Recension: Tankard - Vo(l)ume 14


. . .CONTINUE READING >>

Nu har jag iallafall slutat skolan och kommer därmed ha mer tid över för recensionsskrivande. Här har ni mina åsikter angående TANKARDs nya platta. Jag gillar annars TANKARD rätt bra, men det här var faktiskt inget vidare.

Årets bästa plattor by GetMetal


Nu har vi skribenter på GetMetal.com utnämnt årets bästa plattor. Ni ser mina tre överst på sidan. Go and have a look!

Recension: Glory of Chaos


. . .CONTINUE READING >>

HELSTAR, ett underskattat och relativt okänt band som jag lär hålla ögonen på i fortsättningen, släpper sin hittills hårdaste platta på fredag! Jag lovar er, ni vill höra. Den är bra. Riktigt bra!


Annars ska jag, såhär i lovtider, ta upp jobbet jag hade i somras. Så typiskt mig. När alla andra ligger hemma och njuter av ledigheten har jag ännu mer för mig än vad jag brukar. Jag ska bara jobba ett par dagar, men pengar är pengar! För er som har glömt så jobbade jag som vaktmästare/trädgårdsmästare på alla kyrkor häromkring. Skitkul, faktiskt! Det är mycket ni inte vet om mig.

Recension: The Plutonium..


. . .CONTINUE READING >>

Det kanske finns hopp för oss thrashälskare om att få gå på konserter även i framtiden, efter att alla 80-talare har ramlat ner och dött. Förhoppningsvis kommer Nyköpingsbandet Prowler att bidra till detta! In och lyssna med er, det här vill ni inte gå miste om. Sen kan ni ju läsa min recension också om ni inte har något bättre för er.

http://myspace.com/prowlerswe


Någon som har ett power/heavy/thrashband och har släppt en demo som ni känner att ni vill få manglad på GetMetal.com? Hör av er!

Recension: Species 2.0


. . . CONTINUE READING >>

Näe hörni. Morgonbloggning är inte min grej.
Vi kör på en hederlig recension istället. Denna gång var det osignade Solity's nya singel som blev grillad. För er som gillar dem kan jag dessutom meddela att de spelar i min hemstad Skövde på fredag, släpa er dit vetja!

Recension: Sitra Ahra


. . . CONTINUE READING >>


Det är inte ofta jag blir imponerad. Men det händer uppenbarligen. Imponerad, chockad och förvirrad. Detta var definitivt sista gången jag hade fördomar om symfonisk metal.

Recension: Aqua


. . . CONTINUE READING >>

Hjälp. Att Maiden faktiskt kommer hit har inte gått in riktigt än. Det avslöjades ju för ett par veckor sedan att de möjligtvis skulle komma till Ullevi, men jag vågade inte hoppas. Det blir uppenbarligen ingen inomhusturné (vilket jag trodde, och i ärligthetens namn hoppades på mer), men vafan, de kommer HIT! Även om det ser ut som det bara blir en sverigespelning så är jag mer än nöjd. Fjärde gången gillt. Jag längtar så jag kan dö.

Men resten av världen rullar ju på ändå. Recensioner ska skrivas, plugg ska göras, hästar ska tävlas och tränas. Angra har precis släppt nytt, men jag blev måttligt imponerad. In och läs med er nu!

Recension: Blood of the Nations


. . . CONTINUE READING >>

Recension: At the Edge of Time


BLIND GUARDIAN

At the Edge of Time

2010


Blind Guardian är enligt min åsikt ett väldigt jämnt band som har hållt en hög standard genom alla år. Det är inte för inte som jag anser att de är bäst inom sin genre. Denna höga standard gör att lägstanivån för vad de som sämst kan prestera fortfarande inte är särskilt låg. De har inte sänkt sig denna gång heller. Men frågan är om de verkligen har fått med låtar som kan höja högstanivån?

Jag älskade deras senaste A Twist in the Myth från 2006, trots att den skiljer sig en del från det hårdare materialet på Tales from the Twilight World och inte har alls samma helhet som Nightfall in Middle-Earth - mina andra två favoritplattor. A Twist in the Myth ligger mig faktiskt närmast om hjärtat, där man precis blivit totalt övertygad om att "nu GÅR det inte att bli bättre" och så överträffar de sig själva igen, igen och igen. Den känslan saknar jag på At the Edge of Time.

Skivan inleds med ett långt och spännande 9-minutersintro som i sin allt mer mörknande mysik tar nyfikenheten om vad som komma skall till en helt ny nivå. Detta planar dock ut någon stans i mitten och fortsätter i samma stil fram tills Tanelorn (Into the Void) tar vid. Hårt intro, bra men tjatig refräng (som är en av Blind Guardians starkaste sidor). Ett sockerdrypande pianointro petar igång lugnare Road of No Release som är snäppet mer medioker än sin föregångare.

Tråden tas upp igen med Ride into Obsession som utstrålar ren styrka i älskad Blind Guardian-anda och utmärker sig som skivans hittills starkaste spår. Curse My Name ter sig dock som en svagare tvillingbror till Scalds and Shadows. Onödigt nog är Curse My Name nästan dubbelt så lång. Jag börjar få onda aningar när även Valkyries inledes med ett lugnt intro och tyvärr är vi tillbaka på samma standardnivå som Road of No Release. Control of the Divine är bättre men rinner förbi utan att lämna några djupare avtryck efter sig. När War of the Thrones tar över inser jag att jag börjar tröttna på de alltför många balladliknande låtarna som ger plattan ett närmast sävligt intryck.

Det brakar plötsligt till och betonghårda riff sprutar ut från högtalarna och slår omkull mig. A Voice in the Dark har tagit sin början. Nu är plattan uppe på en högre nivå igen. En otroligt stark helhet håller samman låten och refrängen fyller mäktighetsspektrat till max. Den nyfunna kraften hålls kvar när mörka sistaspåret Wheel of Time i värdig power metal-anda avslutar plattan.



BÄST: Ride Into Obsession, A Voice in the Dark samt introdelen av Sacred Worlds.
SÄMST: Curse My Name och War of the Thrones. I fallande ordning.
SLUTSATS:
Hansi sjunger lika bra som någonsin förr trots avskaffandet av hår (oacceptabelt!) och Blind Guardian visar stundtals upp hela sin kapacitet. Jag saknar dock låtar som gör mig mållös rakt igenom och jag gillar inte att skivan över lag gör ett mediokert intryck. De borde också inse att ballader inte är vad de gör bäst. Detta är Blind Guardians standardnivå. Inte klockrent, men långt ifrån dåligt. 


(6/10)

Recension: The Final Frontier



IRON MAIDEN

The Final Frontier

2010



30 år efter Iron Maidens första album släpps nu deras 15e
- och möjligtvis sista. Efter 14 helt otroliga album är det svårt att prestera ännu ett. Men efter de två betydligt sämre singelsläppen, och en enorm besvikelse, visste jag vad jag hade att vänta mig. Trodde jag. Efter ett par genomlyssningar av plattan blev jag faktiskt positivt överraskad.

Albumet inleder med det fyra och en halv minut långa introt Satellite 15 som bara får mig att rynka pannan. Långdraget, väldigt konstigt och inte bra någonstans. Något lite enklare, och kortare, hade passat betydligt bättre. Låten övergår i det bekymmerslöst banala titelspåret som dock bara ligger och skaver på ytan och passerar omärkligt in genom ena örat och ut genom andra. El Dorado tar över, med sina skrattretande simpla riff och dåliga vers men ack så underbara refräng.

Nu först börjar jag känna igen Iron Maiden i plattan. Introt till Mother of Mercy får mig att glömma de första håglösa låtarna och resten av låten gör mig inte heller besviken. Bruce låter möjligtvis lite matt i refrängen, men i alla andra partier sjunger han fantastiskt.

Härnäst är balladen Coming Home, som oundvikligen för tankarna till Out of the Shadows, följt av den snabba, mörka The Alchemist som också håller måttet. Isle of Avalon är snäppet tråkigare men planar ut ännu mer i och med Starblind. Nu börjar jag tröttna på de lugna introna. Låten går inte in alls förrän precis efter refrängen (2:10), då det plötsligt kommer ett underbart parti som får nackhåren att resa sig. Detta återkommer precis i slutet av låten vilket ger en perfekt inledning till skivans två bästa spår. The Talisman är klockren rakt igenom och efter ett par genomlyssningar fastnar The Man Who Would Be King lika mycket. The Talisman påminner om The Legacy på sätt och vis, vilket definitivt inte är ett minus. Man kan alltid lita på kompositioner av Gers/Harris.

Innan hade jag stora förhoppningar på sista spåret When the Wild Wind Blows. Det är enda låten som är enbart Harris-komposition och bara titeln är episk. Den har sina vackra stunder men det krävs ganska mycket för att en låt ska vara bra 11 minuter rakt igenom. De har klarat det förut, det bevisar Sign of the Cross. Tyvärr är det alldeles för mycket utfyllnad som inte säger mig någonting. Låten hade behövt vara betydligt fylligare med tanke på sin längd. Men trots detta får de med en del bra melodiösa bitar som jag inte kan låta bli att älska. Låten höjer sig ju längre det går och skivans outro är perfektion.

76 minuter lång gör den till det längsta studioalbumet i Iron Maidens historia. När A Matter of Life and Death släpptes undrade man hur de skulle fylla ut de 71 minuterna, efter att ha haft 45/50-minutersalbum genom hela 80-talet. Den gången klarade de det galant. Men The Final Frontiers 76 minuter är inte fullt lika spännande, tyvärr. Det finns lite för många mediokra utfyllnadsminuter.



BÄST: Mother of Mercy (speciellt introt) är underbar, liksom hela The Talisman och The Man Who Would Be King.
SÄMST: Introt är verkligen inget vidare. Det luktar skit. Lika illa som mina skor efter Sonisphere.
SLUTSATS: Lite för lång. Lite för ojämn och lite för svår att ta till sig. Sämsta Maidenplattan enligt mig. Dock är Iron Maiden aldrig dåliga, hur de än bär sig åt. Och albumet har utan tvekan sina guldstunder. Tar man sig tid att vaska fram dem, är det värt det.


Recension: Angel Witch


ANGEL WITCH

Angel Witch


1980


Angel Witch inleder sin debutplatta med ett introspår som spränger fram i äkta NWOBHM-anda och utlovar en sju helvetes platta. Jag kan säga att mina förhoppningar blev uppfyllda. Briljanta och något tyngre Atlantis följs av White Witch som väcker djupa känslor i sin enkelhet. Stämningen tas ner till mörka nivåer i och med Confused och når botten och börjar stiga igen med lugna Sorcerers som för tankarna till Iron Maiden's Strange World. Stämningen lyfts igen med oslagbara Gorgon, planar ut med gladlynta Sweet Danger innan jag tappar andan över Free Man, som jag redan anser hör hemma bland tidernas bästa ballader. Sedan följer plattans tyngsta spår Angel of Death med härligt tunga riff som förvånar, med tanke på att året bara är 1980. Möjligen kunde Kevin Heybourne skrivit refrängen bättre, sångmässigt. Annars klaffar allt. Plattan avslutas med instrumentala Devil's Tower och plötsligt är det sorgligt nog slut.

Året var 1980 och möjligheterna för genren heavy metal var oändliga. Liksom bland annat Iron Maiden, Saxon och Def Lepard tog Angel Witch's karriär vid i samband med New Wave of British Heavy Metal och ljudet för tankarna till Iron Maiden's två första plattor. Det känns som att ha fått Iron Maiden tillbaka.

Men vad jag tycker Angel Witch lyckas med bäst är helheten i sin platta som jag försökt beskriva ovan. Det är nog det allra svåraste att naila. De lyckas med att ta stämningen dit de vill, det är variation utan att frångå konceptet, det är underbart vackra partier liksom mörka, hårda och allt där emellan. Framförallt är det riktigt, jävla grym early heavy metal.



Bäst: Den låt som satte sig först var Gorgon. Men det riviga titelspåret Angel Witch, tyngre Confused samt den underbara balladen Free Man är minst lika bra. Vad bra det gick att välja en.
Sämst: Om jag verkligen måste skriva något här säger jag väl Sweet Danger, som inte går in riktigt lika mycket på djupet som de andra. Men det finns inget dåligt med den här plattan.
Slutsats: Lyssna på denna platta or you're Gullan Bornemark.


Screaming for Vengeance


Det kanske är lite tidigt att utnämna månadens album när det bara är den 9 januari, men det ger jag fullständigt fan i eftersom det här är min blogg där diktatorn Aerime Crusher styr med järnhand. Det slås härmed fast att månadens platta i hårdrocksbloggen blir Judas Priest's Screaming for Vengeance.

Varför? Jag har spelat sönder den under några veckors tid (ja, jag är seg. Jag måste lyssna igenom plattor extremt många gånger innan jag fattar hur bra de är och upptäcker alla små trevliga detaljer, och därmed kan sammanställa helheten) och kommit fram till att den är djävulskt bra. Och nej, för en gångs skull ska jag inte tjata om Rob Halfords omänsliga röst, ni vet nog redan vad jag tycker om den. Vi kan konstatera att Rob sköter sig utmärkt men även att själva plattan har ALLT. Bara det maffiga introt ger en rysningar i hela kroppen (det finns ingen som kan göra intron på plattor som Judas Priest. Checka Dawn of Creation/Prophecy så fattar ni), så enkelt och så kraftfullt. Plattan har en speciell feeling som kommer igen i varje låt, i mindre eller större doser. I (Take These) Chains och Fever får jag en egendomlig, sorglig känsla som inte går att förklara. Båda två är jävligt fina låtar. Jag gillar också extraspåret Prisoner of Your Eyes som skrevs tidigare i Priests historia men inte spelades in förrän '85, bitvis är den också riktigt vacker (trots det faktum att jag inte gillar kärleksballader). Dessa varvas med låtar som You've Got Another Thing Coming och Devil's Child som är riktiga moodboosters. Har sprungit omkring många gånger i mitt lilla rum och skakat huvud, tramsat framför spegeln och skriksjungit till de här låtarna. Ja, till och med 2:44 in i Devil's Child. Säkerligen mycket vackert. Att inte grannarna börjat framföra klagomål är ju ett under.

Överlag är det en riktig old school heavy metal-platta. Även om denna släpptes '82, samma år som The Number of the Beast, så var de efter Maiden i utvecklingen. Eller höll envist kvar vid sin gamla stil. Priest var fortfarande mer åt old school hårdrock at that time, när Maiden övergick till lite kraftigare och fylligare ljud och riff. Men som vi alla vet så tog ju Priest igen det med råge år 1990, samma år som hårdrocken dog ut. Fortfarande ett jävligt märkligt faktum. Och trots detta lyckades de producera en av de bästa plattorna through all times. Frågan är om det någonsin kommer produceras ett mäktigare album i heavy metal-sammanhang. Förmodligen inte.




AVLYSSNAT #3 - Chinese Democracy



Nu har jag harvat mig igenom hela plattan, at last! Haha, nej, riktigt så illa var det inte. Men ändå är ordet 'harvat' rätt använt. När jag bara hade på plattan i bakgrunden lät det riktigt tjötigt. Men när jag väl satte mig ner på rumpan och pluggade in mina enorma hörlurar och koncenrerade mig hittade jag grymt sköna och häftiga saker. Som sagt, efter lite grävande i leran.
De spåren jag verkligen gillar är framför allt 'Chinese Democracy', Shackler's Revenge', 'Street of Dreams' och 'I.R.S.', men även 'Prostitute' och 'Better'. Resten faller dock in i en tjock gröt av mesiga ballader och mystiska intron. Så fifty-fifty ungefär. Himmel och helvete väger i jämbalans. Helt okey work, Guns!

SHACKLER'S REVENGE

Den här är en av de två spåren på plattan det är lite tryck i! Riktigt bra. Dock hade man önskat något bättre kvaltitet på videon..

CHINESE DEMOCRACY

Tunga, medryckande riff. Skiljer sig från mängden, min personliga favorit på den här plattan. Jävligt bra, faktiskt!


I.R.S.

Powerballad. Varför är inte plattan full med låtar av den här kvalitéten för? Denna kommer inte långt efter Chinese Democracy på min favoritlista. Nu när jag tänker på det är den i jämvikt. SÅ ska det låta, för fan!


BETYG:
AE* AE* AE* AE* / AE* AE* AE* AE* AE* AE*
(4Aerime/6Aerime)

AVLYSSNAT #2 - Tinnitus Sanctus



Yes, det är Edguy vi snackar om. Albumet som släpptes i.. går! Jag ska erkänna att jag inte lyssnat överdrivet mycket på Edguy tidigare (ni vet ju vid det här laget hur insnöad jag är på Maiden..) men den här plattan gillar jag som fan! Enligt andra recensioner var denna platta i järmförelse med tidigare Edguy-material "tråkig, men inte dålig". Vad säger ni, ni mer inbitna Edguy-lyssnare? Jag är iallafall av en helt annan uppfattning. Speciellt spåren 'Dead or Rock' och 'Ministry of Saints' är jävligt bra. Kraft öser ut ur spåren och strör ut över oss som konfetti.
Jag har dessutom en svaghet. Jag är svag för riktigt bra sångare. Och Tobias Sammet är en jävligt duktig sångare, i min smak.
Ska man leta fel så håller väl inte några andra spår såsom 'The Pride of Creation' samma standard som de spåren nedan. But nobody's perfect. Bra jobbat, Edguy!

MINISTRY OF SAINTS


DEAD OR ROCK



RATE: AE* AE* AE* AE* AE*
5Aerime/6Aerime.


Det här gav mig ett nytt band att lyssna på. Och det är ju det som är meningen!;) Skulle ni inte ha hört dem förut, hoppas detta gav er samma känsla. :D

AVLYSSNAT #1 - BLACK ICE



Har ni hört AC/DC's 15e studioalbum än? Om inte, lyssna på de bästa bitarna nedan! Det är ju hela 15 spår på skivan men jag tycker faktiskt att AC/DC inte har tappat något, till skillnad från Metallicas 'Death Magnetic'.. AC/DC's kanske största styrka är att de har hållt samma sound genom åren, samma jävla stil år ut och år in, utan att ha blivit påverkade av modeinfluenserna i musikvärlden såsom många andra band har. Inte heller den här skivan avviker. Kanske inga superhits om man jämför med vad AC/DC har hittat på genom åren, men helt bra vardagsmat!
Jag ska börja recensera en (eller fler..) hyfsat nysläppt platta i månaden. Håll koll på det genom att se kategorin 'Avlyssnat'. Vi kan väl kalla det här för startskottet!


WAR MACHINE


ROCK N' ROLL TRAIN



DECIBEL



BLACK ICE