"Tarot Woman":

RAINBOW. Ronnie James Dio. "Tarot Woman". Artworket, artworket för helvete! Bättre än så kan jag inte förklara förträffligheten som denna platta besitter.

Jag har blivit helt förälskad i debutplattan av HELSTAR - Texasbandet vars senaste skiva jag recenserade i november. Den plattan bjöd på bra och rejäl skogshuggarthrash, medan debutplattan "Burning Star" är något helt annat. Detta är heavy metal med känsla, toppat med James Riveras galna, blodisande high pitched-skrik, som skär genom märg och ben. Rysligt bra.

"Burning Star":


"Run With the Pack":


"Shadow of Iga":


Och ursäkta så mycket för att jag inte gör något annat än att pracka på er låtar som ni antagligen inte alls vill höra, men för tillfället händer det faktiskt inget i världen som är snaskigt nog att skvallra om.

Köttigt riff. Allmänt bra låt (minus refrängen). Annars måste jag faktiskt säga att majoriteten av ACCEPTs 80-talslåtar ter sig tämligen mediokra jämfört med "Blood of the Nations". För första (och sista?) gången i mitt liv är jag faktiskt GLAD över att jag är ungdom på 2010-talet. Inte illa.

Upploppet fram till jullovet har tagit sin början och jag har inget av värde att dela med mig av till er för tillfället. Hör ni inte av mig på en vecka så vet ni att jag har fullt upp med skolan. Hårdröck änd öut!

Det är mycket ledsamheter här i bloggen nuförtiden. Idag är det sex år sedan den legendariske Dimebag Darrell sköts till döds. PANTERA var enligt mig inget att ha på 80-talet, men efter det banbrytande albumet "Cowboys From Hell" 1990 blommade de upp i sitt rätta element. Nej, fenomenet PANTERA kommer aldrig att falla i glömska. Oavsett vad orsaken till att ett band slutar är, så kommer de bli ihågkomna om de har skapat odödlig musik. Det ser vi fans till. Och nu syftar jag inte enbart på PANTERA..


Dagen till ära uppmärksammar jag två galna PANTERA-låtar. Jag står fortfarande för att riffet i "Revolution Is My Name" är ett av världens bästa.

PANTERA - "Shattered"


PANTERA - "Revolution Is My Name"

THERION är faktiskt mot alla odds äckligt go pluggmusik. Speciellt den här tiominutaren från deras senaste platta. Den är så perfekt balanserad och variationrik att jag blir mållös. Det är inte riktigt vad jag brukar lyssna på, men det kan aldrig skada att vidga sina vyer någon gång emellanåt. Dessutom klarar jag inte av att lyssna på något röjigt när jag pluggar, då blir jag bara galen och tappar koncentrationen. Och koncentration behövs för en diciplinerad jävel som ska ha MVG i Matte C.

Och vet ni vad? Jag vägrar faktiskt att lyssna på den där plattan som alla andra bloggare väljer att tjata om för tillfället. Har aldrig gillar HCSS och ämnar inte börja med det heller.

American Storm. En låt som gör mig glad. Det kan ju behövas dagar som denna, världens mest insnöade och sega söndag. Texten är ganska brutal, men i kombination med textmelodin och resten av musiken blir man på något sätt distanserad från textens innebörd.

Jag får ett stillsamt och ljust intryck av låten, även fast den inte är det alls. Just den här typen av oväntade känslor i kombination av en viss låt finns det bara ett fåtal band som kan framkalla. WOLF, vilket band. Förhoppningarna på det nya albumet som släpps i vår är skyhöga..

Tänk att det har funnits tider då METALLICA lät såhär. Men det trevliga varade ju dessvärre inte särskilt länge. Det känns ganska tragiskt att de valde att prostituera sig redan innan jag ens var påtänkt..

COVER:


ORIGINAL:

Ni borde veta vad jag tycker om covers. När ett band gör en cover blir slutresultatet i 99 fall av 100 enbart patetiskt. Ännu värre är det om de själva tror att deras version är bättre än originalet. Men denna cover är ett enprocentigt undantag. Jag gillar båda versionerna, men det kan ju ha med att göra att jag tycker att WOLF är ett av världens bästa band.

Hur som helst är låten jävligt bra, oavsett vilken variant man föredrar.

Jag är för närvarande besatt av den här låten och den här plattan. Från 1:55 och framåt ger den mig rysningar trots att jag repeatat den hela helgen. Klockren låttext också, som vanligt när vi snackar Mustaine. Jag tycker allt att han är lite löjlig ibland (som att han fortfarande får rage-utbrott när någon nämner Metallica, diverse självmordsförsök, you name it) men jävlars helvete vad killen kan skriva musik.

Dessutom slutar jag aldrig att imponeras av hans röst. Den är helt makalös, även om han varken har den kraftfullaste rösten eller den som kan gå högst upp i registren. Men den har andra kvalitéer som är minst lika värdefulla. Den är så fruktansvärt personlig och flexibel. Känslan han lägger ner i rösten har jag knappt aldrig hört någon annan lyckas med.

Dave Mustaine. The man, the hair, the god. You're killing me DEAD.

Efter en alldeles för lång tid utan en Judas Priest-period har jag nästan glömt bort hur överjävligt bra de kan vara. Denna låt är i sanning ett praktexemplar, som jag av okänd anledning inte ägnat särskilt mycket uppmärksamhet åt tidigare. Hur vore det med ett par turnédatum i Sverige, Priest?

Jag har precis recenserat Accepts nya platta och blev i den vevan helt frälst. Jävlar vad grymma de är fortfarande, även utan Udo! Mark Tornillo gör ett bra jobb och plattan har en otroligt hög standard. Spåret ovan är utan tvekan en av mina absoluta favoriter. Nu ska jag hugga igång med ett par demos. Någon som vill få sin demo recenserad (så länge den är inom mitt kungadöme, dvs heavy/thrash/power)? Säg till för helvete!

Jag fick igår reda på den ytterst tråkiga nyheten att Enforcer inte längre är en del av Blind Guardians europaturné. Igår var allt väldigt förvirrande men idag gick Enforcer ut med att anledningen till detta avhopp var den trytande ekonomin. Jag blev riktigt besviken, jag hade nästan sett fram emot Enforcer lika mycket som Steelwing och Blind Guardian. Enforcer är ju trots allt Sveriges tredje bästa band. Men det kommer väl fler tillfällen att se dem. Vi får nöja oss med Stålvingarna som förband. Ja, jag klagar inte.

Satt på astrofysiken förut, då läraren börjar hålla en lång föreläggning om Polaris - Polstjärnan - gissa då vilken låt jag fick på hjärnan? Tur att det var sista lektionen så jag kunde kubba hem och tillfredsställa mina behov (missförstå mig inte nu..).
Megadeth är så jävla bra och den här plattan är definitivt en av de bästa. Elitens elit. Paradisets paradis. Öh, just det, matteläxan var det ja.

Jag skiter i om jag tjatar. Hur blev Anthrax så jävla bra?! Among the Living. Om jag är så levande själv däremot är en annan fråga. Schemana för i höst har kommit ut, och det enda positiva med mitt är att jag slutar tio i elva varannan torsdag. Från och med imorgon blir det alltså upp sju varje dag. Underbart. Är inte på blogghumör heller. Kanske en kaffe kan pigga upp mig, det återstår att se.

Utan minsta tvekan. Jag toklyssnar på hela Wolf's diskografi och känslan av eufori växer sig starkare för varje gång. Jag blir galen snart. Hur kan man bara spotta ur sig mästerverk efter mästerverk? Skamligt att jag inte har lyckats se dem live än. Jag behöver räddas ur den här situationen. Gör mig en tjänst och spela i Göteborg/Skövde-trakterna så snart som möjligt (jag utlovar mycket energisk och högljudd support) samt släpp nästa album i klass med Ravenous. Jag kanske ska fria när jag ändå håller på?

Astrid har i flera år tjatat på mig om Anthrax förträfflighet, men jag har aldrig riktigt gett dem en chans - bara lyssnat igenom hitsen och inte riktigt brytt mig. Jag borde sluta med sådana fasoner. Nu inser jag hur mycket jag har missat. Efter konserten blev jag frälst och beställde bums hem Spreading the Disease från '85 och Among the Living från '87. Ingen av plattorna har gjort mig besviken utan snarare ännu mer nyfiken på Anthrax. Tunga riff kombinerat med melodiska partier och en av världens bästa metalsångare på det, det blir knappt bättre än så. Nu är jag sugen på lite merch och några fler plattor. Tips?

Världens bästa version av Wildest Dreams för omedelbart tankarna åter till lördagens spelning. Det känns fortfarande overkligt att jag ens var där, och att datumet jag längtat efter så länge helt plötsligt ligger bakom mig. Men vad som ändå glädjer mig mest är att Maiden befinner sig i toppform. Bruce sjöng helt fantastiskt, Janick var lika sprudlande energisk som vanligt och Steve var bättre än någonsin och smålog sig igenom hela spelningen. De kommer knappast lägga av på ett bra tag. Jag har en känsla av att den utlovade europaturnén nästa år inte kommer komma snabbt nog.

Men nu måste jag lägga spelningen bakom mig och blicka framåt. The Final Frontier's officiella release är om sex dagar. Som ni vet har min reaktion på de två låtsläppen inte varit direkt positiv, men jag har fått nytt hopp nu när jag hört hur fräscha de fortfarande är. Dessutom ska Blind Guardians At the Edge of Time recenseras. Ja, förutom att kaffe ska drickas, bas ska spelas och allt annat ansträngande. Till på köpet fick min pojkvän körtelfeber efter lördagens strapatser vilket betyder att jag också med största sannorlikhet har fått det. DET låter ansträngande om något. Jag ska låsa in mig och invänta måndagen.

Den här låten kommer däremot garanterat att framföras på lördag. Men nu är det inte Cooper jag pratar om utan naturligtvis Anthrax. Med Belladonna tillbaka igen kan det inte bli annat än bra. Helt jävla galet, om jag får säga det själv.

Någon lär få föra mig till ett madhouse snart om det inte blir lördag någon gång. 4 dagar kvar...

Awesome musikvideo och awesome låt - som vi på Sonisphere kommer få avnjuta om mindre än en vecka (!!!!!!!!!!). Alice Cooper tar med sig sin Theatre of Death till Sverige åter igen. Detta blir min tredje gång jag ser Cooper och definitivt inte den sista! Visst, det är ju samma gamla grejer år ut och år in men skulle man råka tröttna på teatern så tröttnar man aldrig på musiken. Inte jag iallafall.

Har man inte sett Coopers dödsteater så bör man göra det. Tyvärr börjar han spela kl 18:00 vilket betyder att det kommer vara helt ljust ute och därmed att en stor del av teatern inte får alls samma effekt. De båda gångerna jag beskådat honom har det varit på svettiga inomhusspelningar där han nog gör sig bäst. Nåväl, musiken är ju fortfarande densamma.

---

EDIT: Jag har ingen aning om vad jag gick på när jag hittade Hey Stoopid i Alice Coopers setlist men något gick uppenbarligen snett eftersom jag nu inte hittar den någonstans. Ingen Hey Stoopid på lördag alltså. Buhuhuhu..

Så fruktansvärt underbar låt. Dessvärre kommer jag inte få höra den på Sonisphere men Wildest Dreams, No More Lies och titelspåret kommer de däremot köra från Dance of Death-plattan. Ett rysande grymt album är vad det är (förutom Montsegur som av någon oförklarlig anledning aldrig gått hem till 100%). Inte för att Maiden någonsin har klämt ur sig något annat än sinnessjuka plattor, men you get the point.



Ursäkta för allt Maidentjat men det är svårt att tänka på något annat när det är så olidligt nära nu. 10 dagar kvar...