Shoot me again, I ain't dead yet!
Inom hårdrocken finns det tydligen vissa grejer man bara måste inrätta sig efter. Ett exempel är att man inte får gilla både Metallica och Megadeth. Man måste älska det ena och hata det andra. Ett annat är att man måste hata St. Anger-plattan med Metallica. Jag har inte kommit särskilt långt med den inrättningen. Visserligen älskar jag Mega, men inte fan hatar jag Metallica. Visst skulle jag utan tvekan välja Mega framför Metallica, men tidiga Metallica är ju hur bra som helst (om man bortser från den där dansken då).
Vad jag gillar minst med Metallica är att de inte kan bestämma sig, hur fan ska de ha det? Mesradiopop eller thrash? Genrevingel har aldrig imponerat särskilt mycket på mig. Visst måste musiken utveckla sig, Maiden är exemplariska i det här fallet. Varje skiva har ett eget sound, och visst har de blivit mer proggressiva på senaste tiden, men det är fortfarande heavy metal och det är fortfarande Maiden så det vrålar om det. Vad var och en tycker är Metallica är extremt individuellt. Jag tycker de tappade bort sig själva efter 'And justice for all'. När de övergav true thrash for fortune and fame med andra ord. Inte sagt att det inte kan finnas guldkorn i plattorna efter 88, för det finns det. Det första som var Metallica för mig var Reload, eftersom det var det jag började lyssna på. Efter det hörde jag thrash-Metallica och blev helt confused. Nu är jag inte confused längre, bara förbannad. Från thrash till ow-fuck-vi-kan-tjäna-pengar-på-det-här-radiopop, ett misslyckat försök till att återfinna thrashen, och sen tillbaka till mes-asslicking-rock igen?!
Dock måste jag säga, att utan att vara Metallica-addict så tycker jag faktiskt inte särskilt illa om St. Anger. Ännu en avvikning alltså. Visst är ljudet under all kritik, speciellt trummorna då, (dansken again. Jag ska nog skicka Fred på lille Lasse någon gång så får han lära honom att spela) men vilken jävla attityd! Den är riktigt rå, konstig, hård och galen. Stundtals bitter sötma. Speciellt vissa spår drar ju mer än andra. 'Shoot me again' här över är riktigt weird men jag gillar det. Provocerade text också. Lyssnar alltid på St. Anger när jag är riktigt jävla förbannad och behöver avreagera mig. Det eller Megadeths 'Rust in Peace.. Polaris'. Man har olika plattor till olika sinnesstämningar, det är ju inget nytt. So what om hela hårdrockvärlden hatar St. Anger, det är mitt arg-album and so be it!
sv; tack! Fan vad glad jag blir :D
nej jag har ju inte det :/ Missade tyvärr dom när de var här senast men nästa gång dom kommer då fan ska jag vara där :D
Nonono, då har du inte lyssnat mycket på metallica? :) mesradiopop står takida, H.E.A.T och sådana för. Jag tycker om st. anger grymt fastän det bryter mycket i deras vanliga sound. Megadeth tycker jag också om och har aldrig ens hört de där reglerna, haha. Fjolligt att hårdrockare ska komma på sådant tycker jag.
sv: Jadu, svårt att välja som sagt! Känner ändå mest för det som har nämnts.
Ja om det är så du tänker så visst. Men det känns lite långsökt kanske eftersom metallica aldrig är just radiopop. Pop liksom? Men sure, jämför man som du tänker så absolut, men det ska kanske inte behövas. De flesta bandet pendlar ju mellan mjukt och hårt, vettefan hur man själv skulle klara av att göra typ 10 album i samma stil. Men jodå, metallica har skillnad i sina album och det tycker jag är bra!
Jasåja, hmm... löjligt att försöka vara så 'true' som möjligt :s men precis. det är ju så!
miss yah babe! kunde inte hålla mig borta från din blogg haha... ;)
metallica har fucking volbeat, ursäkta bögbeat som förband, det säger väl allt... hah... dock älskar jag deras första skivor, och har absolut ingenting emot st. anger, tvärtom! ^^
Dom andra i Metallica var ju rädda för att James skulle skriva en massa rehab skit när han var tillbaks, jag tycker att större delen av st. anger är just det. Some Kind of Monster,St.Anger och Frantic är dom som jag gillar på albumet, resten är så satans enformigt
