Det kanske är lite tidigt att utnämna månadens album när det bara är den 9 januari, men det ger jag fullständigt fan i eftersom det här är min blogg där diktatorn Aerime Crusher styr med järnhand. Det slås härmed fast att månadens platta i hårdrocksbloggen blir Judas Priest's Screaming for Vengeance.

Varför? Jag har spelat sönder den under några veckors tid (ja, jag är seg. Jag måste lyssna igenom plattor extremt många gånger innan jag fattar hur bra de är och upptäcker alla små trevliga detaljer, och därmed kan sammanställa helheten) och kommit fram till att den är djävulskt bra. Och nej, för en gångs skull ska jag inte tjata om Rob Halfords omänsliga röst, ni vet nog redan vad jag tycker om den. Vi kan konstatera att Rob sköter sig utmärkt men även att själva plattan har ALLT. Bara det maffiga introt ger en rysningar i hela kroppen (det finns ingen som kan göra intron på plattor som Judas Priest. Checka Dawn of Creation/Prophecy så fattar ni), så enkelt och så kraftfullt. Plattan har en speciell feeling som kommer igen i varje låt, i mindre eller större doser. I (Take These) Chains och Fever får jag en egendomlig, sorglig känsla som inte går att förklara. Båda två är jävligt fina låtar. Jag gillar också extraspåret Prisoner of Your Eyes som skrevs tidigare i Priests historia men inte spelades in förrän '85, bitvis är den också riktigt vacker (trots det faktum att jag inte gillar kärleksballader). Dessa varvas med låtar som You've Got Another Thing Coming och Devil's Child som är riktiga moodboosters. Har sprungit omkring många gånger i mitt lilla rum och skakat huvud, tramsat framför spegeln och skriksjungit till de här låtarna. Ja, till och med 2:44 in i Devil's Child. Säkerligen mycket vackert. Att inte grannarna börjat framföra klagomål är ju ett under.

Överlag är det en riktig old school heavy metal-platta. Även om denna släpptes '82, samma år som The Number of the Beast, så var de efter Maiden i utvecklingen. Eller höll envist kvar vid sin gamla stil. Priest var fortfarande mer åt old school hårdrock at that time, när Maiden övergick till lite kraftigare och fylligare ljud och riff. Men som vi alla vet så tog ju Priest igen det med råge år 1990, samma år som hårdrocken dog ut. Fortfarande ett jävligt märkligt faktum. Och trots detta lyckades de producera en av de bästa plattorna through all times. Frågan är om det någonsin kommer produceras ett mäktigare album i heavy metal-sammanhang. Förmodligen inte.