Med denna bild från igår inleder vi dagens bloggande, som dock inte kommer bli så mycket mer än det här. Jag håller på som bäst med recensionen av The Final Frontier och har tänkt att publicera den imorgon då det officiella releasedatumet är. Eftersom jag fick hem den i fredags har jag nu hunnit bilda min slutgiltiga uppfattning. Så glöm för bövulen inte att kika in här imorgon om inte allt arbete ska vara i onödan!

Imorgon blir det livemusik - dock inte den typ av livemusik jag är van vid. Det bär av till den episka lokalen i Forsviks Bruk där farsan har spelning med sitt band. Storband. Not my cup of tea men han är ju trots allt min farsa. Jag ska glo surt på basisten och fråga varför han, som är vuxen och således väldigt duktig, spelar en förenklad version av Boogie Down.

SVAR: Vad jag menar är att Iron Maiden, på denna särskilda konsert, framförde 00-talets material bättre än de tre låtar de hade med från 80/81. Inte att de låtarna är sämre på något sätt, sa jag det skulle jag ljuga. När jag sitter hemma favoriserar jag inget årtionde, all Maiden är lika bra.

Dessutom, anonym, så ger jag fullständigt fan i vad "folk vill höra". "Folk" vill höra Run to the Hills. Det vill dock inte jag. Och detta råkar vara min blogg, så ja, jag skriver det eftersom det är min åsikt. Och att ens jämföra El Dorado med låtmaterialet på Brave New World, Dance of Death och A Matter of Life and Death är skrattretande.


Till något trevligare, eller mindre trevligt, vilket ni vill. Jag har lyssnat igenom The Final Frontier ett par gånger och det är på tok för tidigt för att komma med något konkret uttalande än. Det är klart och tydligt på en annan nivå än tidigare, visst, det kan jag konstatera. Den riktiga Maiden-feelingen vill inte riktigt infinna sig. Dock tror jag detta är en platta som tar tid att finna djupet i, vilket herr Harris också har påpekat. Så vi ger det lite mer tid (...och lyssnar på Somewhere in Time istället).
Nej, okej då, jag ska göra ett försök att vara lite optimistisk. Kunde Jesus gå på vattnet ska jag fanemig kunna gilla den här plattan.

Här är den omtalade Maidenvästen, framförd av min världens sämsta mobilkamera. Jag saknar dock två tygmärken på andra sidan i fram, har gjort vissa försök att hitta passande patches idag på stan men dessvärre utan framgång. Nåja, det får duga tills vidare. Däremot hittade jag ett bälte på Blue Fox som jag fick "maidenrabatt" på, haha! Ja, det lär ju inte råda några tvivel om vilket band jag är här för att se.
Bara att vara på stan idag har faktiskt varit en häpnadsväckande syn: Det är hårdrockare överallt! Det är fler långhåriga med Maidentröjor än vanliga mainstreamfolk. Önskar det var så jämt.

Förfesten kommer jag dock att ge fan i. Jag var där för en stund sen, snackade med Tommy och bytte in biljetten mot ett armband så jag slipper göra det imorgon. Men ärligt talat så lockar inte Cräshdïet och sleazefjortisar så mycket så vi drar ut och käkar istället.

Imorgon gäller det. Tredje gången jag ser självaste Iron Maiden. Det finns inte ord för hur stört äckligt jävla grymt det kommer bli. Skulle ni få syn på mig, kom fram och snacka! Jag kommer ha västen ovan samt mina svartvitrandiga Steve-brallor. Nu jävlar, nu smäller det snart. AH, jag AVLIDER!!!


UP THE FUCKING IRONS!

Nu har jag och mitt nyfärgade bruna hår (som äntligen fått rätt nyans) anlänt till mitt Stockholmshem hos min moster i Hägerstensåsen. Vi har redan hinnit med att bland annat fånga en gräshoppa (inomhus) med ett durkslag och skjuta champagnekorkar tvärs över gatan. Nu väntar en brakmiddag och tjöt. Ni får tyvärr nöja er med mobilbilder tills jag kommer hem för naturligtvis glömde jag kamerasladden. Hörs imorgon, nu väntar kvällen!

Imorgon åker jag.
Vet inte om jag hinner uppdatera innan, det märker vi. Ska dock försöka blogga lite från hufvudstaden. Nu måste jag verkligen packa, så vi hörs där.

Hjälp. Om mindre än tre dagar är det jag som står där framför älskade Janick. Ofattbart.

Jag har nu insett ett tag att samtliga av mina piercingar behöver bytas ut (en i vardera öra samt en i näsvingen - inte så spännande som det låter) och idag gjorde jag slag i saken och smög ut ur min ensliga boning för att besöka Skövde centrum för första gången på hela lovet. Tror ni då något av det jag letade efter fanns? Nej, naturligtvis inte. Men att sätta ner röven på en stol, få en kaffe i näven och en Fred mittemot mig fick mig på andra tankar och jag insåg dystert att jag skulle behöva göra av med alla mina lånepengar på smink (det är inte bara tråkigt att köpa smink utan pissdyrt också). Nåväl, fint väder och bra sällskap fick jag iallafall. Och smink då.


11 dagar kvar......

Om 2 veckor, 14 dagar, slutet av Sonisphere Festival. Då står jag och väntar på, ja, ni vet nog vad. Det är svårt att begripa hur ofattbart nära det är nu. Tredje gången gilt. Och nu känns nervositeten värre än någonsin.

Nu i september är det dessutom exakt 5 år sedan vårat lyckliga äktenskap inleddes. Jag kommer fortfarande ihåg det så tydligt, när jag som osäker tolvåring satt på heltäckningsmattan i mitt rum (ja, den är kvar än..), med en repig gammal bergsprängare på en sedan länge uthivad bokhylla och i bergsprängaren en ännu äldre och repigare Best of the Best, och tonerna till Hallowed Be Thy Name satte sig djupare i själen än något annat någonsin kommer göra.

Efter det följde ett år av Maiden mania tills min kära mor genom ett under lyckades få tag på biljetter till mig och brorsan till Maidens gig i Scandinavium 20/11 2006. Min allra första konsert. Så stor lycka när jag såg Nicko och Janick fjanta runt innan de gick på scenen, när de körde igenom hela A Matter of Life and Death, Bruces oväntade lilla skratt i introt till The Reincarnation of Benjamin Breeg när Nicko sa något till honom, extranumret, allt. Jag älskade varenda sekund.

Två långa år fick jag vänta innan Maiden besökte Sverige igen, 26/7 2008. Den upplevelsen förflöt i en enda euforisk dimma, upphöjt i tusen när Steves svettband hamnade i min ägo. Nu när det alltså snart dags igen. Över två år har gått sedan sist. Vad kan jag säga. Det finns inget band som är ens i närheten av dem och så kommer det alltid att vara för mig. Jag finner inga ord för hur mycket det betyder för mig. Iron Maiden är kärlek.

Idag är en stor dag för idag fyller min darling Fred år! Ursäkta så mycket för den gamla och otroligt charmiga bilden men det var den enda jag hittade på oss två. Ska enbart lyssna på Megadeth idag till din ära. Jag är så generös.

Vaknade upp klockan 06:15 idag och insåg att jag omöjligen skulle kunna ta mig till jobbet. Jag skulle gissa på att en halsfluss eller möjligen en riktigt pissig förkylning är på ingång. Så nu ska jag tillbringa dagen med att tycka synd om mig själv och försöka kurera mig såpass att jag kan ta mig till jobbet imorgon. Ytterst lämpligt nog dök dessa två upp i brevlådan. Dagen är räddad.

Som ni kanske har lagt märke till befinner jag mig sorgligt nog varken på Getaway, Rockweekend eller Norway Rock - men man kan inte ha tid och pengar till allt. Jag nöjer mig med Maiden i sommar. Jag har dock fått färska uppdateringar från Getaway där resten av Skövde Metalforce röjer rövarna av sig. Första dagen är verkligen en rivstart på festivalen med bland annat Wolf, Airbourne, Exodus och Megadeth. Inget man vill missa men det är heller ingen idé att gnälla. Jag får istället snällt vänta på ett samtal under Megadeth's gig och försöka urskilja något i bruset.

Mitt livs första vecka som arbetare är snart till ända. Jag är trött och seg, för tro mig, det kan vara arbetssamt att krypa omkring på en kyrkogård och se till så att de döda inte rymmer. Medan jag sysselsätter mig med detta och mycket mer passar jag på att avlyssna plattor jag inte riktigt uppmärksammat tidigare. Då är det ju också ett utmärkt tillfälle att recensera dessa här i bloggen. Min hjälpsamme vän Vic har prackat på mig Angel Witch - Angel Witch, Overkill - Feel the Fire och Slayer - South of Heaven. Vi tar det sålänge. Jag ska försöka åstadkomma något angående Angel Witch imorgon kväll. En riktig goding vill jag lova. Nu åter till bas och hårfärgning.

Välkommen tillbaka till Sverige säger jag till mig själv så slipper ni göra det. Hoppas ni har haft det förjävligt, det har iallafall inte jag. Det är välbehövligt med en vecka om året då man kan hasa omkring med hjärnan urkopplad och bara bekymra sig för sina sönderbrända fötter (av alla ställen att bränna sig måste nog det vara det mest opraktiska) och om håret blivit tillräckligt solblekt (så jag slipper det kissgula någon gång och kan färga över hela med brunt). Men nu är jag tillbaka i verkligenheten och på måndag börjar de riktiga trevligheterna med jobb klockan sju på morgonen. Oj förlåt Miranda, påminde jag dig? Ursäkta.

Nu ska jag ta igen det jag tappat på basen och försöka in i det längsta att undvika att packa upp. Under tiden får ni kolla på lite blandade bilder från veckan. Mest på mig då eftersom det kanske inte är så intressant för er att se bilder på resten av min familj. Ännjojj.







(Detta ska föreställa en kvinna som jag petade ihop på stranden. Kunde dock inte motstå den sadistiska frestelsen att sticka kniven i henne)

En del svenska traditioner är ju bra löjliga. Jag menar, vad fan är midsommar? Äta jordgubbar, anta att det inte regnar och sen supa sig dyngrak (för svenskar måste ju tydligen ha en förevändning för att göra allt. Man kan inte bara göra saker för att man råkar känna för det, nejdå). Själv ska midsommaren firas stort med att sitta på ett flygplan, skita totalt i vad det är för väder och definitivt inte äta några jordgubbar.

I eftermiddag bär det alltså av utomlands en vecka, till Grekland närmare bestämt. Om jag inte har dött av värmen så hörs vi när jag kommer tillbaka, nu behöver jag en datorpaus. Ha det gött!

Okej. Avfärgning är INTE till för hår som blivit färgat svart konstant i 3-4 år. Mina toppar är kolsvarta och hårbotten kycklinggul. Detta måste åtgärdas.

Efter mycket blod, svett och tårar har jag och mina bristande förmågor lyckats enas om ett resultat angående en ny header. För den nyfikne kan jag meddela att den är gjord utan photoshop. Tryck f5 om ni inte skulle råka se den.

Ja, jag håller på att göra mig av med namnet Aerime. Det kändes inte rätt att behålla det, delvis för att jag faktiskt heter Miranda och det är också vad alla tilltalar mig med irl (well, jag ska inte ljuga. I skolan är det mer 'Mirreboii' och 'Biffen' som gäller). Dessutom var Aerime tydligen på tok för krångligt för alla uttalshandikappade svenskar att säga. Så hädanefter får det bli Miranda Hårdrock (eftersom jag är alldeles för häftig för att ge ut mitt riktiga efternamn). Jag ska dessutom se om jag kan byta till en egen domän inom en snar framtid.


Vi avslutar denna till synes totalt onödiga nattuppdatering med en charmerande bild på skönheten själv.

Nu har skolavslutningen ägt rum. Nu har jag fått mina betyg. Igår skrev jag terminens sista prov. Nu börjar lovet och ni vet vad det betyder - bloggen vaknar ur försummandets ide! AC/DC-recensionen kommer inom kort. Under denna olidliga väntan kan ni kolla på lite bilder som togs under dagen på me myself och världens bästa klass. NV dominerar!






(På bilden över och under här syns min imponerade längd särskilt tydligt)


Vi avslutar med att visa upp terminens fångst i betyg!

Tummen upp för vädret, tummen upp för Stockholm, tummen upp för mig, tummen upp för er och TUMMEN UPP FÖR AC/DC!!!!!!!

See you at stadion!

Tjena gubbar! Tänkte bara meddela för er som inte har någon koll att imorgon smäller det - AC/DC intar stadion and I'll be there! Jag är hyper nu och värre lär det bli. AH! Jag och brorsan kommer till hufvudstaden kl 13 och insläppet är 17. Innan dess ska jag byta ett par strumpbyxor (råkade köpa bruna, trodde först jag hade slängt kvittot dessutom, duktigt). Om ni ville veta, alltså. Eller nåt.
Nej, det var inget bra att blogga när inte hjärnan är med. Vi skiter i det. Någon av er som ska dit imorgon?


Slänger iväg ett inlägg innan avfärd. Highway to hell!

Nästan exakt ett år sedan befann jag mig i frankrike i Aix en Provence tillsammans med min dåvarande franskaklass. För några minuter sedan fick jag se en hel hög bilder därifrån jag inte sett tidigare, här är några smakprov. Jag är ju bara så otroligt charmig ibland, som på bilden ovan. Hahaha. Tack och lov att jag har övergivit den där misslyckade dreadlocksfrisyren..

Idag sprang jag och Adolf på den här snubben som var på besök. Vi kan härmed konstatera följande: Ja, jag är mycket politiskt intresserad. Nej, jag är inte moderat. Anledningen till att jag inte är engagerad i något parti yet är att jag inte tycker att något nuvarande parti matchar mina åsikter tillräckligt bra. Däremot ligger alliansens politik mig hyfsat nära. Nu kommer alla som läser min blogg att komma efter mig med högafflar och facklor eftersom jag är höger (och det får man tydligen inte vara om man är hårdrockare) men that's the way it is. Och ja, ibland ser jag faktiskt ut sådär. Förhoppningsvis bara på bild.

Jag har inte tagit upp något av detta i bloggen tidigare, men är ni intresserade kan vi ta det i helgen. Efter kursprovet i Kemi på fredag det vill säga. Domedagen. Wish me luck, det lär behövas.