Nationella hör- och läs i engelska nalkas imorgon eight hundred dollars. Hörförståelse har alltid varit värst för mig av någon anledning, även i franska. Antingen är mina öron bara efterblivna eller så kanske jag borde överväga att repa med öronproppar.. Hur det än är med den saken har jag bestämt mig för att träna lite på det där med att höra, och vad passar då inte bättre än hårdrocksdokumentärer? Man får göra en rolig grej SAMTIDIGT som man lär sig sin läxa. Sällan har plugg varit så underhållande. Kan vi inte ha fler hörförståelseprov?

Jag tycker det är ganska intressant hur man såg på heavy metal när den växte sig stor, större och störst på 80-talet. Måste varit fruktansvärt för alla konservativa britter. Men hur mycket de än försökte för att förhindra dess framväxt (att skylla självmord på heavy metal-texter är fan det löjligaste jag hört) så lyckades de inte. Tack till alla fans som vägrade låta någon ta ifrån dem hårdrocken. Det är faktiskt till stor del de som gjorde hårdrocken till vad det blev och även vad det är idag. Det är lätt att man glömmer bort det idag. Men remeber once again, ett band är ingenting utan sina fans.

Hey hörni. Blogglusten är tillfälligt återfunnen. Kursprovstiden har dock inte än nått sitt slut (tyvärr) så bloggen får ligga lite på is tills vidare med några få uppdateringar när tid och lust infinner sig samtidigt.

Nog om det. I fredags när alla tolvåringar blev aspackade på en halv cider vid brasan vid sjön så släpptes äntligen Steelwings debutalbum Lord of the Wasteland. Max hade på nåt jävla vänster lyckats få hem den två dagar tidigare, men jag tvingade honom att vänta så det blev första lyssningen för alla tre, dvs mig, Max och Fred. Även kallat trion som skulle varit en kvartett (Öscär skulle också kommit men han var inte tillräckligt sugen på Steelwing och rädd för folk på bussen). Hur som helst. Galen platta av galet band. Jag har trott från allra första början att Steelwing var bandet för mig och har bara gått och väntat på att få det bekräftat. Nu är det underskrivet. Recension på hela plattan kommer inom kort. Jag håller som bäst på att fortsätta inlyssningen, men min favorit hittills (förutom The Illusion som jag redan älskat med i flera månader) är nog Sentinel Hill. De som känner mig vet att det är en riktig Miranda-låt. Från mitten och framåt, ojojoj..

Perfekt morgon idag förresten. Jag hade premiärfrukost ute på balkongen med mig själv och Lord of the Wasteland nyss. Klarblå himmel, sol, grönt everywhere, Sentinel Hill. Eller lycka om ni vill.

Ett kort meddelande om anledningen till denna urusla uppdatering: Kursproven drar ihop sig på natur och jag är inte typen som skiter i mina betyg. Då hade jag liksom inte gått den linjen jag går. Enorm Svenska A-inlämning (6 uppsatser), Matte B-prov, nationella Engelska A, kursprov Franska steg 3 och Kemi A-kursprov väntar inom två veckorna. Ni kan ju sjäva räkna ut vad jag kommer göra den närmsta tiden. Lyssna på bra metal, drick öl och sånt så får ni klara er själva tills jag får en stund över. Snart är sommarlovet här förhoppningsvis.

Här ovan: Världens vackraste, sexigaste man med världens bästa röst. Paul Bruce Fucking Dickinson. Vacker ballad också. Tror dock inte jag skulle tyckt det om det inte var han som framförde den.


Nu åter till mitt, för att citera Angie, Mount Everest av läxor. Hårdrock och huvudskakning!

London alltså. Jag har ju sagt i åratal att det är dit jag vill flytta när jag är färdig med mina studier i den här skithålan. Har jag ändrat mig? Mjä. Jag gillade London som fan, det var helt annorlunda mot alla städer i Sverige, det märkte man främst på allt folk man träffade på. Inte en sur jävel på hela veckan. Vilken skillnad mot hemma. Man märkte ju direkt när vi satte oss i bussen från Malmö till Skövde vilket land man var tillbaka i igen. Svennebananbitterfittor för hela slanten. Vilket fantastiskt land vi bor i.

Jag sa innan vi drog att jag och Morsan skulle ägna oss åt att shoppa och käka. Vilket var exakt vad vi gjorde. Det plus gick. London var verkligen en bra stad att bara gå runt och kolla i. Man hinner ju inte särskilt mycket på den korta tiden vi var där, men nu jävlar kan jag centrum iallafall. Det enda tråkiga med just centrum var att alla var så fruktansvärt mainstream. Jag såg kanske 5 ynka emos under hela vistelsen där och hårdrockare var det ju inte tal om. Så jag blev ganska uttittad i mina röda spandextights.. Det var ju det sista jag hade väntat mig.

Annat var det i Camden Town. Jag hade kunnat bo i London bara för Camden Towns skull. Gata upp och gata ner fyllda med metalaffärer, nitar överallt, bandtröjor, gothkläder, catsuits, you name it. Paradiset med andra ord. Jag sprang omkring som en barnunge och pillade på allt. Men det var inte slut där. Camden Market, en enorm trång marknad som hade ungefär allting, och alla otaliga second hand-affärer i nån enorm typ saluhall brevid. Kan tänka mig att pubarna i det området lär ha varit rätt för mig. Sista dagen träffade jag en långhårig jävel som jobbade på Metal Milita som kunde tagit med mig till någon pub i det området, men det var ju sista dagen det. Livet är hårt. Ja, jag sörjer inte. Jag lär ju åka tillbaka, och det inom en snar framtid förhoppningsvis.

Åt gjorde vi också som sagt. Under hela bussresan fram och tillbaka, att äta är en underskattad sysselsättning när man har tråkigt. Det var faktiskt ganska avslappnande. Sitta på röven hela dagen, käka, dricka kaffe, lyssna hårdrock och läsa. Kan ju tänka mig värre öden. Väl i London hade ju Morsan bokat restauranger alla tre kvällarna, och mitt minne från London domineras av all galet god mat (vilket inte är det första man brukar prisa England för).
Bäst var nog Maze, en av Gordon Ramsay's restauranger, där man fick en fet köttbit och beställde in vad man ville till. Det kom till och med en kille bärandes på olika typer av rått kött och pratade i en evighet om varje så man skulle veta vad man beställde. Problemet var bara att han hade en sån fruktansvärd dialekt att jag inte fattade ett ord på fem minuter.. Morsan såg däremot väldigt förstående ut och beställde. Efteråt väste jag till morsan på svenska: "Vad fan sa han egentligen?" "Eh, ingen aning". Hur som helst så blev det en köttupplevelse som heter duga. Sällan ätit något så gott. Sjukt bra service också. Rekommenderas om ni har en morsa eller någon annan med er som pröjsar...

Det sämsta var att vi var där så kort tid. Nästa gång blir det ett längre besök, och då är jag förhoppningsvis över 18 så jag kan recensera några pubar också. Miranda will be back!


Här är lite slumpmässigt valda bilder. Enjoy.

Packningen var igång för fullt. Tröjorna trivdes på min heltäckningsmatta


Tyskarna kan kaffe! Jävlar vilken enorm mugg man fick på båten! Var faktiskt större än vad det ser ut här


I belgien blev det kallt kaffe, stenåldersmp3n gick varm och jag försökte äta äckliga belgiska pygmévåfflor med nåt konstigt vitt på. Fattar inte grejen..


Deprimerande mulet i Belgien. Och ja, belgiska bilar ser ut som våra


Inte var det bättre i Frankrike


I de här slaktvagnarna skulle vi färdas från Frankrike till England. De såg exakt ut som de där vagnarna i "I, robot" som de onda robotarna hoppar ut ur och massakerar Will Smith's bil.


Bussen fick knappt plats i de där robotvagnarna! 8 cm till godo på varje sida. Inte särskilt väl tilltaget om ni frågar mig. Snåla fransmän.


Det är såhär man vet att man har kommit till ett nytt land. Mobilnätet blir ockuperat!


När vi kom till Storbrittanien så sken solen såklart, allt för att välkomna mig


SAY HELLO TO YOUR HOMECOUNTRY STEVE!!!


Lunch i en pittoresk engelsk by


I Londons förorter finns ytterligheterna. När du har suttit i några timmar och lyssnat på någon konservativ präst från 1800-talet som säger att alla spermier är heliga och sex är till enbart för reproduktion kan du gå in dörren bevid till "Love Longe - Members only, strictly över 25." Älskade mänskliga hyckleri. Vad vore vi utan det.


LONDON FÖR HELVETE!


Min enda bild jag fick på Big Ben. Mästerfotografen är igång igen!


Westminster station. Och har du en fetish på asiater: GO TO LONDON. Finns några att välja på kan jag säga.


Jag har den stora äran att bjussa på en bild på mig i hästsvans. Så går det när håret är skitigt som ett as efter två dagars bussfärd. Aja, det gick visst hem ändå. Efter tio minuter på gatorna rusade det fram en indier och krävde att få mitt mobilnummer för att "I just love your style!!!". Så nu är jag bortgift, bara så ni vet.


Cat eyes! Jag ser ut som en mördare i någon film


Och jag hittade min klubb. Städaren tyckte tydligen det var minst lika roligt


Dubbel espresso-paus (som för övrigt inträffade minst tre gånger om dagen. Det är ett hårt öde att vara koffeinberoende)


Gissa vad jag tänkte när jag såg den här


Picadilly Circus in the night


Jack the Ripper's place!


Ett väldigt regningt och gråmulet Camden Town


Freddie Mercury stoltserade


Cool automat på hotellet i London. Ingen artonårsgräns på den inte.


Hårda butiker i Belgien minsann


Ni ser mig så ytterst sällan osminkad så hello me, meet the real me. Och spana in de gröna ögonen som har anpassat sig till mitt svarta hår och bytt färg


Såhär ser det ut när Miranda skriver lyrics. Kan dra mer om det någon annan gång om så önskas. Ja, texten är utsmetad i efterhand. Riktigt så roligt ska vi inte ha.


Skåneland incoming..

Och så en liten sneak peak på en del av det som fick följa med hem:

Miranda råkar hamna på en internetmodebutik som även säljer vintage, klickar in och gör den här ytterst otrevliga upptäckten.

Jag: KOLLA DEN HÄR LÄNKEN ÖSÖFISFGÖIASDÖIYVFLUXYICTUFVYIGB DÖÖÖÖÖ JÄVLA POSERFITTA!!!!!!
Max: Det är ju en docka...



Ibland tar jag mitt uppdrag på lite för stort allvar.

Ja, jag lever! Jävlar vilken vecka det har varit. Sönderstressad satte jag mig på bussen till London, sov, åt, gick och shoppade i några dagar för att sätta mig på bussen i två dagar igen. Nu har jag dock återställt dygnsrytmen (fråga inte vad den engelska luften gjorde med mig, jag stupade i säng klockan tio varje kväll och hade då dessutom sovit middag tidigare på dagen) och släpat iväg mig till skolan.

Jag vet att ni väntar på bilder men ni lär få hålla er till tåls för min kamerasladd har bestämt sig för att ta en promenad. En lång promenad. Jag har tydligen missat att den utvecklat ben för i mitt rum finns den inte. But don't worry, I'll track him down.

Har haft en ytterst hektisk tid i skolan nu innan lovet (och efter med för den delen - it never ends), därav dålig uppdatering. Och inte blir det bättre för nu bär det av till LONDON (dock först efter att jag har skrivit biologiprov eight hundred dollars tomorrow morning. Där rök den sovmorgonen)! Kommer bli så sjukt grymt jävla kul. Jag är hemma först om en vecka men hittar jag något internetcafé ska jag blogga därifrån, promise. Annars får ni veta allt när jag kommer hem.

Då blir det även recension av Steelwings nya video och av Enforcers nya låt samt sammanställning av era grymma volymtips, tackar så mycket för alla svar! Håll ut en vecka metal maniacs och sakna mig inte alltför mycket. Ta en bira (eller fem) så känns det genast bättre. Cheers!

Förra helgen fick jag besök av en skäggig jävel som är galen på fler grejer än att spela gitarr. Just look at this. Sinnessjukt snygg. Men det fränaste med alltihop är väl att han har gaddat in skiten så nu försöker Eddie riva sig ut ur hans bröst. Näe, jag blev inte alls ännu mer sugen på att gadda mig myself när jag såg det. Jag har dock tvingat honom att göra mina framtida tatueringar på mig. Men det lär få vänta ett år. Sen jävlar!

Har en känsla av att han kommer bli en grym tatuerare och det är bäst för honom att han lever upp till mina förväntningar.. Finns inget värre än fula motiv gjorda av halvkassa tatuerare. När jag ser sånt får jag ungefär samma feeling som när jag ser en ful, äcklig brat med en ännu fulare märkeströja som jag vet kostat lika mycket som en vintage-jersey på Ebay. Jag hade liksom använt de pengarna så mycket bättre! Life's a bitch.

Ursäkta så mycket för frånvaron och välkomna alla nya läsare. Kul att ni har hittat hit, men jag har dessvärre även en skola och diverse annat att sköta utöver bloggen vilket ni stammisar lär ha märkt den senaste veckan. Ska försöka hinna med er också i den mån det är möjligt. Just nu har dessutom jag och Bettan (min bas) ett ganska intimt förhållande med vissa låtar ur Seventh Son- och Piece of Mind-plattan vilket gör att den lilla fritid jag har rinner iväg rätt snabbt på kvällarna. Kan inte hjälpa att det är så fruktansvärt roligt att spela bas när det är en bra period.

Well. Bjuder generöst nog på en vacker bild på mig och Fred. Illustrerar vår relation ganska bra.. Jag käkar och han kollar på. Höhö. Guess who's the fat one.

Återkommer några Maidenlåtar senare.

För att klargöra lite angående förra inlägget: Nej, Iron Maiden ska inte läggas ner, så vitt jag vet. Men denna platta kommer att bli deras sista studioalbum. Steve sa en gång för länge sen att de bara skulle göra 15 studioalbum och det verkar onekligen som de tänker hålla på det. I mean, i samband med släppet av A Matter of Life and Death funderade de kring albumtiteln och tänkte att 'hmm, The Legacy låter ju inte särskilt dumt, men då låter det ju som att detta är det sista albumet och det vill vi ju inte', men nu drar de sig inte för att döpa plattan till The Final Frontier. Nej, de har inte sagt att detta är den sista plattan, men man är väl inte född igår. The Final Frontier. Kom igen.


Ska vi snacka om nåt trevligare så jajjamen, visst gissade ni rätt. Aerime is heading for London om några veckor, på påsklovet närmare bestämt. London - where everything begun. Ja, jag pratar naturligtvis om Iron Maiden igen. Jag har aldrig besökt staden tidigare så ni kan ju föreställa er känslan att komma till alla berömda ställen i Maidens historia, såsom Ruskin Arms, Cart n' Horses osv. Inte för att jag lär komma in på någon av pubarna men det hjälper ju inte hur mycket jag än lipar, jag blir inte 18 snabbare för det. Så jag får nöja mig med att stirra hänfört utanför alla berömda pubar och istället spränga shoppingkontot. Vadå, nu har jag ju en ursäkt att göra det för en gångs skull.

Det är jag och morsan som åker och det kommer bli grymt kul. Vi har tänkt att ägna oss åt våra gemensamma intressen.. shopping och mat. Believe it or not men kvinnan har redan bokat bord alla kvällar på dyra restauranger ("vadå, man kan ju inte äta maten i England"), så svälta lär vi knappast. Trevligt med lite omväxling från vandrarhemmet i Frankrikes mat (där jag var i maj, remember?). Hoppas London är lika awesome som jag har inbillat mig. Jag har ju tänkt att flytta dit i framtiden om ekonomin tillåter, så det kan vara en fördel att ha besökt staden åtminstone en gång innan dess.

Nu har jag ramlat ner från himlens paradis och fortsatt ner i underjorden. Först: Lycka. Lycka som vid alla nyheter om Iron Maiden. Allt som visar att de är alive. Sedan: The Final Frontier. Detta är titeln på deras sista studioalbum. Deras allra, allra sista. Det blir inget mer efter det här. No more. End of story. Iron Maidens karriärdagar är över. Lost and goodbye. Inga fler studioalbum. Inga mer verk av Iron Maiden kommer någonsin finnas.

Någonsin.

Lyssnade på Journeyman. New Frontier. Afraid to shooot strangers. Revelations. Infinite Dreams. Déjà Vu. Hallowed be Thy Name. Jävla, underbara Hallowed, där allt började för min del. Läste gång på gång nyheterna på deras hemsida. Insåg ännu en grej som fick mig att trilla ännu längre ner.

**THE FINAL FRONTIER 2010 EUROPEAN TOUR**
July 30 -Aug 1 AUGUST Thur 05 Sat 07 Sun 08 Wed 11	UK - Knebworth Sonisphere Festival Germany - Wacken Festival Sweden - Stockholm Stora Skuggan Sonisphere Festival Finland - Helsinki Pori's Kirjurinluoto Sonisphere Festival Norway- Bergen Bergenhus Festning - Koengen

Hur exakt ska jag tolka det här? Att den enda Sverigespelningen på den här turnén är den på Sonisphere? Någon ynka timme på en festival. Är det allt vi är värda? Deras allra, allra sista studioturné, och det här är allt vi får. Allt JAG får. Visst, de kommer komma tillbaka på andra turnéer, men just den här, blir det verkligen inte mer än så? Jag vägrar acceptera det. Jag vägrar.

Och jag vägrar att fenomenet Iron Maiden, och allt vad det innebär, ska sätta punkt för sig själva i historien. Jag har bara ett problem. Hur mycket jag än vill det motsatta, finns det inte ett jävla skit jag kan göra.

Det lider mot sitt slut. Och det går inte att stoppa.

Well - this was my birthday described in pictures. Presenter och en Aerime som uppenbarligen gillade att räcka ut tungan. Vad bilderna missade är all mat som åts (tills jag bokstavligen rullade från bordet) samt all hårdrock det tjötades om (det var trots allt jag som fyllde år) och naturligtvis även lyssnades på. Jag visade en del bra skit för min ynge kusin som har kickass musiksmak (förutom några undantag. Verkar dock som han kommer följa sin äldre kusins fotspår ändå så då är det tillåtet med ett par avstickare), och jag och mina bröder satt och dunkade en del bra grejer. Dessutom så kanske ni nu undrar vad jag ska ha alla konstiga sedlar och mynt från bilderna ovan till. Det kan ni ju få fundera på tills imorgon eller nåt. Väldigt klurigt att lista ut valutan!


Tackar igen för alla gratulationer från mina dear readers! Äh, you deserve it. Sällan ni får någon uppskattning här i bloggen tyvärr. Får skärpa mig på den fronten. Eller vad säger ni?


Och Wolf - det är fritt fram att giga i mitt vardagsrum, trots priset lovar jag att närvara till 666%!

Blev helt plötsligt så jävla trött så jag knappt kN SKRIVA. OJ. Där blev vi av med caps. Ööööööööh. You get the point. HAde tänkt att blogga nu men det blir nog inte så bra. Öh. NNu fick ni iallafall veta läget med aerime och jag kommer antagligen ta bort det här inlägget imorgon för det smutsra ner min blogg.Aj kramp i vänsterhanden jobbigt att dkriva nu. Näe nu ger ajg upp gonatt

Igår var jag som sagt på Younomia för er som inte var där och såg det yourselves. I efterhand kan man fråga sig varför jag var där överhuvudtaget. Det faller sig obegripligt att jag faktiskt la ner hundra spänn för att se den där skiten, men gjort är gjort och lite kul hade jag ju iallafall. Det har jag alltid när jag är någonstans och röjer med Freddie. Hur som helst, när vi kom dit så visade det sig att alla förbindelser till Skövde var avskurna så det var kanske.. 30 pers där. Det var bara de allra trognaste Skövdeborna som aldrig missar ett evet på valhall som befann sig på plats. Antar att även jag räknas till dem.

Men jag måste verkligen klaga på lokalbanden. Vilken jävla skit. Alrite, det är inte min musiksmak at all men man brukar ju iallafall kunna höra att "okey, this isn't my bag of tea, men de som gillar den här typen av musik tycker säkert det är bra" (fast ibland är det ju fan totalt obegripligt). Men det här alltså.. Såhär: Baskagge, gitarrer som försöker följa baskaggen men misslyckas (burruburrubum-burruburrubum), allt ljud i en enda röra för det är så otight, lite growl, lite rensång, lite mer growl, försök till melodi (eller??), och så allt om igen. Max 5 ackord men mest bara väsnande på e-strängen. Jaha, där var den låten slut. Vi har ingen aning om vad vare sig variation eller intron är men det är väl så det ska vara. Och så nästa låt. Wait a minute, hörde jag inte det här alldeles nyss? Nej, jag förstår inte vad som skulle kunna vara bra med det där och jag vill inte att någon försöker förklara heller. Metalcore suger, oavsett band, end of discussion.

Resten av kvällen tillbringades i diverse soffor samt ett rejält besök på Kebabhouse. Kl 22 skulle huvudbandet, Sonic Syndicate, börja (och de höll tidsplaneringen, fantastiskt). Jag och Fred stod en bit ifrån och lyssnade tillräckligt länge för att gå tillbaka till sofforna igen (en låt eller nåt). En stund senare drog jag mig hemåt and that's where the story ends. Hmm. Jag längtar till Sonisphere.

Var för kassa band för att ta några kort men några egobilder blev det, ni får ta del av dem imorgon. Under tiden, tryck f5 om ni inte kan se den nya designen!

Det blev en lugn fredag igår, kan ha sin förklaring i att min ena halsmandel under natten till fredag svullnade upp till en boll. En boll som gör ont. Men Fred kom och höll mig sällskap en stund ändå, trots mitt sjuka tillstånd. Kombinera det med kaffe och heavy metal så blir det rätt nice. Men när Freddie drog så stängde han nog inte ytterdörren riktigt för när jag vaknade på morgonen efter så var hela kåken en igloo.. Ganska väl anpassad till vädret utomhus så att säga. Snöstorm.

Vem i helvete sticker frivilligt näsan utanför dörren idag? Jo, jag, eftersom det är Younomia ikväll. Egentligen börjar det redan kl 14:30 men vi får se när jag dyker upp (om det nu går några bussar till stan över huvud taget). Hela stan och lite mer därtill lär väl infinna sig där idag, men jag sörjer över att de valt ett sånt kasst huvudband.. Sonic Syndicate är inget jag längtar efter att se direkt. Kul för er som gillar dem but that's nothing for me. Funderar därför på att dra redan innan de börjar spela men det känns ju inte som någon speciellt bra avrundning på kvällen. Well, vi får se hur jag gör. Kameran tar jag med mig iallafall.


And here is golvmopp-klassikern. Erkänn, Fred ser ut som Billy Gibbons i ZZ Top! Jag lyckades däremot inte riktigt lika bra.


Är det någon här som planerar att dra till Younomia idag? Kom fram och hälsa för fan!

Nu har jag tagit mig tid att sätta mig ner med kaffekoppen en snabbis innan det bär av till Lidköping. Kommer inte hem förrän imorgon så ni lär få klara er utan mig tills dess. Då blir det bloggande minsann. Rock on!

>Now playing: Iron Maiden - Judgement Day

Reklamer som driver med oss hårdrockare blir alltid så jävla bra - varför är det inte fler företag som kör på det konceptet? Min absoluta favorit är helt klart den översta. Norrmän kan minsann, tänka sig! Har sett den hur många gånger som helst och den är väl rätt känd, men så jävla klockren. Vem vet, självaste Aerime Crusher kanske också är fan of rosa and disco inners inne? Hoppar runt till Bubbles och har tofsar i smyg. Där har vi sanningen! Tänk att ni blivit lurade av min stenhårda låtsasattityd så länge.


>Now playing: Redlight Attraction - Nasty Generation (sätter sig på hjärnan men vafan, det är ju fredag=sleazeday!)

Jag är insnöad. Jag kommer inte till skolan. Ändå måste jag dit. Hur ska nu detta gå till? Jag har en miljard prov. Jag måste plugga och jag måste till skolan. Pulsa till bussen i typ 70 cm snö med mina låga boots. Låter lovande. Vem vet om jag kommer levande fram. I trust the hope och ber till han däruppe att han går och köper Head&Shoulders för nu är jag trött på att han öser ut sitt mjäll över mig.

Så ska du dö idag lär det bli med stövlarna på.

Dagens strumpor. Väldigt hårdrock.