Läste nyligen på Sannas blogg om Bandit Rock Awards och jag kände att jag var tvungen att ta upp ämnet även här. Inte för att hålla er uppdaterade (sorry, men Sanna är hundra gånger bättre på det än jag) utan för att gnälla över min musiksmak (?!?!?!). Ni kommer snart förstå vad jag menar.



Här är de nominerade till awardsen;

Bästa svenska
Grupp/Artist: Dead by April, Mustasch, Corroded, Deathstars, Hardcore Superstar, Sonic Syndicate, Raised Fist, Takida.
Album: Raised Fist, Mustasch, Sparzanza, Takida, Hardcore Superstar, Katatonia, Dead by April, Corroded.
Live-akt: In Flames, Engel, Raised Fist, Mustasch, Hardcore Superstar, Takida, Dead by April, Sonic Syndicate.
Genombrott: Plan Three, Concrete Society, Engel, Raubtier, Corroded, Royal Republic, Hide The Knives, Itchy Daze.

Bästa Internationella
Grupp/Artist: Paramore, Marilyn Manson, Nickelback, Muse, Rise Against, Green Day, Kings of Leon, Killswitch Engage.
Album: Billy Talent, Papa Roach, Sick Puppies, Alice in Chains, Daughtry, Biffy Clyro, Killswitch Engage, 30 Seonds to Mars.
Live-akt: AC/DC, Metallica, Muse, Slipknot, Kings of Leon, Faith No More, Volbeat, Green Day.
Genombrott: Sick Puppies, Three Days Grace, Theory of a Deadman, The Living End, Airbourne, Five finger Dead Punch, Dead by Sunrise, Biffy Clyro.



Öh. 22 av banden har jag aldrig ens hört talas om förut. 3 av de banden gillar jag. TRE! Och de är ju In flames, Slipknot och Takida då. Öh. Eller kanske lite trovärdigare att det skulle vara AC/DC, Metallica och Airbourne.
Bästa internationella grupper: Nickelback och Green Day?! Vad fan har hänt med världen sen 80-talet? Det skulle vara skrattretande om jag inte hade varit en sån insnöad musiknörd. För insnöade musiknördar är beroende av att band som de gillar faktiskt släpper skivor, är (relativt) omskrivna och turnerar. Therefore är det inget annat än en stor sorg för mitt eget bästa att jag aldrig så länge jag lever kommer gilla radiopop (Takida, Green Day och Nickelback, känn er utpekade) eller numetal. Grattis till er som gör det.




>Now Playing: The Sentinel - Judas Priest (live in Texas -85) 

Hi rockers. Jag gillar verkligen inte söndagar but who does? Jag är sinnessjukt seg och orkar knappt röra på mig. Funderar skarpt på om jag ska bege mig till sängen. Borde nog det innan jag blir en zombie. Men medans jag ligger och snarkar i min stora säng med duntäcke och nio kuddar (ja jag missbrukar kuddar, hur jag går till väga får ni fundera över själva) så kan ni få en liten grej att klura med. Eller inte klura med, beroende på hur man ser det. 

Ni måste välja en av de här 6 underverksplattorna som jag har valt ut. Releaseåret är 1980 (på den tiden hände det mycket roligt i albumväg) och genren är självklart heavy metal.
To make things clear; Posta en kommentar till det här inlägget där du skriver vilken av plattorna du anser vara bäst musikaliskt, och vilken du anser ha fränast omslag. Det får vara samma skiva. Then we'll see vilken eller vilka som vinner i slutet av veckan. Scream it out loud!

---

---

---

---

---

Jag tror redan ni vet vad jag röstar på ;)

Jag ska kort och gott förklara läget: Jag har matteprov imorgon, så därför hinner jag dessvärre inte ägna någon tid åt er idag om jag vill slippa att börja 9an igen bland 94orna (tänk att gå i en klass med enbart 94or.. hemska tanke).

Så för att slippa all gråt har jag två tips till er; Lyssna på the awesome Purgatory här ovan och checka min kära tant Astrid som gått och blivit med blogg; almostaddicted.blogg.se. Var lite schysta nu och ge henne lite readers, hon är nästan (sorry gumman men ingen beatar Aerime) lika true och galen som jag!

Anledningen till att jag ägnar ett helt inlägg i min högvördiga blogg åt en enda låt av ett okänt band (bah, kommer aldrig hända igen) är för att den är i klass med riktigt, äckligt jävla över (och under)jordiskt underbara låtar som får hjärtat att smälta och själen att slita och dra i kroppen. Ni vet vad jag menar.

Jag ska inte gå in på låten i detalj, då får jag sitta här och komma på belöningsord hela natten. Beskrivningen är redan lång nog. Och denna långa utmärkelse har jag hittills inte haft anledning att ägna åt några andra band än mina favoritband. Så killar, nu har ni lite att leva upp till! Jag har skrivit förr att jag förstår Nuclear Blast som signade dem. Jag säger det igen. Gör de en platta med låtar likvärdiga med The Illusion, seglar albumet garanterat in på min världens-bästa-plattor-genom-tiderna-topp tio-lista.  


Heard 'The Illusion'? NO?! In och gör det NU >>myspace.com/steelwing (psst, lyssna ända till slutet, Riley gör en avslutning värd Rob Halford och Bruce Dickinson tillsammans!)

Inom hårdrocken finns det tydligen vissa grejer man bara måste inrätta sig efter. Ett exempel är att man inte får gilla både Metallica och Megadeth. Man måste älska det ena och hata det andra. Ett annat är att man måste hata St. Anger-plattan med Metallica. Jag har inte kommit särskilt långt med den inrättningen. Visserligen älskar jag Mega, men inte fan hatar jag Metallica. Visst skulle jag utan tvekan välja Mega framför Metallica, men tidiga Metallica är ju hur bra som helst (om man bortser från den där dansken då).

Vad jag gillar minst med Metallica är att de inte kan bestämma sig, hur fan ska de ha det? Mesradiopop eller thrash? Genrevingel har aldrig imponerat särskilt mycket på mig. Visst måste musiken utveckla sig, Maiden är exemplariska i det här fallet. Varje skiva har ett eget sound, och visst har de blivit mer proggressiva på senaste tiden, men det är fortfarande heavy metal och det är fortfarande Maiden så det vrålar om det. Vad var och en tycker är Metallica är extremt individuellt. Jag tycker de tappade bort sig själva efter 'And justice for all'. När de övergav true thrash for fortune and fame med andra ord. Inte sagt att det inte kan finnas guldkorn i plattorna efter 88, för det finns det. Det första som var Metallica för mig var Reload, eftersom det var det jag började lyssna på. Efter det hörde jag thrash-Metallica och blev helt confused. Nu är jag inte confused längre, bara förbannad. Från thrash till ow-fuck-vi-kan-tjäna-pengar-på-det-här-radiopop, ett misslyckat försök till att återfinna thrashen, och sen tillbaka till mes-asslicking-rock igen?!

Dock måste jag säga, att utan att vara Metallica-addict så tycker jag faktiskt inte särskilt illa om St. Anger. Ännu en avvikning alltså. Visst är ljudet under all kritik, speciellt trummorna då, (dansken again. Jag ska nog skicka Fred på lille Lasse någon gång så får han lära honom att spela) men vilken jävla attityd! Den är riktigt rå, konstig, hård och galen. Stundtals bitter sötma. Speciellt vissa spår drar ju mer än andra. 'Shoot me again' här över är riktigt weird men jag gillar det. Provocerade text också. Lyssnar alltid på St. Anger när jag är riktigt jävla förbannad och behöver avreagera mig. Det eller Megadeths 'Rust in Peace.. Polaris'. Man har olika plattor till olika sinnesstämningar, det är ju inget nytt. So what om hela hårdrockvärlden hatar St. Anger, det är mitt arg-album and so be it!

Jag insåg igår att jag inte gillar att lyssna på musik i bakgrunden. At all. Det är jag och bröderna hårdrock; så fort jag hör en kickass låt måste jag vrida på maxvolym och dampa runt som en galning (och slå Fred om han är i närheten). Det blir emellertid lite jobbigt när klockan är ett på natten och man sitter och är tvingad att plugga som ett djur, vilket beskriver min situation igår natt rätt bra.

Det blev så att jag körde Youthanasia på repeat. Nu har jag ju hört den x antal gånger förut, annars hade jag aldrig klarat att hålla mig lugn. Men den skivan, eller snarare ljudet och hela approachen på skivan, är tillräckligt lugnt för att kunna sitta still till, och tillräckligt bra för att inte tröttna på. Den har sannerligen sina guldkorn. Alla har väl hört 'A tout le Monde', jag älskar allt med den (observera att jag inte brukar gilla ballader) förutom refrängen som är töntig och banal. Men tror man att 'A tout le Monde' är skivans bästa spår tror man fel.

Jag längtar tillbaka till första gången jag hörde det inledande tracket, 'Reckoning Day'. Den berör mig jävligt djupt, speciellt refrängen. Ungefär samma feeling som Maidens 'Deja Vu', fast ändå olika. Varje låt har sin egen lilla känsla, om än med en liten variation.

De andra tracksen jag fastnat för mest är 'Addicted to Chaos' och 'I thought I knew it all'. Hela plattan är bitvis tung och så jävla vacker. Trodde jag aldrig att jag skulle säga om en skiva. Melodier och melodiska riff blandas upp med det tyngre. Optimalt. Ta er tid att lyssna på den! Det är väl inte det hårdaste som gjort, men det kan vara skitbra ändå.


Nu ska jag njuta av att vara pisstrött. Inga läxor över helgen iallafall. Det var party någonstans, men jag ska upp tidigt som fan imorgon så det blir inget med det. Keep rockin så hörs vi sen!

Jag råkade i kontakt med det här fenomenet häromveckan. Heard of em? De flesta har nog hört talas om dem, men de är inte speciellt omskrivna.
Detta är 'The Iron Maidens', ett kvinnligt tribute-band till något känt band, Metallica kanske? Öh, va? Näe, men det kan ju inte vara Iron Maiden iallafall. Vi säger Metallica.

När jag först bara läste om dem blev jag sådär förbannad som bara kränkning av min musik kan frambringa. I de flesta fall (skriver jag alla får jag någon moralkärring på mig) så är tribute-band mer en skymf mot huvudbandet i fråga än en tribute, det blir lätt att det tillslut bara är det självutnämnda tribute-bandet som anser att de är en tribute, ingen annan. Well, folk får hålla på med vad de vill i sina källarlokaler sålänge det inte bother me, men att faktiskt försöka marknadsföra en sådan sak blir snudd på provokativt. Med tanke på mina känslor så fort jag jag ser eller hör något om 'Iron Maiden tribute'.
Think you got my point.

However, med denna inställning till tribute-band i kombination med mina tidigare erfarenheter av kvinnliga hårdrocksmusiker (host, host..) gjorde att jag helt utan förutfattade meningar glatt gick in på youtube för att höra eländet.
Och tro det eller ej, jag blev positivt överraskad. Jag överraskade till och med mig själv. Tjejerna kan faktiskt spela. Sure, Phantom var tråkig och basisten spelar fel, och vissa låtar gör de sämre än andra, vissa solon är lite crappy, men i det stora hela kan tjejerna faktiskt spela. För att vara tjejer. The Prisoner och Run to the Hills gör de hyfsat.

Och inte nog med det, jag insåg att den enda tjejen jag någonsin hört som faktiskt kan sjunga hårdrock (inte growla, det räknas inte) är bruden i The Iron Maidens. Anteckna detta datum, det kan bli viktigt för hårdrockshistorien! Dagen då Aerime uttalade sig positivt om någon av kvinnligt kön i ett hårdrockssammanhang!

Men hopplös som jag är hänger jag envist kvar vid en del av min tidigare åsikt. Varför lyssna på en tribute till Iron Maiden när man kan lyssna på Iron Maiden?

Nu är det alldeles snart dags för hårdrockare från Sveriges hörn att samlas på en camping i Sölvesborg, hinka öl, trängas framför bra band, bröla, skaka sina långhåriga huvuden och helt enkelt umgås på hårdrockares vis.
Dock kommer inte Aerime herself infinna sig på denna tillställning. Anledningar? Tid, pengar, och det är inte tillräckligt många hysteriskt bra band som drar. Med tanke på att det ändå kostar en slant. Alla är inte lika rika som mitt husdjur.

De band jag hade velat se är Heaven&Hell, Twisted Sister, Europe, Motörhead, Hammerfall och Ufo. Varav Hammerfall och Motörhead som jag har sett before. Nykomlingar som H.e.a.t, Bullet och Enforcer har jag spanat in sedan länge (H.e.a.t har jag också sett before som ni vet, twice!) men de kommer jag med största  säkerhet se inom kort ändå, som förband till annat. Sedan hade jag velat kolla in Blaze Bayley (före detta Maidenvokalist som ni vet, och jag har inget emot honom till skillnad från de flesta andra Maidenfans), Tim "Ripper" Owens (före detta Priestsångare. Jag är inget fan av Ripper men  ändå, bara för sakens skull) och slutligen Lita Ford (gillar inte hennes musik, far too mesigt, och som ni vet så föredrar jag manliga sångare. Men en gång i tiden var hon satans snygg, kunde varit kul att specka hur hon ser ut som kärring. Jag får be Vic spana in henne åt mig). Sedan hade det säkert varit något dittills okänt som fastnade.

Inget band som får mig att vilja pröjsa hela biljetten bara för deras skull (som min kära bror gjorde när Priest spelade där. Kollade på Priest och åkte hem. Jag får ta mig ett snack med honom), som om jag kanske hade jgjort om några av mina favoritband hade spelat. Men Sweden Rock-besökare bryr sig föga om det. Argumentet brukar vara "Men för helvete, det är ju Sweden Rock!!!" och är tillräckligt i sig, men hur som helst, jag får bevärdiga Sölvesborg med min närvaro 2010 istället.

Yesterday, 21 april, var det Maidens dag! Grattis till alla som gick på premiären och grattis till mig som ska se den på söndag. Har ni inget annat för er kl 16, dra till Roy i Göteborg! Det är 16 platser bokade av 260 typ.. så ni lär få plats om man säger så. Trist att det var så tomt men däremot halv 7 var det fullbokat. Surt men that's life. Murphy måste ju också få känna lite skadeglädje där uppe någon gång.

See ya there 'eadbangers!

Egentligen får jag inte tycka sånt här är kul.
Halva videon satt jag och såg lidande ut men från 1:48 gick det inte längre.
Hahahahahahaha, fyfan!

Nä, nu ska jag se den om Slayer, den kan jag skratta åt med all rätt.

Jag vill förjävla gärna se Powermetalhjältarna, skaparna av pompösa metaltexter, de som lever i sådan tro på metal att det nästan lutar åt det andliga hållet. Of course, am I talking about Manowar. 'Det går inte att ta dem seriöst för de är en parodi på sig själva utan att veta det', säger vissa. Men vad i helvete, metal ska vara seriöst! Vad är det för fel att ha metalfetish? Något så klockrent som texten till Die for Metal existerar inte.

Men som ni ser lär jag få åka en bit om jag ska göra mig till viljes. Jävla skit. Hur svårt är det att ta vägen om Sverige när de ändå ska till Norge?

Jag tycker att vi kan ta den där franskaresan och åka i juni istället så kan vi passa på att åka förbi Hellfest på vägen. Jag tror min franskaklass skulle stortrivas där, don't you? Jag tror inte jag behöver säga att jag definitivt är den enda hårdrockaren där, men att få se Manowar, WASP och Heaven&Hell på samma helg kan väl inte ens de tacka nej till. 

Nu förstår jag alla er som inte lyssnat på Virtual XI och The X-Factor bara för att Blaze Bayley sjunger istället för Bruce. Jag förstår mycket väl er som ratat de plattorna, inte för att de är dåliga på något vis utan helt enkelt för att det är Blaze som står framför micken.
Jag har nu upplevt samma sak med Priest. Rob Halford gjorde ju en Bruce-grej och hoppade av bandet -93. Då var Tim "Ripper" Owens ersättaren.
Jag har haft någon slags tvångstanke nu i några veckor att så fort jag vaknar på morgonen masa sig upp (men inte förrän jag har snoozat tre gånger), starta datorn och klicka igång hela Defenders of the Faith. Så alla andra vaknar. Vem vill inte få ett sådant uppvaknande? Well, to the point. Och när skivan tar slut alldeles för fort börjar alltid Demolition spelas, och jag är alldeles för lat för att byta tillbaka igen förrän halva plattan har gått. Så första halvan av Demolition är jag väldigt bekant vid.
Och jag kan säga som så att sure. Några spår, helt okey. Godkända. Men.. det är ju inte Halford! Judas Priest MÅSTE ha en metalgud i innehållsförteckingen. Så när jag kommer på det så springer jag och sätter igång Freewheel Burning igen.

Men jag tycker fortfarande Blaze passar på Virtual XI och The X-Factor.

Rulltårta, chokladkaka och kladdkaka och grädde trängdes på den alldeles för lilla tallriken, muggen var till bredden fylld med kaffe, Astrid var placerad brevid mig, hatten på, solglasögon av, tre telefoner och två fjärrkontroller låg framför mig på bordet. Och Melodifestivalen kunde börja.
Jag vet inte hur det var med er igår, men jag blev konstigt nog riktigt excited. Som hårdrockare är det ju förbjudet att kolla på Melodifestivalen, det är strängt bannlyst och uppspikat på korset. Kollar du på Melodifestivalen? Nej, jag är hårdrockare.
Sedan Lordi vann för några år sen fick jag mig ett gott skratt och bestämde mig för att bojkotta skiten. Kan det bli bättre än att ett hårdrocksband i monsterdräkter vinner Schlager-EM? De som inte fattade att det var ett tecken på att man borde lägga ner skiten har definitivt glömt hjärnan hemma i en ica-kasse.
I år kom dock undantaget, som ni alla vet. Som det lojala fan jag anser mig vara gentemot all musik jag tycker är bra så dissar man inte ett band bara för att de bestämmer sig för att vara med i Melodifestivalen, även om det är det värsta självmordet ett hårdrocksband kan begå, talking about reputation. Om man blir rullad i tjära och fjäder om man som vanlig hemma-hårdrockare (som sitter i soffan och slänger med det långa håret, tycker massa saker och lirar i ett garageband som det aldrig kommer bli något av titta) blir påkommen med att i smyg kolla på melodifestivalen, vad för straff väntar då inte det band som är DELTAGARE i skiten? Don't even wanna think about it.
Kolla bara på Poodles. De är väl inte skitdåliga egentligen, vokalisten gillar jag till och med, men vad har det blivit av dem? Relativt kända bland vanligt folk på grund av MF (vem fan bryr sig om vad vanligt folk tycker), men i hårdrocksvärlden? Fjoll-rykte. No offence grabbar, men ni kommer aldrig bli tagna på allvar (snuskigt!) av en sån som mig.
Borde inte detta ha lärt folk något? Borde inte H.E.A.T tänkt på det när de tackade ja? Sure. Fortune and glory, och ett slaktat rykte. Men no problem, jag tror säkert att erat högsta mål är att vinna Schlager-EM, aight? Vilket hårdrocksband vill inte det liksom?


Innan alltihop hade börjat så satt jag och kände mig rätt schizad. Skulle jag agera som det fan jag utmärker mig för att vara, och rösta upp så mycket pengar jag kunde och sitta och hålla tummarna så de gick av? Eller skulle jag tänka ett plan högre, låta telefonerna ligga kvar på bordet med baktanken att om de inte kommer till final så kommer alla glömma det relativt snabbt, och ingen större skada är skedd?
När H.E.A.T hade spelat var jag dessvärre för dem inte ett dugg på deras eget bästa. Inte för att låten var speciellt fantastisk eller så, men jag rycktes med i stämningen och min lojala sida tog över.
Tre omgånger röstningar senare och med väldigt mycket högre telefonräkningar så låg jag på soffan och kramades med tanten, gallskrek och viftade med huvudet allt vad jag orkade. Hatten flög av någon stans i lyckoruset och jag märkte efteråt att jag hade rivit mig i ansiktet. Jag tror ta mig fan vi blev gladare än dem. ;) Men vadå, man vill ju inte ha slösat sina pengar helt in vain, right?
Så nu är H.E.A.Ts goda rykte lost. Men nån hade sagt i en intervju, "vi vill nå ut till en bredare publik". Grattis, det har ni i sanning gjort. Men man hamnar inte fortare på Ullevi som huvudband bara för att man är med i Melodifestivalen.

Efterfesten firades dock med äkta hårdrocksdricka, Jack Daniels och bärs. En liten stjärna i kanten för det!

Ska vi snacka om låten, kan jag väl säga att den höll standarden som en "normal" sleazelåt. Jag kan väl inte påstå att H.E.A.T är särskilt typiska sleazeare i vanliga fall men det här var definitvit det. Man kan väl trösta sig med att de inte skrivit den själva.
Med en normal sleazelåt menar jag bra tryck i början, grymt intro, grym vers, och så faller allt i refrängen. Mesigt och melodin fastnar inte. Banal är ett bra uttryck i sammanhanget. Det är väl därför jag inte är en helhjärtad sleazeare.
Man kan jämföra detta fenomen med powermetal, där det är tvärt om i de flesta fall. Sådär verser och bryggor och sen en sjuhelvetes refräng som lyfter taket. Ibland går powermetal (och thrash med för den delen) för snabbt för min smak, och sleaze är (liksom glam) ibland för mesigt. Inte sagt att det finns överjävliga undantag!
Kan inte alla bara spela heavy metal så slipper man alla diskussioner och analyser?
Haha, kanske inte. Ta det sista uttalandet med en nypa salt.

Fyfan. Igår satt jag och slölyssnade igenom Manowar's diskografi, och helt plötsligt höde jag något helt överjävligt. Var tvungen att fråga Mr Manowarexpert om mina öron verkligen inte hörde fel. Sorry, inga vaxproppar.

Lyssna fr o m 00:24 in i låten ovan. Det går för helvete inte att spela det där. Hurfan ska jag bli så bra så jag kan spela det där på basen? Då lär jag få öva arslet av mig dag och natt i resten av min ungdomstid. :(

Joey DeMaio, DU MÅSTE FUSKA!

Tidigare medlem i Metallica, Megadeth's frontman, Dave Mustaine. He's crazy!

Han lär ju ha sagt något i stil med 'När Metallica hade slut på riffen jag skrev för dem blev de dåliga', och till viss del kan jag faktiskt hålla med.
Tidiga Metallica är grymma, jävligt bra, men från och med -91 (Black Album, you know) så njaa..
Delvis därför jag har sorterat bort dem från årets konsertlista. Penga/tidsbrist=metallica bort först (med tanke på att deras aktuella platta sög). Lite synd ändå. Men någon gång ska jag allt se dem!

Här är ett litet solo;

Samma låt, olika sångare.
Den här låten är rätt go, hård och rå. Dessutom är texten TOTALT obegriplig, bara fraser som 'The car is an oven and baking is wild' och 'A briefccase, a lunch and a man on the edge' är ju helt jävla osammanhängande.. Haha. Någon som vet vad den här låten egentligen handlar om?

MAN ON THE EDGE LIVE -99 (BRUCE DICKINSON):


MAN ON THE EDGE LIVEV -96 (BLAZE BAYLEY):



Vilken låt får din röst? Vem ska egentligen sjunga den här låten? Well, det återstår att se. ;) Tyck till rockheeeads.

Det har varit ett jävla tjat om de här snubbarna. Så mycket tjat så jag slutligen gav upp mina envisa principer och tryckte igång ett youtube-klipp.
Jag blev faktiskt positivt överraskad. Iallafall i några sekunder. Det lät faktiskt riktigt bra, musikaliskt. Och så börjar bruden sjunga. Och bruden sjunger bra. Men still, jag sitter och stör mig så våldsammt på att det är en tjejröst att jag inte kan lyssna klart klippet.
Vad är det för fel på mig? Varför pallar jag INGENTING med kvinnliga sångare? Är jag avundssjuk?
Men jag klarar minsann av att höra mig själv sjunga (vilket jag gör jämt). Men det är ju en annan sak. ;)


Här har vi henne, Liv.

Här har vi en liten videosnutt när Blaze (frontman i Maiden under The X-Factor och Virtual XI) dampar ur helt totalt. Och alla andra förutom Steve bara står och ser besvärade ut. Haha ;)
'I'm gonna fuckin kill you your fuckin motherfucker!!!' xD Vad var det fanet gjorde egentligen? :S Hmm..



Men medan BLazes skandal mer var en engångsföreteelse är Axl Rose's utbrott betydligt mer förekommet. :P Kolla bara det här klippet.. Haha. Sen kan man ju diskutera hans päls, men ni måste medge att djupdyket mitt i publiken är rätt fint ;)

Undrar om de föds med det där, om det kommer efter hand eller om de helt enkelt lägger sig till med det i takt med att de blir rika, kända och odrägliga.  ;)