Torsdag förmiddag inkluderade allt en förmiddag före kvällens konsert ska göra. Där inräknat överbelastning av datorns högtalare där kvällens setlist sprängde hål i väggarna, försök att leva upp till de egenskaper en tjej borde innehava genom att försöka sminka sig, hetsdricka kaffe, skriksjunga, prata i telefon, äta och packa på samma gång (med blandat resultat), vara ute i alldeles för god tid och ändå missa första bussen och få kubba så fort mina First Round bar mig till den andra, samt nästan glömma själva konsertbiljetten. Svettig, flåsande och sönderstressad lyckades jag på något mirakulöst sätt infinna mig på perrongen innan tåget anlände. Konsertbiljetten gav jag till en betydligt mer tillitsfull förvaringskälla, även kallad min bror.

På plats i Stockholm central skulle vi iväg och lämna vårat enorma bagage (en plastpåse var) till min moster som även generöst nog erbjudit oss sängplats över natten. Det slutade med att vi irrade omkring en stund utanför Gullmarsplan men eftersom allt löser sig någon gång så satt vi snart på en restaurang vid Globen för påfyllning av energi. Ett kaffeköp senare begav vi oss mot Stadion.

För första gången någonsin blev jag förvånad över en konsertkö's storlek. Och det var inte för att det var den största kö jag sett, utan tvärt om. Det var inget folk, inte jämfört med vad det borde varit iallafall. Jag blev helt förvirrad och försökte få brorsan att förklara detta märkliga fenomen men han var upptagen med att försöka sälja sin biljett för fyrahundratusen så svaret blev bara "AC/DC-fans är i farsans ålder, okej?". Hur det än var med den saken så satte vi oss precis utanför 'Ståplats'-skylten vid grindarna. Iallafall tills en vakt sa att kön började fem meter därifrån och vi fick lov att sätta oss bakom trettio pers. Fasansfullt långt bak va? Som sagt, någon riktig kö existerade ej. Mysteriumet är fortfarande olöst.

Efter ett flertal timmars svettande i den soldränkta kön samt en del tjöt med andra konsertbesökare för att fördriva tiden (bland annat en snubbe som visade sig vara trummis i bandet Danger, som jag av någon anledning såg precis överallt sen), blev det dags för insläpp. Jag köpte tröja, besökte en bajamaja, slängde tröjan åt bror som intog sin hedersplats vid mixerbordet innan jag ensam begav mig till crowden på vänster sida om armen på scenen.

Hardcore Superstar började, efter ca 2 h förseningar, spela. Jag gillade inte dem innan och jag gillar dem inte mer nu. Till en början var ljudet pissigt (jag hörde inget av gitarrerna trots avsaknad av ögonproppar) och Jocke Berg kutade omkring på scen som en brandsiren på speed. Jag gjorde det bästa av situationen och använde tiden till att försöka avancera mig fram till räcket.

På tredje raden stötte jag dock på ett smärre problem, i form av tjejer. Naturligtvis. Vissa av det kvinnliga könet hör ju bara inte hemma i trängseln till front rowen. Står man på andra raden inför AC/DC, tro fan att det blir lite tryck! Pallar man inte det är det bara att gå bak, inte svårare än så. Men det dröjde ju inte länge förrän det var två brudar som började gnälla. Det slutade med att den ena sa till sin kompis "Du, det är en tjej här som trycker som fan här, så när AC/DC har spelat en låt kommer jag svimma, och då får du ta alla mina kort". Mm just det. Är det konstigt att det blir fördomar mot tjejer i metalpubliken när det finns såna där på i stort sett varje gig? Strax innan det var dags för huvudbandet att kliva på scenen fick jag dock ner armbågarna på räcket och så var den saken ur världen. Till nästa gång tjejer kan ni väl köpa sittplats för allas trevnad.

Kalaset inleddes med det stentuffa tecknade videointrot till Rock N' Roll Train, loket på scenen sprängdes fram, AC/DC sprängdes fram och Rock N' Roll Train körde igång, vilket inledde en kanonkonsert utan vare sig början eller slut. Stämningen höjdes i takt med efterlängtade Dirty Deeds Done Dirt Cheap och Thunderstruck. Nävarna var i vädret och Stadion vrålade "THUNDER!!" så taket lyfte. Om det hade funnits något, alltså. Big Jack, Shot Down in Flames och Black Ice höll dock en lägre standard. I The Jack vilade jag nacken och såg roat på när Angus Young framförde den obligatoriska, men inte mindre underhållande, strippningen. Inte min favoritlåt på setlisten (tycker den är rätt seg och tjötig annars), men det var en välplacerad vilopaus innan kvällens höjdpunkt nåddes med dunder och brak.

Kyrkklockan sänktes ner och vi visste alla vad det var som var på gång. När Brian Johnson tog ett språng och fick klockan att skälla introt i Hells Bells blev jag helt galen. Jag förstår än inte hur man man kan skriva en sådan låt och trots att det är 30 år sen låten spelades in gjorde inte AC/DC mig besviken. Hjärtat bultade och jag befann mig i ett lyckorus som varade ända inpå Shoot to Thrill, som de för kvällen tog till en helt ny dimension.

War Machine inledde tyvärr ännu en liten transportsträcka, då de mörka riffen gjorde sig betydligt bättre i mitt rum än på Stadion. High Voltage följdes av You Shook me All Night Long innan det blev dags för T.N.T.. Det är svårt att tänka sig bättre livelåtar än den tillsammans med Thunderstruck. Vi skrek "Oi! Oi! Oi!" tills stämbanden dukade under. Rätt som det var kollade jag in i ett par gigantiska (uppblåsbara) tuttar och berättelsen om ägaren till dessa tog sin början med Whole Lotta Rosie.

Setlistens sista låt, Let There Be Rock, sparkades igång. Nu var det återigen dags för The Angus Show. I slutet av låten rev han som väntat av ett 15 minuter långt gitarrsolo under publikens jubel. Men utan öronproppar (det blir ganska påfrestande efter ett tag med de höga frekvenserna), och en Angus Young på 55 bast som inte är fullt lika snabb i fingrarna länge blev det en ganska seg väntan. Dessutom såg jag honom inte ens, trots min plats på första parkett. Jag lutade vänstra örat mot skinnjackan bredvid, försökte dölja det andra örat med håret och väntade på Highway to Hell.

AC/DC gick ut, och vi väntade på Angus. Stadion släcktes ner och snart hördes brötandet från en gitarr - kort därefter ljöd introt ut över stadion. Jag kunde inte låta bli att tänka mig hur mycket mer maffigt det hade blivit om han hade kört som förr i tiden och bara gått direkt på introriffet. Den kördes igenom och sedan var det plötsligt dags för gigets sista låt, och näst bästa låten i AC/DC's historia: For Those About To Rock. Kanoner sköts, jag blev döv, jag skrek som aldrig förr och plötsligt var det över. Trycket lättade, jag försökte med blandat resultat få liv i knälederna, ignorera smärtan i nacken och ta mig ut från stadion på stela ben och med hakan i händerna.

AC/DC är sig lika från förr - och jag är väldigt glad att jag fick uppleva den showen. Trots en alldeles för hög scen så jag bara såg Brian och Angus när de var precis vid kanten (de andra såg jag inte över huvud taget), en Brian som tappat lite av den forna röststyrkan och en Angus som blivit lite stelare i fingrarna var framförandet alldeles lysande. Till och med vakterna var fantastiska - den som stod framför mig trodde väl att jag skulle svimma vilken sekund som helst eftersom jag är så liten och envisades med att stå längst fram så så fort jag kastade en blick på honom kom han springande med vattenflaskan, haha! Och AC/DC, om ni skulle råka läsa det här och har en svensk tolk i närheten: Det gör inget om ni tar Black Ice på turné ännu ett år..

Bilder kommer.