon, Judas Priest (Megadeth, Testament) och Edguy inom en tidsperiod av några månader är kyftigt?!) och valde bort Metallica. Sure, hade varit kul att se dem någon gång, trots att Hetfield är bedagad och Ulrich är omåttligt dålig livetrummis, för trots att de inte fattar att de går åt pipan på senare tid så har de skapat fantastisk musik i tidiga år.




Jag hade nog inte sagt något om 80-talets Metallica aldrig funnits, om jag inte vetat bättre än Black Album- och Reloadmetallica så hade jag varit helt nöjd med det. Men är det det fenomenala thrashmetalbandet, som Metallica utger sig för att vara, och har varit en gång i tiden?
Jag önskar att svaret var ja.