Blind Guardian är enligt min åsikt ett väldigt jämnt band som har hållt en hög standard genom alla år. Det är inte för inte som jag anser att de är bäst inom sin genre. Denna höga standard gör att lägstanivån för vad de som sämst kan prestera fortfarande inte är särskilt låg. De har inte sänkt sig denna gång heller. Men frågan är om de verkligen har fått med låtar som kan höja högstanivån?

Jag älskade deras senaste A Twist in the Myth från 2006, trots att den skiljer sig en del från det hårdare materialet på Tales from the Twilight World och inte har alls samma helhet som Nightfall in Middle-Earth - mina andra två favoritplattor. A Twist in the Myth ligger mig faktiskt närmast om hjärtat, där man precis blivit totalt övertygad om att "nu GÅR det inte att bli bättre" och så överträffar de sig själva igen, igen och igen. Den känslan saknar jag på At the Edge of Time.

Skivan inleds med ett långt och spännande 9-minutersintro som i sin allt mer mörknande mysik tar nyfikenheten om vad som komma skall till en helt ny nivå. Detta planar dock ut någon stans i mitten och fortsätter i samma stil fram tills Tanelorn (Into the Void) tar vid. Hårt intro, bra men tjatig refräng (som är en av Blind Guardians starkaste sidor). Ett sockerdrypande pianointro petar igång lugnare Road of No Release som är snäppet mer medioker än sin föregångare.

Tråden tas upp igen med Ride into Obsession som utstrålar ren styrka i älskad Blind Guardian-anda och utmärker sig som skivans hittills starkaste spår. Curse My Name ter sig dock som en svagare tvillingbror till Scalds and Shadows. Onödigt nog är Curse My Name nästan dubbelt så lång. Jag börjar få onda aningar när även Valkyries inledes med ett lugnt intro och tyvärr är vi tillbaka på samma standardnivå som Road of No Release. Control of the Divine är bättre men rinner förbi utan att lämna några djupare avtryck efter sig. När War of the Thrones tar över inser jag att jag börjar tröttna på de alltför många balladliknande låtarna som ger plattan ett närmast sävligt intryck.

Det brakar plötsligt till och betonghårda riff sprutar ut från högtalarna och slår omkull mig. A Voice in the Dark har tagit sin början. Nu är plattan uppe på en högre nivå igen. En otroligt stark helhet håller samman låten och refrängen fyller mäktighetsspektrat till max. Den nyfunna kraften hålls kvar när mörka sistaspåret Wheel of Time i värdig power metal-anda avslutar plattan.



BÄST: Ride Into Obsession, A Voice in the Dark samt introdelen av Sacred Worlds.
SÄMST: Curse My Name och War of the Thrones. I fallande ordning.
SLUTSATS: Hansi sjunger lika bra som någonsin förr trots avskaffandet av hår (oacceptabelt!) och Blind Guardian visar stundtals upp hela sin kapacitet. Jag saknar dock låtar som gör mig mållös rakt igenom och jag gillar inte att skivan över lag gör ett mediokert intryck. De borde också inse att ballader inte är vad de gör bäst. Detta är Blind Guardians standardnivå. Inte klockrent, men långt ifrån dåligt. 


(6/10)