Hi rockers. Jag gillar verkligen inte söndagar but who does? Jag är sinnessjukt seg och orkar knappt röra på mig. Funderar skarpt på om jag ska bege mig till sängen. Borde nog det innan jag blir en zombie. Men medans jag ligger och snarkar i min stora säng med duntäcke och nio kuddar (ja jag missbrukar kuddar, hur jag går till väga får ni fundera över själva) så kan ni få en liten grej att klura med. Eller inte klura med, beroende på hur man ser det. 

Ni måste välja en av de här 6 underverksplattorna som jag har valt ut. Releaseåret är 1980 (på den tiden hände det mycket roligt i albumväg) och genren är självklart heavy metal.
To make things clear; Posta en kommentar till det här inlägget där du skriver vilken av plattorna du anser vara bäst musikaliskt, och vilken du anser ha fränast omslag. Det får vara samma skiva. Then we'll see vilken eller vilka som vinner i slutet av veckan. Scream it out loud!

---

---

---

---

---

Jag tror redan ni vet vad jag röstar på ;)

Jag känner en viss deja vu-känsla när paniken börjar krypa inpå mig när jag tänker i banorna Pengar och Konserter. Ni rockers (som inte har en rik pappa eller kommer in gratis överallt, *host* CC) vet exakt vad jag pratar om, nämligen förra vårvintern. Fullkomligt omöjligt att ha råd med allt, de konsterutgifterna var inte av denna värld. Och nu börjar den känslan komma tillbaka.

Jag vill se Kiss. Kiss SKA man ha sett. Men 500 spänn back i nuläget, med Megadeths Sverigetourdatum som släpps när som helst, så var det uteslutet. Dessutom krockar datumen med Sweden Rock (12 och 13 juni. Konsertarrangörer är ett släkte för sig), och gigen äger inte rum i Göteborg, bara Malmö och Stockholm. Vilket flyt. Jag får dessutom ännu mer panik när jag tänker på att Maiden entrar studion i januari, vilket betyder att de lär släppa sina nordenbiljetter någon gång i vår. Och då tänker jag inte bara nöja mig med Sverigegigen. Aldrig. Vem vet hur länge gubbarna håller sig på benen? Som om inte alla dessa utgifter räckte så har jag och Morsan planerat ett Londonbesök i påsk. Vem fan ska försörja mig med allt detta?! Kanske ska börja spela Poker..

Ikväll är jag utarrenderad till The Thorsells eftersom päronen befinner sig på annan ort. Så går det om man är stygg flicka. Nu börjar det dock bli dags att kasta sig in duschen. Have a rockin saturday night så hörs vi imorgon!




>Now playing: 1320 - Megadeth

Hi 'eadbangers. It's been a while. Men ni förstår, prov och sjukdom har bokstavligt talat ätit upp min fritid och blogglust. Dessutom håller jag på med ett nyss litet musikprojekt som jag är helt galet ivrig över att lägga tid på, mer säger jag inte i nuläget. Men det kommer bli GRYMT!

För övrigt så läste jag idag på assbook att Ronnie James Dio har fått magcancer, därav den inställda turnéen. Känns ju inte bättre direkt.. Dock så säger Wendy, hans fru (som verkar vara enda länken mellan Ronnie och omvärlden?), att den upptäckts på ett tidigt stadium och att de hoppas att Ronnie kommer återhämta sig. God, we hope that as well!

Nu ska jag ägna mig åt fortsatt snorande, tedrickande och pillande på "projektet". Älskar att göra er nyfikna! ;)

Well, isn't it time for some exterior likes?

Passar till allt och är så jävla SNYGGT! Jag velade mellan att färga håret rött, svart eller keep it as it was (ljusbruna toppar). Kan säga att jag inte ångrar mig ett skit. Just det faktum att det passar till allt är nog det bästa, vilket det bruna inte gjorde. Dessutom är ju svart soo much nicer than brown, aight?





Had it last night. Lyfter verkligen fram hela facet på något sätt, ögonen blir helt annorlunda, skarpare blick och alla ögonrörelser blir tio gånger mer dramatiska.  






Nu äger jag ju inga såna myself, men jag skulle gärna göra om jag hade råd, för det är så satans snyggt. Det har jag alltid tycket, även innan det råkade bli mode.. De nedan här är nog den allra hetaste versionen, om de hade varit i läder istället för lack då. Är ju halvförtjust i lack, leather känns so much more.. retro, på något sätt. Jävligt hett är det iallafall!

Jag var alltså på kulturnatten med Astrid och Natta, eller well, jag åkte dit med dem iallafall. Vi skulle ju kolla när Imps spelade. I know, jag har inte sagt något i bloggen om att jag inte skulle spela med dem idag, det var ju tänkt så från början. Men förklaringen är far too personligt och komplicerat för att skrikas ut till hela världen, så ni får nöja er med ett krasst konstaterande. Jag har inte hoppat av bandet, men de hade stand-in på bas den här spelningen. Vi får väl se hur det blir i fortsättningen.

However, kvällen började med att det var några småkillar (nu menar jag små på riktigt, elva bast) inledde Hyena med Metallica- och AC/DC-covers. Riktigt duktiga för att vara mini (och inte ha kommit i målbrottet), creds! Sen var det Imps upp på scen. Då försvann allt folk. Vettefan var alla tog vägen, men hlt plötsligt var det knappt en käft där. Och well, det kunde ju gått bättre. Lite för mycket nervositet I guess, och så var mixningen bland det sämsta jag hört. Dock bättrade det sig ju längre de spelade, och ljudet blev också marginellt bättre. Sen i moshpiten, (eller som Adolf sa, "knuffkriget", haha! Stackars lilla brat, kan inte ha varit lätt) som jag för övrigt inte befann mig i this time, så hade publiken ner micken mitt i en låt.. Smidigt! Jag ska dock ge creds till Fred (trummisen, ni borde veta det vid det här laget) som skötte sig utomordentligt som vanligt.

Resten av kvällen spenderades med en massa folk, gick omkring ute med min saknade Fred en del också, vi hade en del att ta igen sen sist. Vi gick till Netto och tillbaka (han i bara tshirt, haha). Trevlig kväll faktiskt, träffade en del jag inte brukar träffa så ofta. Dock glömde jag ladda batterierna till kameran, men det får ni stå ut med. Mer lokalbandspelningar till Skövde tack!

Fan vilken cocksucking jävla dag. Bilden på Eddie här ovan beskriver min sinnesstämning rätt bra. Det började med att jag kuggade matteprovet (duktig Aerime.. I'm loosing the grip! Jag är ju van vid att vara bäst i klassen, vad är det här?), vi har inte fått tillbaka det naturligtvis eftersom vi gjorde det idag men efter att ha diskuterat med alla andra brightheads så..

Sen, det med Dios inställda turné (jag skrek plågat och hoppade upp och ner på stolen i dispair i datakunskapssalen i en halvtimme, stackars läraren), jag hoppas fan han gör ett återbesök när han har kvicknat till. Han är inlagd på sjukhus för närvarande, någon further information är icke available. Sån jävla timing, först dör Mike Alexander så jag inte får se Evile och nu passar Ronnie på att bli sjuk. Tack för din omtanke Murphy.

Till på köpet så har det pissregnat hela dagen, så jag fick gå utan luva i ösregnet till och från bussen iklädd Erikas scarf som en burka (allt för att rädda håret!) så jag såg ut som ett arabiskt fnask. Blir det bättre? 

Dio. Ställer. In. Hela. Europaturnéen.

Jag. Har. Svårt. Att. Skriva. Mer. Än. Ett. Ord. I. Taget. Just. Nu.

Jag ska kort och gott förklara läget: Jag har matteprov imorgon, så därför hinner jag dessvärre inte ägna någon tid åt er idag om jag vill slippa att börja 9an igen bland 94orna (tänk att gå i en klass med enbart 94or.. hemska tanke).

Så för att slippa all gråt har jag två tips till er; Lyssna på the awesome Purgatory här ovan och checka min kära tant Astrid som gått och blivit med blogg; almostaddicted.blogg.se. Var lite schysta nu och ge henne lite readers, hon är nästan (sorry gumman men ingen beatar Aerime) lika true och galen som jag!

Nostalgi på allra högsta nivå. Sexiga bilder inne på vårat kära högstadiums egopics-toalett (ja, det finns en sådan). Tänk vad mycket tid man har tillbringat där under fyra år, haha. Jag och fröken Astrid bestämde oss alltså för att ta våran sista studiedag (snyft, imorgon blir det tillbaka till skolan igen) göra ett återbesök på vårat gamla högstadium. Och det var väl som väntat. Alla lärare hade saknar oss och alla småbarn (sorry, elever.. de krymper för varje år) glodde skräckslaget. Jag kikade in hos min gamla SO-lärare och förkunnade att jag hade bestämt mig för att gå om på grund av mina dåliga betyg (ni som läst min blogg länge vet att mina betyg var.. nja, inte så dåliga direkt), dock trodde han inte på mig.. Han vågade väl inte tro att han skulle behöva stå ut med mig ett år till!

Jag letade upp ena musikmajjen och frågade honom hur det gick med skolbandet nuförtiden, eftersom jag höll i det förra året samt varit med i svängarna sen sjuan så var det ju lite av intresse. Hans svar blev "Skolband? Öh, nej, vi har har inget skolband längre.." Så bra hade de klarat sig utan mig alltså, ha!

Resten av tiden spenderade jag och tanten med att snacka med hennes SO-lärare, Sam (universums coolaste lärare för övrigt) om Manowar (han har Erics autograf!!!), Maiden, Lemmy och Mötley (han hade Tommys trumpinne men har TAPPAT BORT DEN. Sånt tappar man helt enkelt inte bort. Jag borde skicka Murphy på honom). Sa jag att han är universums coolaste lärare? Jag kanske borde bli det ändå, det finns hopp även för hårdrockare!

Anledningen till att jag ägnar ett helt inlägg i min högvördiga blogg åt en enda låt av ett okänt band (bah, kommer aldrig hända igen) är för att den är i klass med riktigt, äckligt jävla över (och under)jordiskt underbara låtar som får hjärtat att smälta och själen att slita och dra i kroppen. Ni vet vad jag menar.

Jag ska inte gå in på låten i detalj, då får jag sitta här och komma på belöningsord hela natten. Beskrivningen är redan lång nog. Och denna långa utmärkelse har jag hittills inte haft anledning att ägna åt några andra band än mina favoritband. Så killar, nu har ni lite att leva upp till! Jag har skrivit förr att jag förstår Nuclear Blast som signade dem. Jag säger det igen. Gör de en platta med låtar likvärdiga med The Illusion, seglar albumet garanterat in på min världens-bästa-plattor-genom-tiderna-topp tio-lista.  


Heard 'The Illusion'? NO?! In och gör det NU >>myspace.com/steelwing (psst, lyssna ända till slutet, Riley gör en avslutning värd Rob Halford och Bruce Dickinson tillsammans!)

Det här är väl ungefär en lagom sammanfattning av min söndagseve. För alla förståndshandikappade så är mitt hår numera helsvart, jag gillar B&J och minimashmellows, jag gillar att gegga och jag gillar Steelwing. Mer om det imorgon. Alltså geggandet och Steelwing. Jag och herr tant ska baka tårta med bortförklaringen försenat ettårsdagsfirande (jag kommer gegga och äta upp halva smeten, Astrid kommer bli arg och kasta resten av smeten på mig), och jag ska förklara min eviga kärlek till deras låt The Illusion. Nu är jag dessvärre för trött. Rock on all nite ni som orkar!

Jag kikade runt på bloglovin, i metal-kategorin (naturligtvis), och fick korn på en blogg jag inte har lagt märke till förut. En till blogg som faktiskt verkar vettig. So metalheads, check her out!
>>sexdrumsanddeathmetal.com
(sorry, jag snodde din header till det här inlägget - please don't kill me!)


Har någon av er tips på någon grym metalblogg/en blogg skriven av hårdrockare/en blogg som är HÅRDROCK - släng in en kommentar! Let's destroy the blogworld of barbies, shall we?

Idag är det prick ett år sedan jag blev polare med världens genom tiderna bästa tant. Våran lilla lovestory är ett levande bevis på att "kärlek börjar alltid med bråk". Vi var kompisar när vi var mini, men när vi började mellanstadiet på olika skolor gled vi ifrån varann. Sen började vi samma högstadium, men kom inte i kontakt med varann förrän i nian. Det började med att jag, som ser rött så fort jag ser en poser, var väldigt inte alls fördomsfri utan blev helt galen när Astrid helt plötsligt en dag kom till skolan i en Maidentröja. Jag hade ingen aning om att hon lyssnade på hårdrock, hade liksom bara för mig att hon var en i fjortismängden, som köpt en "rockig" tröja som så många andra.
Well, eftersom jag är Aerime och aldrig håller käft om något jag tycker så gav jag mig på henne. Haha, stackars liten! Vi började alltså bråka och hur det slutade exakt kommer jag inte riktigt ihåg, mer än att vi blev jävligt sura på varann. Så var vi det i någon månad, innan jag började inse (med hjälp av kompisar till både mig och henne som övertygade mig om att hon faktiskt var true) att jag för en gångs skull hade haft fel.. Haha, det är inte ofta det händer!
Så efter många om och men så jag ångrade mig. Och kröp och bad om förlåtelse. God damn it, det är nog enda gången i mitt liv det har hänt.. Vi började snacka lite löst, först på nätet, sen i skolan. Jag bad henne hänga med mig på Kulturnatten, då klickade det verkligen. Sedan dess har vi gjort så jävla galna grejer, fyfan vad kul vi har haft. Det känns som hon alltid har varit en del av mitt liv, och samtidigt känns det som det var igår vi mosade Colaburkar och blev uppraggade av MC-killen (står erbjudandet fortfarande kvar att hänga med till din motorgård och du läser det här så gärna baby, haha!). Visst har vårat lilla relationship fått sina törnar, speciellt nu i somras, men innest inne är det vi som hör ihop. Forever and ever, jag älskar dig!

Inom hårdrocken finns det tydligen vissa grejer man bara måste inrätta sig efter. Ett exempel är att man inte får gilla både Metallica och Megadeth. Man måste älska det ena och hata det andra. Ett annat är att man måste hata St. Anger-plattan med Metallica. Jag har inte kommit särskilt långt med den inrättningen. Visserligen älskar jag Mega, men inte fan hatar jag Metallica. Visst skulle jag utan tvekan välja Mega framför Metallica, men tidiga Metallica är ju hur bra som helst (om man bortser från den där dansken då).

Vad jag gillar minst med Metallica är att de inte kan bestämma sig, hur fan ska de ha det? Mesradiopop eller thrash? Genrevingel har aldrig imponerat särskilt mycket på mig. Visst måste musiken utveckla sig, Maiden är exemplariska i det här fallet. Varje skiva har ett eget sound, och visst har de blivit mer proggressiva på senaste tiden, men det är fortfarande heavy metal och det är fortfarande Maiden så det vrålar om det. Vad var och en tycker är Metallica är extremt individuellt. Jag tycker de tappade bort sig själva efter 'And justice for all'. När de övergav true thrash for fortune and fame med andra ord. Inte sagt att det inte kan finnas guldkorn i plattorna efter 88, för det finns det. Det första som var Metallica för mig var Reload, eftersom det var det jag började lyssna på. Efter det hörde jag thrash-Metallica och blev helt confused. Nu är jag inte confused längre, bara förbannad. Från thrash till ow-fuck-vi-kan-tjäna-pengar-på-det-här-radiopop, ett misslyckat försök till att återfinna thrashen, och sen tillbaka till mes-asslicking-rock igen?!

Dock måste jag säga, att utan att vara Metallica-addict så tycker jag faktiskt inte särskilt illa om St. Anger. Ännu en avvikning alltså. Visst är ljudet under all kritik, speciellt trummorna då, (dansken again. Jag ska nog skicka Fred på lille Lasse någon gång så får han lära honom att spela) men vilken jävla attityd! Den är riktigt rå, konstig, hård och galen. Stundtals bitter sötma. Speciellt vissa spår drar ju mer än andra. 'Shoot me again' här över är riktigt weird men jag gillar det. Provocerade text också. Lyssnar alltid på St. Anger när jag är riktigt jävla förbannad och behöver avreagera mig. Det eller Megadeths 'Rust in Peace.. Polaris'. Man har olika plattor till olika sinnesstämningar, det är ju inget nytt. So what om hela hårdrockvärlden hatar St. Anger, det är mitt arg-album and so be it!