En del svenska traditioner är ju bra löjliga. Jag menar, vad fan är midsommar? Äta jordgubbar, anta att det inte regnar och sen supa sig dyngrak (för svenskar måste ju tydligen ha en förevändning för att göra allt. Man kan inte bara göra saker för att man råkar känna för det, nejdå). Själv ska midsommaren firas stort med att sitta på ett flygplan, skita totalt i vad det är för väder och definitivt inte äta några jordgubbar.

I eftermiddag bär det alltså av utomlands en vecka, till Grekland närmare bestämt. Om jag inte har dött av värmen så hörs vi när jag kommer tillbaka, nu behöver jag en datorpaus. Ha det gött!

Jag har börjat intressera mig för sjuttiotalsrocken. Lite efter alla andra måhända, men bättre sent än aldrig. Det är inte lätt att vara inskränkt och skeptisk till allt nytt. Nytt för mig, alltså. Men det är ju ändå detta som mina favoritband hämtade sin inspiration ifrån, vilket gör det ännu mer intressant för mig - och för alla andra heavy metal-älskare där ute.

Hur som helst. Detta är två välkända låtar av The Sweet och Deep Purple - åtminstone Ballroom Blitz är det väl ingen som lyckats missa. Så är inte fallet här heller, men det är först nu som jag har upptäckt hur jävla grym den faktiskt är. Orginell. Jag älskar verkligen Brian Connolly's röst, och även sättet de leker med sången och låter alla sjunga. Steve Priest gör sitt parti utomordentligt bra. Basens sound går ju heller inte av för hackor.

Intressanta kläder hade de också, back in the days. Men på det planet jag tror nog ändå att jag föredrar åttiotalet.

Just precis en sådan väst som Adrian bär på dessa bilder är jag ute efter. Exakt den färgen. Min nuvarande ljusa väst skall nog säljas inom kort eftersom jag inte riktigt är kompis med modellen och sömmarna. Så går det när man är kräsen.

Eftersom det tydligen är jävligt jobbigt att få det här med stentvättningen rätt nuförtiden så ska det vara vintage - synd bara att det är så svårt att hitta. Jag får väl ligga och bevaka ebay, tradera och alla tänkbara second hand-affärer och invänta rätt läge. Men skulle ni se en sån väst springa förbi, tell me.

Jag blivit uppdaterad från vissa närvarande personer om att Slayer tydligen sög. Ljudet ska visst ha varit kasst också. Låter ju inte så lovande med tanke på att jag har sett fram emot att se dem i sommar. Medan vi betraktar detta dystra faktum kan jag passa på att muntra upp er lite genom att visa min favoritlåt med bandet i fråga - från en tid då alla band släppte bra plattor. Jag håller fortfarande på att utforska Slayer, men detta är utan tvekan det som fallit mig mest i smaken hittills. Tack till Vic som vet vad jag gillar. Det är bra ibland att man har så förutsägbar musiksmak.

Resten av Show No Mercy är inte att förakta den heller, men för min del står Crionics ut rätt rejält. Inte i typisk Slayer-anda kanske, men ack så bra. Från 2:07 börjar njutningens klimax.

Få av er har nog missat att för första gången i världshistorien lirar 'Big Four of Thrash' (vilket är de fyra stora thrashmetalbanden Slayer, Anthrax, Megadeth och Metallica) på en och samma konsert imorgon i Bulgarien. Detta spektakel kommer dessutom att sändas på biografer runtom i världen för konserttörstande headbangers som inte har råd att ta sig till Sofia. Många av mina vänner kommer ta sig till Göteborg imorgon för att bevittna detta men jag är inte en av dem.

Jag förstår verkligen inte grejen. För det första så förväntas man att snällt sitta still och kolla på en fyrabandskonsert och inte alls känna någon vånda över att man inte befinner sig på plats i crowden. Sittplatsfrustration gånger tusen med andra ord. För det andra så har samtliga av banden sett sina bästa dagar. Megadeth är väl det bandet som upprätthåller standarden bäst (trots att de är ganska tråkiga live) men de är fortfarande långt ifrån vad de var, likaså gäller Anthrax och Slayer. Metallica är ju ett kapitel för sig. Att de fortfarande har såpass med fans att de räknas som det största (bästa?) av de fyra är chockerande.
Sen är det tydligen väldigt upphetsande att just se alla de här banden spela efter varandra på samma konsert. Okej. Wow. Imponerande. Man kan ju inte ens vara där och uppleva det på riktigt. Det enda jag faktiskt förstår är de som drar dit för att se sitt favoritband eller liknande, jag hade gjort likadant för Maidens skull. Men inte annars.

Jag har ett alldeles utmärkt alternativ till mig själv (och alla andra som tycker det låter bra): Släng dig i soffan med fyra dvder från den tiden då banden var som bäst (eller i Metallicas fall - lyssningsbara) och spara de 800 spänn som kalaset skulle gått på, iallafall för mig.

El Dorado börjar sjunka in. Åtminstone runt refrängen, verserna har jag fortfarande svårt för. Men jag har liksom inget annat val. Detta är nya Maiden och dessvärre kommer jag fortsätta avguda Maiden vad fan de än har för sig. Som till exempel den nya Eddie designad efter Melvyn Grants rekordfula artwork.

De har nu hunnit genomföra sex shower i USA och ett par live-videos har kommit upp. Speciellt El Dorado låter betydligt bättre live än i studioversion, Bruce är i sitt esse och har verkligen inte glömt bort hur man gör. Iron Maiden har alltid varit ett av världens bästa liveband och de lever fortfarande upp till den titeln.

De byter även setlist hej vilt, men vad som genomsyrar alla är att det främst är nyare material som används. Trots att många oldschool Maidenfans dissar det måste jag ändå säga att den luktar rätt gött, jag gillar de nyare plattorna liksom de äldre och har därför inget emot att Run to the Hills och liknande har blivit ersatt med låtar som Ghost of the Navigator, Brighter than a Thousand Suns, Wildest Dreams, No More Lies och Blood Brothers. Det ska bli intressant att se vad de väljer att spela för oss den 7/8.

Idag inledde jag dagen med att käka frukost på balkongen, en ganska trevlig vana om vädret tillåter. I strålande sol satt jag, med British Steel dundrande ut över sjön (ja en sån finns det med), och bläddrade igenom juninumret av Close-Up Magazine, som jag av någon anledning inte läst igenom förrän idag. Men jag hann inte avverka många rader av ledaren innan jag satte kaffet i halsen.

"Fick en del kritik från delar av läsekretsen när jag i ett tidigare nummer skrev att Lars Ohly (vän av Danko Jones, Green Day och AC/DC) hade coolare musiksmak än Fredrik Reinfeldt (som mest spelar Da Buzz och Abba i stereon)", skriver chefredaktören Robban Becirovic. "Två arga brev dundrade in till redaktionen, varav ett från en läsare i Nässjö som sa upp sin prenumeration. Jag blev sjukt förvånad: finns det verkligen borgerliga sympatisatörer som lyssnar på hårdrock?"


JAG blev sjukt förvånad. Jag har läst varenda nummer av Close-Up Magazine sedan 2006 någon gång, och även om merparten av banden som det skrivs om inte faller mig exakt i smaken så har jag alltid tyckt att det har varit en bra, välskriven tidning med underhållande, intessanta intervjuer och krönikor. Eftersom C-U är en musiktidning utan ett tydligt politiskt budskap har jag omedvetet antagit att tidningen är politiskt neutral. Min blogg, till exempel, anser jag är politiskt neutral, även fast jag själv har en del politiska åsikter. Men det hör inte hit, eftersom min blogg till största delen är en musikblogg och ska förmedla musik, inte politisk propaganda.

Men chefredaktören delar uppenbarligen inte mina åsikter i fallet. Han går till och med så långt att han ifrågasätter om man kan vara hårdrockare samtidigt som man stödjer högerblocket. Hur jag än försöker kan jag omöjligen förstå vad ens politiska uppfattning har med ens musiksmak att göra överhuvud taget. Jag känner hårdrockare vars politiska åsikter är lika starka åt höger som åt vänster. Ändå lyssnar de på samma musik. Jag undrar vad Robban Becirovic egentligen menar med sitt uttalande. Bara för Fredrik Reinfeldt diggar Abba, får man då inte gilla hårdrock för att rösta på hans parti? För att ta det ett steg längre, är således alla Abba-fans moderater och inget annat? Det är ju skrattretande.


Dessutom, om det nu är så att alla som lyssnar det minsta på hårdrock är vänsterpartister så undrar jag hur det kommer sig att de inte får fler röster, med tanke på att hårdrocken ändå är ganska väl utbredd i Sverige. Det kanske Herr Becirovic kan svara på.

Okej. Avfärgning är INTE till för hår som blivit färgat svart konstant i 3-4 år. Mina toppar är kolsvarta och hårbotten kycklinggul. Detta måste åtgärdas.

Efter mycket blod, svett och tårar har jag och mina bristande förmågor lyckats enas om ett resultat angående en ny header. För den nyfikne kan jag meddela att den är gjord utan photoshop. Tryck f5 om ni inte skulle råka se den.

Ja, jag håller på att göra mig av med namnet Aerime. Det kändes inte rätt att behålla det, delvis för att jag faktiskt heter Miranda och det är också vad alla tilltalar mig med irl (well, jag ska inte ljuga. I skolan är det mer 'Mirreboii' och 'Biffen' som gäller). Dessutom var Aerime tydligen på tok för krångligt för alla uttalshandikappade svenskar att säga. Så hädanefter får det bli Miranda Hårdrock (eftersom jag är alldeles för häftig för att ge ut mitt riktiga efternamn). Jag ska dessutom se om jag kan byta till en egen domän inom en snar framtid.


Vi avslutar denna till synes totalt onödiga nattuppdatering med en charmerande bild på skönheten själv.

Torsdag förmiddag inkluderade allt en förmiddag före kvällens konsert ska göra. Där inräknat överbelastning av datorns högtalare där kvällens setlist sprängde hål i väggarna, försök att leva upp till de egenskaper en tjej borde innehava genom att försöka sminka sig, hetsdricka kaffe, skriksjunga, prata i telefon, äta och packa på samma gång (med blandat resultat), vara ute i alldeles för god tid och ändå missa första bussen och få kubba så fort mina First Round bar mig till den andra, samt nästan glömma själva konsertbiljetten. Svettig, flåsande och sönderstressad lyckades jag på något mirakulöst sätt infinna mig på perrongen innan tåget anlände. Konsertbiljetten gav jag till en betydligt mer tillitsfull förvaringskälla, även kallad min bror.

På plats i Stockholm central skulle vi iväg och lämna vårat enorma bagage (en plastpåse var) till min moster som även generöst nog erbjudit oss sängplats över natten. Det slutade med att vi irrade omkring en stund utanför Gullmarsplan men eftersom allt löser sig någon gång så satt vi snart på en restaurang vid Globen för påfyllning av energi. Ett kaffeköp senare begav vi oss mot Stadion.

För första gången någonsin blev jag förvånad över en konsertkö's storlek. Och det var inte för att det var den största kö jag sett, utan tvärt om. Det var inget folk, inte jämfört med vad det borde varit iallafall. Jag blev helt förvirrad och försökte få brorsan att förklara detta märkliga fenomen men han var upptagen med att försöka sälja sin biljett för fyrahundratusen så svaret blev bara "AC/DC-fans är i farsans ålder, okej?". Hur det än var med den saken så satte vi oss precis utanför 'Ståplats'-skylten vid grindarna. Iallafall tills en vakt sa att kön började fem meter därifrån och vi fick lov att sätta oss bakom trettio pers. Fasansfullt långt bak va? Som sagt, någon riktig kö existerade ej. Mysteriumet är fortfarande olöst.

Efter ett flertal timmars svettande i den soldränkta kön samt en del tjöt med andra konsertbesökare för att fördriva tiden (bland annat en snubbe som visade sig vara trummis i bandet Danger, som jag av någon anledning såg precis överallt sen), blev det dags för insläpp. Jag köpte tröja, besökte en bajamaja, slängde tröjan åt bror som intog sin hedersplats vid mixerbordet innan jag ensam begav mig till crowden på vänster sida om armen på scenen.

Hardcore Superstar började, efter ca 2 h förseningar, spela. Jag gillade inte dem innan och jag gillar dem inte mer nu. Till en början var ljudet pissigt (jag hörde inget av gitarrerna trots avsaknad av ögonproppar) och Jocke Berg kutade omkring på scen som en brandsiren på speed. Jag gjorde det bästa av situationen och använde tiden till att försöka avancera mig fram till räcket.

På tredje raden stötte jag dock på ett smärre problem, i form av tjejer. Naturligtvis. Vissa av det kvinnliga könet hör ju bara inte hemma i trängseln till front rowen. Står man på andra raden inför AC/DC, tro fan att det blir lite tryck! Pallar man inte det är det bara att gå bak, inte svårare än så. Men det dröjde ju inte länge förrän det var två brudar som började gnälla. Det slutade med att den ena sa till sin kompis "Du, det är en tjej här som trycker som fan här, så när AC/DC har spelat en låt kommer jag svimma, och då får du ta alla mina kort". Mm just det. Är det konstigt att det blir fördomar mot tjejer i metalpubliken när det finns såna där på i stort sett varje gig? Strax innan det var dags för huvudbandet att kliva på scenen fick jag dock ner armbågarna på räcket och så var den saken ur världen. Till nästa gång tjejer kan ni väl köpa sittplats för allas trevnad.

Kalaset inleddes med det stentuffa tecknade videointrot till Rock N' Roll Train, loket på scenen sprängdes fram, AC/DC sprängdes fram och Rock N' Roll Train körde igång, vilket inledde en kanonkonsert utan vare sig början eller slut. Stämningen höjdes i takt med efterlängtade Dirty Deeds Done Dirt Cheap och Thunderstruck. Nävarna var i vädret och Stadion vrålade "THUNDER!!" så taket lyfte. Om det hade funnits något, alltså. Big Jack, Shot Down in Flames och Black Ice höll dock en lägre standard. I The Jack vilade jag nacken och såg roat på när Angus Young framförde den obligatoriska, men inte mindre underhållande, strippningen. Inte min favoritlåt på setlisten (tycker den är rätt seg och tjötig annars), men det var en välplacerad vilopaus innan kvällens höjdpunkt nåddes med dunder och brak.

Kyrkklockan sänktes ner och vi visste alla vad det var som var på gång. När Brian Johnson tog ett språng och fick klockan att skälla introt i Hells Bells blev jag helt galen. Jag förstår än inte hur man man kan skriva en sådan låt och trots att det är 30 år sen låten spelades in gjorde inte AC/DC mig besviken. Hjärtat bultade och jag befann mig i ett lyckorus som varade ända inpå Shoot to Thrill, som de för kvällen tog till en helt ny dimension.

War Machine inledde tyvärr ännu en liten transportsträcka, då de mörka riffen gjorde sig betydligt bättre i mitt rum än på Stadion. High Voltage följdes av You Shook me All Night Long innan det blev dags för T.N.T.. Det är svårt att tänka sig bättre livelåtar än den tillsammans med Thunderstruck. Vi skrek "Oi! Oi! Oi!" tills stämbanden dukade under. Rätt som det var kollade jag in i ett par gigantiska (uppblåsbara) tuttar och berättelsen om ägaren till dessa tog sin början med Whole Lotta Rosie.

Setlistens sista låt, Let There Be Rock, sparkades igång. Nu var det återigen dags för The Angus Show. I slutet av låten rev han som väntat av ett 15 minuter långt gitarrsolo under publikens jubel. Men utan öronproppar (det blir ganska påfrestande efter ett tag med de höga frekvenserna), och en Angus Young på 55 bast som inte är fullt lika snabb i fingrarna länge blev det en ganska seg väntan. Dessutom såg jag honom inte ens, trots min plats på första parkett. Jag lutade vänstra örat mot skinnjackan bredvid, försökte dölja det andra örat med håret och väntade på Highway to Hell.

AC/DC gick ut, och vi väntade på Angus. Stadion släcktes ner och snart hördes brötandet från en gitarr - kort därefter ljöd introt ut över stadion. Jag kunde inte låta bli att tänka mig hur mycket mer maffigt det hade blivit om han hade kört som förr i tiden och bara gått direkt på introriffet. Den kördes igenom och sedan var det plötsligt dags för gigets sista låt, och näst bästa låten i AC/DC's historia: For Those About To Rock. Kanoner sköts, jag blev döv, jag skrek som aldrig förr och plötsligt var det över. Trycket lättade, jag försökte med blandat resultat få liv i knälederna, ignorera smärtan i nacken och ta mig ut från stadion på stela ben och med hakan i händerna.

AC/DC är sig lika från förr - och jag är väldigt glad att jag fick uppleva den showen. Trots en alldeles för hög scen så jag bara såg Brian och Angus när de var precis vid kanten (de andra såg jag inte över huvud taget), en Brian som tappat lite av den forna röststyrkan och en Angus som blivit lite stelare i fingrarna var framförandet alldeles lysande. Till och med vakterna var fantastiska - den som stod framför mig trodde väl att jag skulle svimma vilken sekund som helst eftersom jag är så liten och envisades med att stå längst fram så så fort jag kastade en blick på honom kom han springande med vattenflaskan, haha! Och AC/DC, om ni skulle råka läsa det här och har en svensk tolk i närheten: Det gör inget om ni tar Black Ice på turné ännu ett år..

Bilder kommer.

Nu har skolavslutningen ägt rum. Nu har jag fått mina betyg. Igår skrev jag terminens sista prov. Nu börjar lovet och ni vet vad det betyder - bloggen vaknar ur försummandets ide! AC/DC-recensionen kommer inom kort. Under denna olidliga väntan kan ni kolla på lite bilder som togs under dagen på me myself och världens bästa klass. NV dominerar!






(På bilden över och under här syns min imponerade längd särskilt tydligt)


Vi avslutar med att visa upp terminens fångst i betyg!

Inatt blev jag väckt av ett hysteriskt samtal. "Iron Maiden har släppt en ny låt!!!!" What?! Är det bara jag som hade noll koll? Artwork, setlist och till och med skivans andra låt är nu släppt (kolla in intervjuer mm http://ironmaiden.com). En hel godispåse att sätta tänderna i. Eller är det?

Första genomlyssningen på El Dorado gav dock inget av det utlovade njutbara godiset. Snarare den allra äldsta, segaste, kvarglömda godisnappen längst ner i påsen som ingen vill äta. Jag trodde jag hörde fel. Jag sov mig igenom första halvan av låten. Först trodde jag att det var för att jag knappt var vid liv, men när låten gått på repeat en timme så måste jag tråkigt nog erkänna att mitt förstaintryck inte bedrog mina öron.

Efter ett intro som väcker nyfikheten falerar det. Låten inleds med ett löjligt simplelt riff som påminner om en dålig imitation av Judas Priests The Prophecy. Tänkt att vara tungt men simmar bara omkring på ytan utan att blow you away. Bruce har tappat styrkan i de nedre registerna och låter mer som E-type än sitt forna jag. De tidigare så välkomponerade melodipartierna har rationaliserats bort. De tre minuterna fram till refrängen är de banalaste minuterna i Maidens historia. I refrängen tränger nostalgin fram, Maiden tränger fram, känslorna väcks i djupet och jag känner mig för första gången i låten hemma. Det här klarar Bruce av betydligt bättre. Efter det lyfts låten, med vissa melodisnuttar som påminer om No Prayer for the Dying-eran, och solot som sitter som smäck. Helt okej men inte mer. Mediokert. Jag är besviken.

Vi får helt enkelt hoppas på att det här är ett av plattans sämre spår. Jag har inte gett upp hoppet. Inte förrän releasedatumet, vilket äger rum 16 augusti. Men om plattan fortsätter på det här sättet är det nog dags för Maiden att packa väskorna.