Jag var uppenbarligen alldeles för ivrig för att sy klart tröjan innan jag showar den för er som suktar efter lite rockglamour. Varför skulle inte vi hårdrocksbrudar få gilla kläder och hår- och skönhetsprodukter?
När en utomstående (icke-hårdrockare och därmed inte insatt i våran värld) beskriver en hårdrockare brukar det låta "fet, ful, dum i huvudet, långt hår, Iron Maidentröja och en öl i näven". Måste man skita i utseendet bara för man är metalälskare (och inte glamrockare)? Jag är jävligt säker på att även en stor skara av killarna gör det också, speciellt sleazearna då. Jag menar, hurfan tror ni man får till åttiotalsfrisyren utan hårspray? Och hur ska man hitta passande skinnbrallor utan att behöva leta? Och såvida inte rockerkillarna med snygga bandlinnen inte tvingat någon av kvinnligt kön att sy åt dem måste de åtminstone ha klippt lite i en hårdrockströja någon gång. Ni vet ju hur de ser ut när man köper dem. Tröjan här ovan räckte mig till som sagt till knäna och t-shirtärmarna till armbågarna, i storlek small..

Det är faktiskt skillnad. På att vara hårdrockare och bara lyssna på musiken, som rubriken säger. Jag har väl aldrig riktigt tänkt på det förut, men visst är det så.
Jag vet ganska många som lyssnar på en del hårdrockslåtar och tycker de är bra, men som aldrig i livet skulle sätta på sig ett patronbälte och en bandana, eller stå och köa utanför turistcentrum för att få biljetter till de mest eftertraktade konserterna. Inte heller skulle de tillbringa timmar med att nördprata om huruvida det finns ett dolt självmordsbudskap i en av Priests låtar om man spelar den baklänges eller inte. De kan knappast kalla sig hårdrockare.

Så även om min blogg är en hårdrocksblogg, så ska ingen gnälla över att jag skriver om glamoren i rocklivet. That's also a part of the game!
Att vara hårdrockare innebär inte bara att man lyssnar på en slags musikgenre. Det är en livsstil!