Nu kommer den efterlängtade resumén - jag VET att ni orkar läsa.

Redan när jag kröp ner under leopardtäcket på lördag efter lyckat födelsdagsfirande var jag konstigt upprymd. Något helt annat än fjärilar dansade runt i magen, och sömnen kom mycket motvilligt. Det var tydligt att inte enbart hjärnan styrde viljan. Jag ville se Halford, jag ville skrika mig hes, jag ville få öronen sprängda av hans skrik. Konsertfebern infann sig tidigt.

Söndagen kom slutligen. De tidigare planerna blev ändrade, så jag kom iväg senare än väntat. Med andra ord hade jag gott om tid att fixa fram det närmaste perfektion man kan komma när det gäller Aerime.
Välsminkad och välsprayad fick jag skjuts in till stan och klev på tåget till Göteborg. Nu var jag snudd på nervös, det där som fladdrade i magen vägrade ge sig och jag försökte dränka det (först efter att jag hittat vagnen med onumrerade platser, efter diverse hysteriska samtal till Astrid och springande genom hela tåget) med hjälp av mp3n.

När jag klev av tåget efter ideliga kast på klockan den sista halvtimmen hade den största nervositeten försvunnit. Kvar var ett slags oövervinnerligt självförtroende, jag kände mig exakt så odödlig som jag ibland utger mig för att vara.
Jag träffade mitt ex, Steven, och lite senare slog vi följe och gick över till hotel Rica. Så fick jag träffa den omtalade Vic, aka Skåne. Det blev ju rätt komiskt, en från norrland och två från blekinge kommer till Göteborgbara för jag ville det. Vilken användbar talang. Det kan absolut inte ha varit för att någon av dem ville se Priest, Megadeth och Testament, nejdå.

Vi ölade, dampade, skrek och tjötade (betedde oss som vanligt med andra ord) och gick till Scandinavium en timme innan insläppet började. Det enda man kan säga om det är att det var kallt. Jävligt kallt. Men äh, that's included. Tur att det fanns kapprum där inne så vi inte hade behövt köa i tshirt.

Efter att ha sprungit omkring och hejat på folk (alla försökte tränga sig längst fram, förutom två personer som parkerat sig vid mixerbordet. Vem blev förvånad över att det var brorsan? "Vadå, det är ju bäst ljud där". Han är hopplös) och köpt tröja intog vi platser vid staketet.

Att ens fundera på öronproppar hade varit värdelöst (inte för att jag hade några ens, hehe) för Vic "råkade" skrika sönder min högra trumhinna i all upphetsning innan det kom igång. Påminn mig om att jag ska ge igen för det någon gång. Tyvärr skulle det inte vara särskilt effektivt att försöka hoppa på honom eftersom han är ungefär en halvmeter längre än mig. Skalla honom i revbenen skulle funka möjligtvis. Jag fattar inte varför ingen blir rädd när jag säger att jag ska ge dem stryk?

Testament blev plötsligt synliga och vi slapp ha slagsmål. Jag har lyssnat en del på Testament studio, och kan säga att jag gillade dem.. studio. De var klart sämre live, somehow. Kan ha haft något med att göra att ljudet sög. Gitarrerna flöt ihop med varandra, det blev grötigt, och sångaren headbangade i någon obestämd takt. Lite synd, jag trodde de skulle vara bättre. Souls of Black var ganska bra, även live.



Megadeth gjorde mig inte besviken däremot. Nu var ljudet bättre åtminstone, och Dave Mustaine skötte sig. Jag såg honom alldeles förträffligt bra eftersom jag helt plötsligt befann mig rakt framför honom utan att veta hur det gick till. Jag föredrar nästan alltid att stå mellan mitten och ena hörnet längst fram, för där är det mindre tryck och man får oftast personlig kontakt med snubbarna på stränginstrument. Trycket brukar ju komma från mitten och trycka åt åt sidorna, men nu gick strömmen inåt på något crappy sätt. Jag stod säkert bara en ynka meter ifrån Dave som närmast, bara mellanrummet mellan scenen och staketet imellan.
Någon connection med Dave fick jag inte (hur skulle det gått till med allt det håret, han ser väl knappt vad han själv spelar) men däremot med Chris Broderick. Snygg och jävligt grym på gitarr. Jag förstår inte hur han kunde le åt mig halva giget och samtidigt spela så överjordiskt. Han är väl van helt enkelt.
Höjdpunkerna måste varit 'Sweating Bullets' (den är bara FÖR skön) och 'A tout le Monde', jag hade inte hört den sistnämnda så mycket förut. Men den var jävligt bra! Jag saknade dock Countdown to Extinction på setlistan.



När Megadeth lämnade scenen började jag få Halford-abstinensbesvär. Det blev dock helt plötsligt undanträngt då '2 Minutes to Midnight' började spelas, skitlågt, på någon skiva i pausen. Jag fick nästan hjärtinfarkt och skrek så folk måste undrat vem det var som försökte knivmörda mig. Sen började jag skriksjunga hela texten (hade jag inte kunnat den såpass bra hade jag inte haft en aning om var jag var i låten, eftersom jag överröstade skivan). De runt omkring mig sjöng med i refrängerna, om det var för att de inte kunde verserna eller om de sjöng refrängerna för de tyckte synd om Maidengalningen och inte ville att någon skulle få för sig ringa psyket har jag ingen aning om. Jag var lika lycklig vilket som. Idiot. ;)
Och så äntligen, äntligen, dämpades ljuset och mellan alla tusen vrål hörde jag de första försiktiga tonerna i Dawn of Creation. De kunde allt höjt ljudet lite tycker jag, man fick inte riktigt den där maffiga mindshaking upplevelsen jag hoppats på, men visst var det mäktigt. Och så direkt på Prophecy. "I am the darkness!" vrålade Scandinavium och Halford fick allt anstänga sig för att det skulle vara han som hördes mest och inte vi. Awesome.



Resten av konserten fortsatte i samma stil på scenen. Jag fick se (nästan) allt jag ville se och fick höra (nästan) allt jag ville höra. Painkiller, Rock Hard Ride Free, Metal Gods, Hell Bent for Leather, The Hellion/Electric Eye, You've Got Another Thing Comin', listan kan göras lång. Vad som är bra med Judas Priestst hits är att jag inte har lyssnat sönder dem som jag gjort med Maidens, så då var de extra bra live.
Men trycket på parketten nedanför hade ökat rejält nu till Priest. När de började spela stod jag precis i mitten, och gissa vem som fick allt trycket på sig? Men sedan trycktes man ju ut åt sidan igen. Stundtals var det förjävligt. Min bröstkorg pressades ihop så jag knappt fick luft, än mindre skrika och vifta med nävarna. Men till slut kvicknade jag till och de sista låtarna var jag on top again.

Rob Halford var ett kapitel för sig. Han bytte nitrockar (han måste ju bevara imagen som 'The Metalgod', eller 'The läderbög', vilket ni vill) flera gånger i varje låt, hade allsång draperad i en Sverigeflagga och kom inkörandes på sin motorcykel. Men jag saknade läderbögkepsen! Undrar var han har glömt den någonstans?
Hans röst höll dessutom bättre än väntat. Han fixade skriken riktigt bra, speciellt ett, då jävlar hade han knappt behövt mick. Det var sjukt. Skillnaden (som min bror så vänligt påpekade för mig efteråt) är att förr sjöng han däruppe också. Nu kan man bara skrika. "Bara". Jag skulle vilja höra honom försöka sig på ett Halfordskrik! ;)



Det finns ingen höjdpunkt. Allt var en höjdpunkt. Måste jag verkligen säga något negativt så var det att han inte gjorde "vanliga" Dissident Aggressor-introt. Det som är så jävla mäktigt annars. Halford-skriket kom aldrig. Och det faktum att de inte fortsatte på A touch of Evil efter Between the Hammer and the Anvil. Riktigt synd, för det är en av mina favoritsekvenser med Priest. Precis i låtbytet, där med kyrkklockorna, och så ett jävligt tungt gitarriff och så börjar han, "You mesmerise slowly..". Jävligt gött. Man känner sig som liemannen som har fått syn på lammkött på kyrkogården vid tolvslaget.

Enda låten jag saknade var Night Crawler. Och så hade det varit fränt att få höra The Ripper-skriket live. Kanske är jag för sent ute för det. VARFÖR var jag inte ungdom på 80-talet?