Två tänkvärda inlägg

Denna gråtråkiga söndag, dagen innan kursprovet i Matte C, tänkte jag inte kläcka ur mig något själv utan istället låta två vettiga tjejer föra min talan inom två aktuella diskussionsämnen.

Angående CRASHDÏET:
http://ladydoordie.wordpress.com/2010/12/18/come-on-boys

Angående MUSTASCH:
http://soulcollector.blogg.se/2010/december/ralf-mustasch-leker-bad-rockstar.html


Det verkar tydligen vara inne att spela tuff bland svenska band. Visst, det är jättecoolt att bete sig som ett jävla svin. Det är också coolt att försöka tuffa till sin attityd genom att använda sig av "tortyr" och annan skräckteater på scen när man är ett pojkband som spelar nysleaze. Tacka fan för att jag inte gillar något av banden.

Köpa skivor?


The Final Frontier säljer! Nu inne på första försäljningsveckan ligger det på sjätte plats med 65-70 000 exemplar i USA och på första plats med ca 22 000 exemplar i Storbrittanien. Jävligt skönt att höra att det finns folk fortfarande köper skivor.

På tal om att köpa skivor så läste jag häromdagen en intervju med Ross the Boss (ex-Manowar) från 2008 när han precis släppt album. Då kom jag över ett par rader som jag tyckte lät vettigt:


Vad har du att säga om nätet? Redan idag när skivan precis kommit ut, så finns det massor med ställen redan nu att tanka ner plattan ifrån.

Ross: "Ja det är bedrövligt, man ska skicka ut promos så folk skriver om skivan, och gör man det kommer den ofta i orätta händer som till slut resulterar i att den ligger på nätet. Man är dömd oavsett vad man gör. Inte så konstigt att band inte kan komma på turné, när banden inte har råd längre för nån idiot är för snål att köpa skivan som kostar lika mycket som två öl liksom. Det är helt sjukt. Och det blir fan inte bättre heller.
"

Många menar musik ska vara gratis.


Ross: "Gratis?? Va fan tror folk, det är socialister som inte vet vad världen handlar om och de kan dra åt helvete."



Det är ett svårt dilemma. Sprids musiken via nätet når musiken ut till många och blir väl utspridd. Garanterat mer spridd än om fildelning inte hade varit en möjlighet, med tanke på hur äckligt snåla folk är. Men å andra sidan får inte artisterna och banden betalt, vilket som Ross påpekar kan leda till att mindre band har svårt att komma ut på turné. Och då hjälper det föga att musiken blivit spridd.

Jag kan därför tycka att det är "mer" okej att ladda ner ett känt bands plattor. Det gör antagligen ingen större skillnad på vare sig deras ekonomi eller turnerande om en del inte köper deras platta. Men mindre band behöver support. Tycker du att ett mindre känt eller nytt band förtjänar berömmelse, köp deras plattor, för det kostar fan inte mycket att köpa en skiva. Detta gäller naturligtvis större band också. Dock finns det band vars plattor jag aldrig i helvete skulle betala en spänn för. Är musiken värd att betala för, då betalar man.

Och nej, jag har inte Spotify och planerar inte att skaffa det. Det finns väl gränser för hur mycket man måste ta efter de senaste trenderna. Om jag så ska vara den sista på jorden som inte har Spotify så kommer jag vara stolt. Och antagligen innehava en enorm skivsamling.

Angående close-up


Idag inledde jag dagen med att käka frukost på balkongen
, en ganska trevlig vana om vädret tillåter. I strålande sol satt jag, med British Steel dundrande ut över sjön (ja en sån finns det med), och bläddrade igenom juninumret av Close-Up Magazine, som jag av någon anledning inte läst igenom förrän idag. Men jag hann inte avverka många rader av ledaren innan jag satte kaffet i halsen.

"Fick en del kritik från delar av läsekretsen när jag i ett tidigare nummer skrev att Lars Ohly (vän av Danko Jones, Green Day och AC/DC) hade coolare musiksmak än Fredrik Reinfeldt (som mest spelar Da Buzz och Abba i stereon)", skriver chefredaktören Robban Becirovic. "Två arga brev dundrade in till redaktionen, varav ett från en läsare i Nässjö som sa upp sin prenumeration. Jag blev sjukt förvånad: finns det verkligen borgerliga sympatisatörer som lyssnar på hårdrock?"


JAG blev sjukt förvånad. Jag har läst varenda nummer av Close-Up Magazine sedan 2006 någon gång, och även om merparten av banden som det skrivs om inte faller mig exakt i smaken så har jag alltid tyckt att det har varit en bra, välskriven tidning med underhållande, intessanta intervjuer och krönikor. Eftersom C-U är en musiktidning utan ett tydligt politiskt budskap har jag omedvetet antagit att tidningen är politiskt neutral. Min blogg, till exempel, anser jag är politiskt neutral, även fast jag själv har en del politiska åsikter. Men det hör inte hit, eftersom min blogg till största delen är en musikblogg och ska förmedla musik, inte politisk propaganda.

Men chefredaktören delar uppenbarligen inte mina åsikter i fallet. Han går till och med så långt att han ifrågasätter om man kan vara hårdrockare samtidigt som man stödjer högerblocket. Hur jag än försöker kan jag omöjligen förstå vad ens politiska uppfattning har med ens musiksmak att göra överhuvud taget. Jag känner hårdrockare vars politiska åsikter är lika starka åt höger som åt vänster. Ändå lyssnar de på samma musik. Jag undrar vad Robban Becirovic egentligen menar med sitt uttalande. Bara för Fredrik Reinfeldt diggar Abba, får man då inte gilla hårdrock för att rösta på hans parti? För att ta det ett steg längre, är således alla Abba-fans moderater och inget annat? Det är ju skrattretande.


Dessutom, om det nu är så att alla som lyssnar det minsta på hårdrock är vänsterpartister så undrar jag hur det kommer sig att de inte får fler röster, med tanke på att hårdrocken ändå är ganska väl utbredd i Sverige. Det kanske Herr Becirovic kan svara på.

Ibland blir man mållös



Källa: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article7181035.ab

Ärligt talat? Driver ni med mig?
Glorifierade ateism? Upphöjde djävulsgesten och annan idoldyrkan? Arrogant gudshatande idiot?!
För helvete. Killen har nyss dött i cancer och ni kommer och snackar om arroganta idioter och tro på Gud. Ja, nu blev säkert alla normalt funtade människor jävligt sugna på att konvertera.

Alltså. Konflikten mellan hjärntvättade kristna fundamentalister och hårdrock har varat i flera årtionden.
När ska ni lägga ner det här och börja inse att hårdrock är MUSIK och KULTUR och inte nödvändigtvis behöver ha ett piss med djävulsdyrkan att göra? Ja, för mig är hårdrocken mer än musik, och så är det också för väldigt många andra. Det kan väl på sätt och vis liknas vid en religion. Jag antar att det är det som skrämmer er.

Jag har respekt för andra människors tro och uppfattningar om livet sålänge de också har det för mina värderingar. Låt oss bara vara så bryr vi oss inte ett skit om er, jag lovar. Men när den här religiösa sekten går så långt att de tänker demonstrera mot den tydligen så hotande (och dessutom påhittade) satanismen på Ronnie James Dio's BEGRAVNING, då handlar det definitivt inte om ömsesidig respekt längre.

Ni är väl bara rädda för att hårdrocken kan te sig heligare och mäktigare för oss än eran så kallade gud som ni ändå bara har hittat på för att ha något att tro på. Piss off.

BRING HIM TO THE SLAUGHTER





För att spinna vidare på gårdagens ämne (som för övrigt bet sig fast i hjärnan och vägrade släppa tills jag hittade den skyldige) så kan jag nu meddela att den okände Eddiedräparen har fått sig ett namn. Jag har den stora äran att presentera Melvyn Grant.

Eftersom ingen hade någon aning om vem the creator of the new Eddie var och det inte gick att hitta någonstans (de dolde det ganska bra må jag säga) så tog jag till en sista desperat åtgärd och kontaktade en ytterst säker källa som bekräftade mina misstankar. Denna Mr Grant är skapare till studioalbumena Fear of the Dark och Virtual XI från 1992 och 1995, livealbumet Death on the Road från 2005 och singeln The Reincarnation of Benjamin Breeg från 2006 (antaligen även singeln Different World från samma år men hittar ingen fakta som bekräftar detta). Han är med andra ord knappast ny i sin artworkkarriär när det gäller Maiden. Det gör ju saken ännu värre. Jag skulle gärna vilja se den som kan ärligt tala om för mig att den nya turnétröjan/postern (finns även som posterversion i webshopen på http://ironmaiden.com) ser bra ut. Helst alla som tillåtit killen att ens komma i närheten av eddie.

Well, Fear of the Dark är helt okej. Death on The Road och Benjamin Breeg är fula men man ser fortfarande att det är Eddie. Virtual XI är verkligen udden av fulhet, för att inte tala om Different World. För Final Frontier World Tour finns det inga ord som beskriver på ett fullständigt sätt. Ska killen även göra albumomslaget kommer jag gråta blod. Maidens sista studioabums artwork completely RAPED?! Snacka om att avsluta Derek Riggs fantastiska omslagskarriär på ett ovärdigt sätt. Jag hoppas verkligen att de får kalla fötter och anlitar Tim Bradstreet (skapare av albumomslaget till A Matter of Life and Death) istället. ALLT är bättre än den här killen.

Melvyn Grant. Du är så död.

Someone will be quick or be dead..


Alltså.. va? Vad. Ska. Detta. Föreställa.
Jag vet att den här.. grejen.. var vid sidan av bannern till Final Frontier World Tour, men inte fan trodde jag de skulle TRYCKA UPP TRÖJOR MED SKITEN PÅ! Jag menar, VARFÖR?! Det där är inte Eddie. Aldrig i livet. Om det där är Eddie så älskar jag Miley Cirus. Isåfall är jag hennes största fan. Min logik säger mig därför att detta omöjligen kan vara Eddie. Möjligtvis ett fruktansvärt dåligt försök till att efterlikna honom. När någon försökte skapa Eddie via en dator så försvann Eddie. Edward The Head är Derek Riggs skapelse OCH HAN SKA SKAPAS PÅ ETT PAPPER! INTE I EN DATOR! COMPRENDO?!

Jag har försökt att leta reda på vem som är skyldig till denna hädelse. Personen i fråga måste dessutom ha manipulerat hela Maiden och tillhörande killer crew eftersom de godkänt den. Vid närmare eftertanke måste personen också ha kidnappat den riktiga Eddie så att han inte skulle förråda brottslingen. Inte dåligt brottsregister. Jag föreslår döden som straff.

Nu undrar jag: VEM I HELVETE ÄR DEN SKYLDIGE?!?!
Den bör lämpligtvis lägga benen på ryggen when I release my wrath.

Till er som tror ni kan göra Maidencovers


Mitt rage-utbrott på facebook säger väl det mesta om min sinnesstämning. Och alla som inte håller med mig kan ta sig i röven och dra dit pepparn växer!

Här får ni som vill dela min ilska (visst är jag generös?):
1. En jävla ballad-Run to the Hills SOM INTE ENS ÄR SAMMA LÅT utan (om man lyssnar efter introt) bara har copycatat texten?! De som har gjort den här vill dö!

2. Okej. Lyssna på versen och SNÄLLA ha förståelse för att jag hatar growl. Cradle of Filth + Hallowed be thy name=AYRADASLUDFLASDFASDYFSLAUIDFYLAIUSFAUSLUT!½!1!"!!//"#)!"&)"(%!"!/!/(!!!!!!!

3. Det är.. CoB.. som failar.. TOTALT.. på.. Aces High.. och han sjunger.. fel.. i.. texten...


Nu ska jag sluta plåga mig själv och lyssna på Hellfueled istället. Det ryktas om att ni läsare ska få rösta fram årets skiva 2009 här i bloggen så stay in touch!

Happiness



Det finns moment av total lycka i livet, som uppfyller en från topp till tå och får en att rysa, skaka, skratta, le, gråta, svettas och skrika, att vilja bryta sig ur kroppens fängelse och förena sig med det ouppnåeliga underbara som ger en känslan av att själen exploderar över evigheten. Den typen av lycka infinner sig dock endast ett fåtal gånger under en livstid och räcker inte för mig att leva på, att ständigt gå omkring i otålig längtan. Ibland förbiser jag alla dagliga glädjeämnen och går omkring i en seg, grå strukturlös massa utan vare sig början eller slut, har känslan av att aldrig riktigt räcka till för det som skulle kunna säkra den totala lyckan. Vad jag måste bli bättre på är att uppskatta den vardagliga lyckan, den stillsamma formen, den som sätter sig med lugn och ro i kroppen medans en varm känsla av mjuk tillfredsställelse långsamt sprids ut i varenda nerv. Jag tror att jag lyckades ta tillvara på den idag. Känslan av att få VG+ på det kemiprov man var övertygad om att man skulle få IG på, att det var god mat i skolan, att sitta på matten och faktiskt förstå uppgifterna, att titta på klockan kvart över tolv och inse att det är tjugo minuter kvar tills man slutar, att kika ner i kaffetermosen och upptäcka att den fortfarande är närapå full, att hitta en bortglömd Dumle i jackfickan. Det är lycka.

facebook..


Håller med Fia som vanligt, och den här gången i Operation Facebook.

Alltså, det där med facebook. Förut hade nästan ingen (well, åtminstone i min bekantskaskrets) hört talas om det, och nu helt plötsligt har det exploderat och alla hänger där dygnet runt. Jag personligen blev medlem enbart för att jag skulle kunna kolla en polares bilder från frankrikeresan, under namnet "Blackie Lawless" (och de godkänner inga artistnamn, eller hur var det?).

Och helt plötsligt så börjar en massa människor som jag knappt känner och/eller definitivt inte gillar försöka bli vän med mig. Visst, jag har förstått nu att "vänner" på facebook har man för att folk ska se att man har många vänner och bli imponerade (för visst är det häftigt med många vänner?) but still.. att klicka på "bekräfta vänförfrågan" när det är en liten äcklig fjortis som jag bråkat med i flera år som skickat förfrågan, det tänker jag fan inte göra, hur coolt det än är att ha många vänner på facebook.
Nu har jag dock ändrat mitt namn till "Aerime T. Hellrider" (som sagt, det där med artistnamn) och även lagt upp profilbild. Fråga mig inte hur det gick till. Aerime dras med mainstreamströmmen av facebookanvändare.

Skrev jag just "Aerime" och "mainstream"?
Nu blev jag rädd. Bort med användarkontot!

Complement needed

Ojoj - det där väckte respons! Jag börjar förstå varför Kissie har så många läsare..

Det känns definitivt som jag behöver förklara lite saker som vissa väljer att tolka på sitt sätt, och saker som vissa läser som jag inte ens skrev.

För det första (som jag svarade en Linda på, men det verkar vara lika bra att ta upp det här med) - naturligtvis måste man inte veta var sångarens kusins svärmor brukar köpa sin mjölk, isåfall  vore jag dubbelmoralens väktare herself. Jag kan i princip everything om Iron Maiden (eftersom de är gudarna), en hel del om mina närmsta favoritband och nödvändiga grundkunskaper om det mesta jag lyssnar på. Exempelvis Blind Guardian vet jag knappt något om alls - och de hade jag en crush på för några månader sedan och plattorna A Twist in the Myth och Tales from the Twilight World.
Naturligtvis måste man inte veta allt om ett band för att kunna gilla deras musik - men gillar man man bandet är man antagligen också intresserad av bandet.Gillar man Megadeth är det ganska logiskt att man vet när nästa platta släpps!
Det exempel jag gav var bara ett i högen av mina exempel som hör till mitt skrivsätt - vilket ni som läser min blogg vet.

Till det exemplet om Megadeth jag tog upp; Ja, man bör känna till Dave Mustaine om man lyssnar på Megadeth, eftersom Dave Mustaine i princip ÄR Megadeth (han byter ut alla medlemmar ibland). Det är ungefär som att älska Pain (Peter Tägtgrens enmannaband, live är dock andra musiker med) men inte ha en aning om vem Peter Tägtgren är.


Jag märker dessutom att tjejen jag exempelgav i inlägget (nej, det handlade inte ens om henne, om det råkar vara någon läskunnig därute) har blivit rätt upprörd, samt hennes läsare. Nu ska vi ta det här ordentligt så vi get rid of all misunderstandings.

1. Jag skrev inte att hon inte lyssnade på de banden hon hade på tröjorna i inlägget. Det hoppas jag hon gör. Att uttala sig om vad någon lyssnar på och inte är ganska korkat med tanke på att jag inte har en jävla aning om den saken.

2. Jag länkade hennes inlägg därför att det ver ett bra exempel på någon som var ute efter tröjor med ROCKIGT TRYCK. Ja, jag stör mig när någon lägger upp bilder på bandtröjor och skriver att de vill ha tröjor med "rockigt tryck". För. Det. Är. Inte. Rockigt. Tryck! Once and for all.

Det är alltså det uttrycket jag stör mig på. Inte bruden. Skulle jag, som vissa här påstår, störa mig på varenda tjej som inte ser ut som jag men delvis lyssnar på hårdrock skulle jag få anställa någon på heltid.. Sen väljer ju som sagt en del att läsa vad de vill läsa istället för det som faktiskt är skrivet.

3. Skulle jag ha något emot att hon är blond? Eih? Jag har väldigt många kompisar som är blonda och fan så metal.. Det var liksom inte hårfärgen vi snackade om. CC, 42, som är mer metal än alla vi barn tillsammans, är alltså inte alls rocker på grund av sin hårfärg. Och så synd Sanibo, jag måste tyvärr säga upp bekantskapen med dig - du är född blond!

Och för det sista - det är två helt skilda saker att lyssna på hårdrock och VARA hårdrockare. Att vara hårdrockare skiljer sig antagligen lite beroende på vem man frågar, men enligt mig: Lyssna på musiken. Älska musiken. Älska spelningar. Vara intresserad av hårdrock och vad som händer i hårdrocksvärlden. De allra flesta som gör det nyssnämnda gillar även att klä sig i hårdrocksstilen, mer eller mindre extremt, och skillnad i stilen beroende på vilket håll i hårdrocken man drar åt (ex, det är skillnad på en sleazeare och en deathmetalkille). Inte sagt att det finns undantag, för det finns det alltid och kommer alltid att finnas.

Ni som lyssnar på lite av varje, däribland hårdrock, och älskar musiken, självklart ska ni ha bandtröjor! Blir (nästan) alltid lika glad då jag ser någon med en Maidentröja på stan. Dock blir jag inte lika glad om jag får reda på att personen som bär Maidentröjan inte ens visste att Maiden är ett band.

Det jag ville få fram med inlägget var två saker: Att man ska lyssna på det bandet man går omkring med på magen och att MAN BLIR DÖMD EFTER SIN STIL. På gott och ont. Jag älskar min stil och är stolt över att lyssna på världens bästa musik och att folk vet om det. Men alla är uppenbarligen inte som Aerime. ;)


Och dessutom - om jag nu har så fel om Nightfall undrar jag varför hon har skrivit tre inlägg om mig redan.. Tack för besökarna bruden!

Rockiga tröjor?

    
Just nu diskuteras det väldigt mycket kring det 'rockiga modet', som envist klamrar sig fast i trendbutikerna. Fjortisbloggarna upptäcker nitar, läder och leopardmönstrat och rockerbloggarna skriver arga inlägg om att oäktingarna borde ge fan i 'deras' klädstil.

En klädstil är dock betydligt mer än bara lite paltor i olika färger. Den berättar allt ett förstaintryck kan göra och sätter punkt för vad det är för person som gömmer sig där bakom. Därför kan man inte bli kaxig och säga "jag har väl på mig vad jag vill, jag skiter väl i hur andra uppfattar mig", för att sedan bli upprörd om någon på stan skriker något man absolut inte vill höra.
Som man klär sig representerar man sig själv.
Jag tycker inte man ska klä sig som en sleazebrud, om man inte är en sleazebrud. Undvik det och bespara både dig själv och resten av samhället onödigt obehag och missförstånd.

Jag reagerade på både själva bloggen Nightfall samt det här inlägget made by her. Hon skriver "På sommaren är mina favoritkläder definitivt shorts och tshirt, men jag har typ inga roliga tshirts.. De snyggaste tshirtsen är de med rockigt tryck och de få jag har hemma har jag ledsnat på sen väldigt länge." Nedanför är det bilder på tröjor med AC/DC, The Rolling Stones, Iron Maiden och Motörhead.
Hon skriver inte 'Damn, jag trillade över en Motörhead-låt imorse och den var så jävla bra, kanske skulle skaffa mig en sån här tröja?", utan vill uttryckligen ha påfyllning av tröjor med rockigt tryck i garderoben.
Det är inte tröjor med 'rockigt tryck'. Det är bandtröjor. Bandtröjor är för folk som lyssnar på de banden, oavsett om det är Lamd of God, Coldplay eller Spice Girls. Det är alltså ett väldigt tydligt budskap som säger betydligt mer om personen än om den hade haft en plain tröja, oavsett övrig stil.
Har någon på sig en Megadethtröja utgår jag ifrån att personen är hårdrockare. Om jag går fram till denne och frågar vad personen i fråga tycker om Dave Mustaines senaste uttalande om 'Endgame', och denne svarar tvivlande "Dave Mustaine?" så har det gått alldeles för långt. Man kan likna det vid att gå och köpa en skiva för man tycker artworket ser coolt ut, ställa den i skivsamlingen för det ser bra ut, och så kommer någon hem till en och trycker igång skivan, och man rynkar på näsan och undrar vad det är för skit.
 
Vad de flesta icke-rockers inte förstår är att antingen så är man rocker, eller inte. Det är så mycket mer än en musiksmak; det är en helt särskild livsstil. De flesta folk i dagens ungdom är (dessvärre) s k 'allätare', dvs lyssnar på 'allt'. Då borde det vara lika mycket tröjor med fjortisdunktryck som rocktryck. Dock har jag inte sett en enda sådan. En fjortis kan utan vidare ta på sig en Iron Maidentröja. Men skulle en rocker utan vidare ta på sig en Kelly Clarkson-tröja? Nej, jag behöver inte ens skriva svar.
Bli inte förbannade om ni klär er vilseledande (falsk marknadsföring?) och det sedan uppstår missförstånd. Det är bara så folk uppfattar er. När ni står och väljer i garderoben, think again om ni inte är beredda att ta skit. Då kanske en mer mainstream stil känns mer närliggande. Folk med utstickande stilar får alltid mest kompimanger och mest skit, men man måste orka ta det också.

Therefore, ni som står och fingrar på en 'cool' tröja med 'rockigt' tryck; läs vad det är för band på innan ni köper den.

My precious


Min älskling, min käraste relik som jag förvarar och bär med största andakt, reliken direkt från Gud, även kallad Steve Harris. Jag har burit den dag och natt sedan 28/7 förra året, då den föll i min ägo på Ullevi i Göteborg. Snacka om gudstjänst.
När jag fick den luktade den Steve Harris handled (och eventuellt hans svett måste tilläggas, inte för att det störde mig). Nu börjar den däremot lukta, hm, body lotion, parfym och svamp.. Alltså sån svamp som växer i skogen. Vete fan var svamplukten kommer ifrån (de andra lukterna är betydligt mer logiskt) men jag skulle aldrig våga tvätta det, god no! Tänk om hans DNA försvinner?

Heavy Metal Kings


Sånt. Här. Gör. Mig. Förbannad. Paus. Andas. Andas. In. Ut.
Nämn två saker som gör mig arg? Nämn wannabes som rappar om heavy metal och nämn feta hiphoparäckel som har på sig Iron Maidentröjor.

Andas. Räkna till tre. Andas. Inte. Slå. Sönder. Datorn. Andas. In. Ut.

HEAVY METAL KINGS?!?!??!?!