---

---

---

---

---

Jag läste för ett par dagar sedan att Gibson.com har utsett 80-talets tio bästa gitarriff. Men när jag läste vidare blev jag föga imponerad;

1. AC/DC - "Back in Black"
2. THE ROLLING STONES - "Start Me Up"
3. OZZY OSBOURNE (featuring Randy Rhoads) - "Crazy Train"
4. SCORPIONS - "Rock You Like a Hurricane"
5. DEF LEPPARD - "Photograph"
6. JUDAS PRIEST - "Breaking the Law"
7. MICHAEL JACKSON (featuring Steve Lukather) - "Beat It"
8. THE CLASH - "Should I Stay or Should I Go"
9. GUNS N' ROSES - "Sweet Child o' Mine"
10. RUSH - "Limelight"

Titeln borde ha varit "80-talets mest folkliga och därmed mest banala riff" istället för "80-talets tio bästa gitarriff". "Rock You Like a Hurricane" på fjärde plats och "Breaking the Law" på sjätte? "Sweet Child o' Mine"? Ni skämtar.

Uppenbarligen är det inget skämt. Gibson.com förklarar varför de har valt "Breaking the Law": "It's hard to deny the brutal simplicity of this "British Steel" classic." Nog är den enkel alltid, men det är väl ungefär det enda den är. Varför måste det alltid vara JUDAS PRIESTs hits (och därmed sämsta låtar) som blir utnämnda vid sådana här tillfällen? Det är ungefär som att säga att IRON MAIDENs bästa riff är "Run to the Hills", MEGADETHs bästa är "Symphony of Destruction", METALLICAs bästa är "Enter Sandman"... Ni fattar.

Visst. Jag tänker inte säga att något av de här riffen är dåliga. Men 80-talets bästa? Verkligen inte. Om jag hade fått bestämma (vilket jag faktiskt får här i min blogg, tänka sig) hade listan istället sett ut ungefär på det här viset:


(utan inbördes ordning)

MEGADETH - "Loved to Deth" (1985)
ANTHRAX - "Madhouse" (1985)
JUDAS PRIEST - "Heavy Duty/Defenders of the faith" (1984)
AC/DC - "Hells Bells" (1980)
IRON MAIDEN - "Back in the Village" (1984)
SLAYER - "Raining Blood" (1986)
MEGADETH - "Set the World Afire" (1988)
IRON MAIDEN - "Purgatory" (1981)
METALLICA - "Master of Puppets" (1986)
DIO - "Holy Diver" (1983)

Det är verkligen omöjligt att få till en lista som stämmer exakt. Prova själva så får ni se. Ska man dessutom rangordna dem blir det ju ett rent helvete. Men oavsett om de riffen jag har räknat upp verkligen är 80-talsets allra bästa är de definitivt tio stycken av 80-talets bästa riff. Det finns ju några stycken att välja mellan om man säger så.

För min del blev det en blandning av klassiker och mindre kända stycken. Nu har jag i och för sig också valt vissa superhitar, som "Master of Puppets", "Madhouse" och "Holy Diver". Men de riffen är åtminstone så bra så det svider. Totalt sett blev det mestadels thrashriff eftersom jag anser att den typen av riff är mest medryckande. Dock kan jag inte låta bli att uppskatta den otroligt tunga enkelheten i det klassika riffet i "Holy Diver", som till skillnad från "Breaking the Law" och "Rock You Like a Hurricane" har just 'brutal simplicity' utan att bli skrattretande banal.

Jag hade haft betydligt lättare att utnämna tio riff från 90-talet. Det hade blivit en mäktig lista till största delen bestående av riff från "Rust in Peace", "Painkiller" och diverse PANTERA-album. Fan, nu måste jag ju göra en sån lista bara för det. Återkommer.

Det här omslaget spränger alla manschauvinistiska gränser men trots detta är den så jävla snygg att jag får rysningar. Nåväl, nu kanske de flesta andra band föredrar något mer seriösa omslag med en djupare mening. Men bara för det är seriöst behöver det inte vara så jävla tillkrånglat att det tar filosofer flera veckor att kunna ens relatera omslaget till bandet. För att inte tala om alla dessa JÄVLA animeringar som jag är så trött på så jag vill spy. Good old days, where are you?!

Fick den här reklamsnutten länkat till mig för någon vecka sedan, och jag måste bara dela med mig. "It's 1986.. Do you know where your children are?" Hahaha, Rob måste vara en av världens skönaste snubbar. Skulle lätt bli bög för hans skull om jag bara kunde.

Det var nog allt jag hade på hjärtat idag. Back to sista veckan of hard work work.

Få av er har nog missat att för första gången i världshistorien lirar 'Big Four of Thrash' (vilket är de fyra stora thrashmetalbanden Slayer, Anthrax, Megadeth och Metallica) på en och samma konsert imorgon i Bulgarien. Detta spektakel kommer dessutom att sändas på biografer runtom i världen för konserttörstande headbangers som inte har råd att ta sig till Sofia. Många av mina vänner kommer ta sig till Göteborg imorgon för att bevittna detta men jag är inte en av dem.

Jag förstår verkligen inte grejen. För det första så förväntas man att snällt sitta still och kolla på en fyrabandskonsert och inte alls känna någon vånda över att man inte befinner sig på plats i crowden. Sittplatsfrustration gånger tusen med andra ord. För det andra så har samtliga av banden sett sina bästa dagar. Megadeth är väl det bandet som upprätthåller standarden bäst (trots att de är ganska tråkiga live) men de är fortfarande långt ifrån vad de var, likaså gäller Anthrax och Slayer. Metallica är ju ett kapitel för sig. Att de fortfarande har såpass med fans att de räknas som det största (bästa?) av de fyra är chockerande.
Sen är det tydligen väldigt upphetsande att just se alla de här banden spela efter varandra på samma konsert. Okej. Wow. Imponerande. Man kan ju inte ens vara där och uppleva det på riktigt. Det enda jag faktiskt förstår är de som drar dit för att se sitt favoritband eller liknande, jag hade gjort likadant för Maidens skull. Men inte annars.

Jag har ett alldeles utmärkt alternativ till mig själv (och alla andra som tycker det låter bra): Släng dig i soffan med fyra dvder från den tiden då banden var som bäst (eller i Metallicas fall - lyssningsbara) och spara de 800 spänn som kalaset skulle gått på, iallafall för mig.

Detta måste vara Iron Maidens funnies video ever. Älskar den, hur skön som helst. Bruce är galen, det visste vi ju sen tidigare, men här kommer även de andras personligheter fram. Ingen divighet så långt ögat når. Det är också en av anledningarna till att man är villig att supporta bandet. Iron Maiden har aldrig drabbats av högmod och det är verkligen beundransvärt med tanke på deras karriär. Love you guys.

Värst vad folk gillar att fylla år i mars. Steve Harris, Gud, är även inräknad. 12 mars is his day och i år blev han 54 år. Ursäkta för dålig uppdatering men jag har haft fullt upp med att, ni vet, leva. Hur som helst, CONGRATZ 'ARRY!


The Almighty God of bass and heavy metal, Stephen Percy Harris ♥

Vi har ett födelsedagsbarn att fira. Till morgonkaffet och några tiggda bitar choklad från generösa (eller försvarslösa, vilket ni vill) vänner skickar jag ett tankegrattis till min darling. Chris Broderick (Megadeth) fyllde nämligen 40 år igår (det skiljer ju bara 23 år på oss, kom igen, det är ingen omöjlighet!) så idag ägnar vi lite tid åt att glo (gregla för min del) på lite bilder på honom. Köp tårta och käka till hans ära och var glada för att ni fick en anledning att flöta!








CONGRATZ CHRIS! Hope you had a wonderful gig @ Calgary!

Nu är jag beroende igen. Förlåt. Men vilket riff, VILKET RIFF! Maken på riff har jag knappt aldrig hört. Blow me away! 0:47 för den som av en händelse är döv och dum i huvudet och inte fattar vilket riff jag menar.

Den här låten har gått på repeat i tre dagar nu. Jag är besatt. Så äckligt jävla ösig låt så jag vill slå sönder saker, skrika och springa runt och headbanga (vilket jag också har gjort - all alone här i mitt rum. Har aldrig påstått att jag är som alla andra). Nu måste jag bara dela med mig av den här känslan. Låten är riktigt jävla röjig rakt igenom, från plattan Inner Sanctum från '07. Innan ni rynkar på näsan - ge fan i att underskatta nya Saxon! Jag vet att en del old school Saxonfans slutade bry sig efter Crusader ('84) men det är bara dumt, tänk vad man missar. Visst, de låter inte nu som de gjorde förr - men Maiden gör inte det heller, och de är fortfarande obeskrivligt jävla.. bäst. Bättre än bäst.

Förändringar BEHÖVER faktiskt inte vara fel (hoppas alla skänker en elak men sann tanke till Metallica nu - deras diskografi slutade vara bra '91). Visst hade Saxon en svacka i slutet av 80-talet men efter det skärpte de sig. Jag vet egentligen alldeles för lite för att uttala mig om allt nytt Saxonmarierial (deras studiodiskografi är imponerande lång..) men när jag lyssnat igenom några fler plattor och därmed har lite mer kött på benen så återkommer jag. Tills vidare: Lyssna på Let me feel your power och njut.


Nu skall resten av kvällen ägnas åt plugg. Vissa kanske tycker att franskaprov är småtrevligt på onsdagsmorgonar but I ain't one of them.

Det är alltid sånt jävla tjötande om sångaren i bandet, nästan oavsett vilket bandet är. Såvida inte det är någon annan bandmedlem som står ut extremt mycket så ligger den största fokusen på vokalisten - inte jättekonstigt kanske med tanke på att han är frontman, och det är hans huvudansvar att connecta med publiken. Men vad händer då om den självgode sångaren plötsligt inte är med i bilden? Det blir inte tokigt alls. Reign of the Hammer här ovan är enligt mig en av Hammerfalls bästa låtar (och ändå gillar jag Jocke som fan så det har inget med honom personligen att göra) och den är intrumental minsann. 0:18 in i låten är det ett sånt fruktansvärt underbart riff att jag får gåshud. Riktig rivig låt med exellenta riff.

Andra praktexemplar på instrumentala låtar är Iron Maidens Ghengis Khan, Transylvania, Ides of March och Losfer Words (Big 'Orra) där Ghengis Khan är storfavorit för min del, också Megadeths Dialectic Chaos, Into the Lungs of Hell och Absolution. Måste även räkna med Judas Priests The Hellion även om det bara är ett intro. Vad jag vill säga med det här är: ge fan i att snacka skit om Hammerfall och ge fan i att dissa instrumentala låtar. Message got through? End of predikan.

Wolf har gått på högvarv hela dagen och Aerime har avnjutit åtskiljiga koppar kaffe till tonerna av Vipers ylande innan hon själv bestämde sig för att ge sig in i leken. Det suger att jag inte har ett manligt könsorgan för då hade jag lätt blivit frontman. Varför ett kvinnligt sådant inte funkar lika bra vet ni alla vid det här laget. Nåja, ni vet iallafall vad jag tycker i saken. No females at the mick while we're talking metal please. Unless you aren't Doro.

Här är en några dagar gammal intervju med the Viper himself. Enjoy lördagsölen till detta, för min del blir det mat och sen chill @ Freddie.


Om du fick chansen sätta ihop ditt "drömband" vilka musiker skulle du välja?
Oj, det här var ingen lätt fråga. När jag var liten brukade jag leka med tanken och då blev det hela Iron Maiden med Yngwie Malmsteen på gitarr istället för Adrian Smith.

Dave var min favoritgitarrist i Maiden på den tiden, men det var egentligen bara för att jag tyckte hans långa hår var tuffare. Att Yngwie skulle funka som medlem i ett band och dessutom när det är en Steve Harris som styr förstår man ju nu att det knappast skulle funka. Universum skulle kröka sig innan det hände.

Om jag skulle plocka in några favoritmusiker på respektive instrument skulle det se ut så här kanske:
Rob Halford, vocals
Adrian Smith, guitars

Nej, jag ger upp! Det finns för många bra musiker som betytt så mycket för mig.

Hur är det att kombinera familjelivet och yrkeslivet som musiker?
Det är en omöjlig ekvation. Om man dessutom tar med faktorn "heltidsjobb" och "hus på landet" så krävs det en Steven Hawking för att lösa den.

Det går inget vidare om jag ska vara helt ärlig. Gick det att tjäna pengar på musiken utan att turnéra hela tiden skulle jag inte behöva knega 40 timmar i veckan för att dra in pengar till familjen och då skulle det vara väldigt mycket enklare.

Det är musiken som är drivkraften helt enkelt, annars skulle jag aldrig orka med det här livet.

Har det hänt du haft "idetorka"? Vad får dig inspirerad igen?
Det händer hela tiden. Jag sågar mycket idéer som jag inte tycker håller måttet och jag är hårdast mot mina egna idéer. Att sträva på, sätta sig ner och jobba får inspirationen att komma igen.

Det går inte att sitta att vänta på den, man måste köra på helt enkelt. Oftast kommer idéerna när man stänger dörren till studion och går därifrån efter ett långt pass.

Eller när man åker till jobbet, eller promenerar. Jag har alltid någon liten gadget jag kan spela in på då för annars glömmer jag bort vad det nu var jag kommit på.

Vad/vem har betytt mest för dig musikaliskt?
Utan tvekan Iron Maiden. Även om vi idag inte är ett mini-maiden som vi var i början, och även om vi inte sitter och lyssnar bara på Maiden hela dagarna, så var det där det började för mig när jag upptäckte hårdrocken och för Wolf när vi började spela ihop.

Annars kan man väl säga att det är allt från Black Sabbath till, ja vadå? All bra hårdrock genom tiderna inspirerar oss.

Joakim Cans var en av de tävlande i Körslaget. Tror du hans medverkan tagit hårdrock/metal till en ny nivå?

Skulle du tänka dig ställa upp om du blev tillfrågad?
En ny nivå? Nej, det tror jag inte. Absolut inte musikaliskt i alla fall. Kanske att många barn upptäcker hårdrocken i tidiga år när det bjuds på såndant i TV-underhållningen, som alla familjer samlas kring på kvällarna.

Men för Joacims karriär har det nog betytt mycket och jag skulle inte tveka att medverka i något dyligt så länge jag fick göra min grej. Det leder förhoppningsvis till nya jobb som man kan tjäna pengar på samtidigt som det är kul och utmanande.

Jag gjorde ett medverkande i den högst folkliga julshowen Hells Jingle Bells (med Jocaim Cans faktiskt) och det ar alltid skoj att göra lite andra saker än det man är van vid.

Folk är galna i TV-kändisar, det är löjligt men så är det. Vill man ha mycket jobberbjudanden i branschen så är det en smart väg att gå.

Ju kändare du är, desto lättare att få skäligt betalt och desto mer exponering får du.

Behövs musiktävlingar av det slaget?
För min del säger jag: Nej, verkligen inte! Jag är inte det minsta intresserad av dylik underhållning. Jag kollar inte på TV. Jag har inte ens någon mottagning hemma.

Jag blir bara beklämd av att det är det här som folk tycker är något att ha och att lägga ned tid på.

Jag blir trött på att det är det här folk tror är hårdrock, typ något pajasbidrag till melodifestivalen där det är lite långt hår och spandex.

Kan tyckas som en motsägelse med tanke på svaret på förra frågan, men jag gör gärna jobb i nöjesbranschen själv och tycker att det är givande även om jag inte nödvändigtvis är intresserad av utbudet själv.

Mot slutet av 2007 ändrades lineupen i WOLF totalt. Tror du bandet funnits kvar om inte dessa förändringar genomförts?
Ja. Så länge jag finns kvar och har gnistan så finns WOLF kvar även om det skulle ta lång tid att hitta nya medlemmar som känns rätt.

Jag klarar mig inte utan WOLF som det känns nu. WOLF känns inte som ett musikerjobb utan en passion, ett knark man måste ha.

Jag vet att Johannes, Anders och Richard delar min passion.

Något speciellt ni minns från 2009?
Oj, det är så mycket. Tror inte vi gjort så många spelningar på ett år som efter Ravenous. 2009 har nog varit vårt mest framgångsrika år som band.

Jo förresten: Åka förband till W.A.S.P. var mäktigt. Min lilla pratstund med gamle barndomsidolen Blackie kommer jag inte glömma så länge jag lever tror jag.

Har du nångång känt att du vill lägga musiken på hyllan och göra nåt annat?
Nej, aldrig. Men däremot brukar jag tänka på hur enkelt livet vore utan musiken. Jobba på vanligt jobb i närheten av där man bor, kunna träffa sina vänner ofta och inte minst sin familj.

Men sen kommer jag på vad fattigt och trist livet utan musiken skulle vara. Jag klarar mig inte utan, det är bara så.

Och hade jag lagt av för att jag inte orkade längre så hade jag aldrig fått vara med om allt roligt som jag varit med om tack vare WOLF.

Biff Byford hade nog inte frågat efter mig om jag varit på samma festival t ex. Det är mycket sådana där detaljer som är kul att berätta för barnbarnen en dag.

Med bara en veckas mellanrum kommer man få se WOLF på 2 svenska festivaler i sommar. Är det lika kul lira på hemmaplan, som ute på kontinenten?
I ärlighetens namn så brukar det vara roligare utomlands. England, Tyskland och Finland inte minst.

Inte för att jag själv spottar i glaset, men det är något visst med fans som har kommit för att se sina favoritband i första hand och inte för att supa.

Men det är grymt kul i Sverige också. Vi metalmusiker har begåvats med det bästa fansen i världen!

Ja, vad fan. Vi är ju fans själva så vi fattar vad det handlar om.

Vad gör ni efter dessa spelningar? Planer på ny skiva kanske?
Vi håller på och skriver på nytt material och det är kul att ha kommit igång på allvar med det.

Nu till helgen kommer Johannes Axeman upp till min lilla studio för att skriva med mig. Jag är grymt peppad. Jag tycker komponerandet är minst lika givande som att spela live.

Jag älskar att vara i studion och spela in skivor med för den delen. Och att spela live.

Och att köpa nya gitarrer och förstärkare och skruva på dessa. Och att repa. Och att lyssna på skivor. Jag bara älskar allt det här.

Tack för de vidlyftiga svaren Viper. Ila nu iväg och få till ett grymt bra album!

http://wolf.nu/
www.myspace.com/wolfheavymetal

Det är något hos Layne Staley, före detta sångare i Alice in Chains, som gör att I just can't take my eyes of him i videon till Would? här ovan. Nej, han är inte alls min typ. Han har bakåtslickat, kort hår (jag vet att han skippade både den bakåtstrukna frillan och solbrillorna under andra konserter/tidsperioder, men det är under Would? jag tycker han är mest speciell!)! Men något är det. Den gudomliga låten, movesen, utstrålningen, texten, den underbara rösten, kanske alltihop.

Det gör mig riktigt sorgsen att tänka på att han är död sedan 8 år tillbaka. Hade mer än gärna stått framför honom på en konsert och inte vetat var han hade blicken bakom solglasögonen. Nu kommer jag ju dock aldrig få uppleva det. På den åttonde årsdagen av Kurt Cobain begick han (antagligen) självmord. Man undrar vad han tänkte, hur hans liv var, och varför han ville avsluta det. Vad som är så creepy är att Would? handlar om en kille, Andrew Wood, som dog i en överdos av herion. Det var precis den döden som väntade Layne, 12 år efter Andrew. När musikvideon till Would? spelades in, hade Layne då en föraning om att han sjöng om sitt eget öde?

Min förebild, min idol, min stilikon, mitt hjärta, min älskade, älskade Janick Gers fyller idag hela 53 år (kan man inte vända på siffrorna?!). Ingen händelse är viktigare att ta upp i min blogg idag. Tur kanske jag borde säga med tanke på att jag egentligen inte har tid med något annat än att lägga ut lite bilder och överösa er med kärleksförklaringar. Jaa visst, det är jätteroligt att gå natur. Vänta lite, jag ska bara ta reda på vem det var som fick mig att börja på den här linjen så jag kan skjuta motherfuckern.

However, hope you're having a wonderful birthday Jan. It's too bad you won't read this. But one can always hope. Janick Robert Gers, jag älskar dig.

När vi ändå var inne på ämnet Iron Maiden-covers. Jag fick denna länkad till mig för några dagar sedan men vågade inte kolla på den förrän först idag. Det börjar vid 1:18. Och det här är iallafall kul! De andra var ju bara.. uääh. Bliäöuuuh. Barnagråt och tandagnisslan.

Det måste vara bland det mest taktmässigt korrekta jag har hört! Och sångaren har ju riktig talang, right?

Jag fick ett tips för några dagar sedan av Dennis om det här bandet, Dream Evil. När jag klickade upp youtube och sökte på deras namn (ja, jag vägrar Spotify, jag klarade mig utmärkt utan det innan och kommer förmodligen överleva utan det också. Kan man inte börja med kassetter och tapetrading igen?) så fick jag upp titeln The Book of Heavy Metal, vilket jag naturligtvis blev nyfiken på. Jag har nån grej som gör att jag måste lyssna på alla låtar som heter något med heavy metal (och blir oftast besviken). Alltså lyssnade jag på även den här.

Men i det här fallet var det inte själva låten som fick mig att bli intresserad, utan texten. Bra texter är något jag uppskattar eftersom jag själv skriver mycket låttexter, det kan vara en speciell vinkling av ett ämne bara som gör jättemycket åt texten. Just den här texten (och låten) kändes väldigt Manowar-inspirerat, och inte på ett dåligt sätt (missförstå mig rätt, jag älskar Manowar men ibland blir det lite för mycket av det goda). Hur som helst, här är de två utdrag ur texten som jag tyckte var bäst.


"In life, I have no religion, besides the heavy metal Gods. Were nothing but black skin-tight leather. My skin is clad with metal studs. Am I a wannabe? Have I no dignity? I give up all my life to be... in the Book of Heavy Metal"

"Don't need no flashy house, no car or ugly wife. The only thing I want, is what my parents don't.
Need no wide screen TV, knowing no honesty, the only thing I want to be... In the Book of Heavy Metal"


Det är såhär det ska vara. Allt som betyder något är metal. Jag älskar texter med det här temat, det får en att känna samhörighet med alla andra fans out there. Dock förekommer det få bra texter om just det här. Men är det någon som vill gräva, föreslår jag att ni gör en djupdykare i Manowars texter där det enbart handlar om hur bra de själva och metal är.

När vi är inne på det här ämnet kan jag inte göra annat än att lägga upp denna videosnutt med Bröderna Hårdrock (som alla lär ha sett redan men vad fan). Är inte de true så säg. Det är bara metal (eller alrite - Iron Maiden) från början till slut. Hårdrock 'til the end helt enkelt. Detta är mina bröder in heart and soul.

De enda bra banden som var med på Bandit Rock Awards pinsamma nomineringslista var ju AC/DC, Metallica och Airbourne. Men nu måste jag nog lägga till ett band i den ynkliga gruppen. May God strike me down men jag hade inte hört en ynka låt av Alice in Chains förrän för några dagar sedan. Vad påläst hon är den där Aerime. Jag blev hur som helst helt förälskad i deras låt Would här ovan- och nu håller jag på att utforska deras diskografi för ytterligare godbitar. Tips, anybody? De är ju ute på vägarna at the moment, finns det en chans att de kommer till norden är jag very grateful, det vore riktigt kul att se. Någon som är på?


Nio dagar kvar till Alice Cooper nu, längtar SÖNDER! 


>Now playing: Gissa.. haha

And the winners aaare..

OMSLAG: IRON MAIDEN - IRON MAIDEN
MUSIKALISKT: IRON MAIDEN - IRON MAIDEN

Haha! Älskade läsare, det är ju exakt mina åsiker.. Men det är, som någon sa, inte Maidens fel att de är världens bästa band, kings of the kings, det är bara att acceptera! ;) Men om någon är besviken (VEM?!) så kan jag tala om att jag har tänkt att fortsätta att ha en sån här liten demokrati om heavy metal-album från 1980 fram tills i år, och vissa år har ju inte Maiden släppt några plattor, haha!

När jag nu är klar med mitt gudadyrkansvammel kan jag nämna att de dock fick ytterst stark konkurrens av Black Sabbath, bara med en röst i varje kategori faktiskt, så det var väldigt nära. Så up til next time får vi hoppas att ännu fler röstar, det blir helt klart roligare då! I really enjoyed den här lilla tävlingen (vanligtvis är det ju bara jag som tjatar om vad jag tycker så det var kul att höra era åsikter as well), men vad tycker ni om det här konceptet? Ska vi köra vidare?

Efter ett litet snack med Rockabetty så kom vi fram till att hon inte har hört talas om den legendariska händelsen på Ozzfest 2005. Och eftersom Ozzy himself fyller 61 just idag tycker jag att jag hyllar honom fint med en liten reminder på den trevliga händelsen (eftersom Ozzy Osbourne natruligtvis kan flytande svenska och inte har något bättre för sig än att hänga på en sextonårings blogg):

Bruce Bruce är ju känd för att säga lite fel saker till pressen i fel situationer. This was one of those times. Han hade på något jävla vänster kommit på att Ozzy hade bakrundssångare som stod bakom scenen och sjöng istället för honom och vägde upp sången under delar av hans performance när rösten tröt. Sharon Osbourne, Ozzy fru, anklagade Bruce för att han hade "snackat skit" om Ozzy. Och Maiden skulle ju spela på Ozzfest. Vilket hon såg till att, med alla medel, förstöra.

Redan under Maidens intro Började röster i PA:t som ljöd "Ozzy, Ozzy, Ozzy!" Maiden entrade scenen, och genast började det kastas ägg på dem, någon kille hade hela tre dussin ägg med sig. Det kastades även is och kapsyler, och Bruce blev till och med spottad på en gång. Nästa låt var The Trooper, och under den viftar alltid Bruce (som ni vet) med Union Jack. Nu gick någon fram från backstage med en amerikansk flagga, och hade skrivit på ryggen 'Don't f(#$ with Ozzy).' Då sa Bruce "You'll never hear MAIDEN on U.S. radio, MTV and certainly never see them in a reality show." De fortsatte att spela men inte långt efter det kopplades både PA:t och elen ur. De klarade av situationen förvånasvärt bra och fortsatte. Efter det spelade de två låtar till, sen gick de ut. Bruce avslutade med "Are you as sick of this bullshit, cause we are". Den inspelade Ozzy-rösten började igen.

Efter det kom Sharon upp på scen, halvtackade Maiden för giget men kungjorde att Bruce hade förstört hela turnén och avslutade med "Bruce is a prick (=kuk)!" Det var dessutom avspärrat så inte Maidens fans kunde ta sig längst fram utan där stod bara Sharons lejda sabotörer. Vilken jävla kvinna. Nästan så jag blir flata för hennes skull. Hoppas fan she is one of a kind!