Recension: The Final Frontier
The Final Frontier
2010
30 år efter Iron Maidens första album släpps nu deras 15e - och möjligtvis sista. Efter 14 helt otroliga album är det svårt att prestera ännu ett. Men efter de två betydligt sämre singelsläppen, och en enorm besvikelse, visste jag vad jag hade att vänta mig. Trodde jag. Efter ett par genomlyssningar av plattan blev jag faktiskt positivt överraskad.
Albumet inleder med det fyra och en halv minut långa introt Satellite 15 som bara får mig att rynka pannan. Långdraget, väldigt konstigt och inte bra någonstans. Något lite enklare, och kortare, hade passat betydligt bättre. Låten övergår i det bekymmerslöst banala titelspåret som dock bara ligger och skaver på ytan och passerar omärkligt in genom ena örat och ut genom andra. El Dorado tar över, med sina skrattretande simpla riff och dåliga vers men ack så underbara refräng.
Nu först börjar jag känna igen Iron Maiden i plattan. Introt till Mother of Mercy får mig att glömma de första håglösa låtarna och resten av låten gör mig inte heller besviken. Bruce låter möjligtvis lite matt i refrängen, men i alla andra partier sjunger han fantastiskt.
Härnäst är balladen Coming Home, som oundvikligen för tankarna till Out of the Shadows, följt av den snabba, mörka The Alchemist som också håller måttet. Isle of Avalon är snäppet tråkigare men planar ut ännu mer i och med Starblind. Nu börjar jag tröttna på de lugna introna. Låten går inte in alls förrän precis efter refrängen (2:10), då det plötsligt kommer ett underbart parti som får nackhåren att resa sig. Detta återkommer precis i slutet av låten vilket ger en perfekt inledning till skivans två bästa spår. The Talisman är klockren rakt igenom och efter ett par genomlyssningar fastnar The Man Who Would Be King lika mycket. The Talisman påminner om The Legacy på sätt och vis, vilket definitivt inte är ett minus. Man kan alltid lita på kompositioner av Gers/Harris.
Innan hade jag stora förhoppningar på sista spåret When the Wild Wind Blows. Det är enda låten som är enbart Harris-komposition och bara titeln är episk. Den har sina vackra stunder men det krävs ganska mycket för att en låt ska vara bra 11 minuter rakt igenom. De har klarat det förut, det bevisar Sign of the Cross. Tyvärr är det alldeles för mycket utfyllnad som inte säger mig någonting. Låten hade behövt vara betydligt fylligare med tanke på sin längd. Men trots detta får de med en del bra melodiösa bitar som jag inte kan låta bli att älska. Låten höjer sig ju längre det går och skivans outro är perfektion.
76 minuter lång gör den till det längsta studioalbumet i Iron Maidens historia. När A Matter of Life and Death släpptes undrade man hur de skulle fylla ut de 71 minuterna, efter att ha haft 45/50-minutersalbum genom hela 80-talet. Den gången klarade de det galant. Men The Final Frontiers 76 minuter är inte fullt lika spännande, tyvärr. Det finns lite för många mediokra utfyllnadsminuter.
BÄST: Mother of Mercy (speciellt introt) är underbar, liksom hela The Talisman och The Man Who Would Be King.
SÄMST: Introt är verkligen inget vidare. Det luktar skit. Lika illa som mina skor efter Sonisphere.
SLUTSATS: Lite för lång. Lite för ojämn och lite för svår att ta till sig. Sämsta Maidenplattan enligt mig. Dock är Iron Maiden aldrig dåliga, hur de än bär sig åt. Och albumet har utan tvekan sina guldstunder. Tar man sig tid att vaska fram dem, är det värt det.
Skulle du vilja skriva recensioner för Getmetal förresten?? Siten som jag skrev för förut.. Du skriver så bra :) Det ger ju inga pengar men en del gratis grejer ;)
Jag vet att jag inte skulle säga något förens jag lyssnade igenom skivan gång nr 6-7 men jag tänkte bara ge dig en första inblick i mina tankar angående min första reflektion och din recension.
Din åsikt är rätt - Deras sämsta album. Dock är det inte så dåligt som jag väntat mig. Den har ljuspunkter som livar upp skivan någon enormt!
De tre sista låtarna är verkligen Maiden, samt, som du så skarpsinnigt uppfattade, "Mother of Mercy". Jag tyckte dock du var lite väl hårt mot "When the wild wind blows". Jag gillade den ordentligt. Introt var underbart, enligt mig. Övriga låtar är hyfsat intetsägande.
Bra recension för övrigt. Du skriver bra.
Vi hörs Mirreboii
Bra skrivet ! Jag vet inte vad jag tycker om skivan ännu, köpte den idag.. Men det är väl som vanligt när ett grymt band släpper nytt, man är lite rädd för att det inte ska låta som man tror men ger man det lite tid så brukar det funka !
Albumet visar liksom att dem fortfarande kan "deliver" , men den är helt klart inte lika bra som tidigare album!
grym blogg.
jag mailar dig ikväll! hinner inte nu..
Albumet finns ute på spotify, tänkte ägna kvällen åt att lyssna, fundera och lyssna.
...skönt att höra att det inte bara är mina skor som luktar APA efter festivalgeggan. Står på tork på balkongen efter tredje tvätten. Ingen skillnad.
Utsökt recension! You rule.
Nu har jag lyssnat på skivan under ett par timmar, lyckas hela tiden återkomma till Mother of Mercy, tror jag hittat mitt favoritspår.
Skit bra recension! Håller med dig med allt, utom en grej som du inte nämnde..
Kolla på Eddie, är det där den eddie vi känner igen från iron maiden eller killers? Han ser helt sjuk ut, ett jävla köttmonster. blev ledsen när jag såg den första gången..
Sv: Finns att köpa på Brandos.se ;)
Intressant recension. Ska börja lyssna igenom d sj nu.
