Ett kort meddelande om anledningen till denna urusla uppdatering: Kursproven drar ihop sig på natur och jag är inte typen som skiter i mina betyg. Då hade jag liksom inte gått den linjen jag går. Enorm Svenska A-inlämning (6 uppsatser), Matte B-prov, nationella Engelska A, kursprov Franska steg 3 och Kemi A-kursprov väntar inom två veckorna. Ni kan ju sjäva räkna ut vad jag kommer göra den närmsta tiden. Lyssna på bra metal, drick öl och sånt så får ni klara er själva tills jag får en stund över. Snart är sommarlovet här förhoppningsvis.

Här ovan: Världens vackraste, sexigaste man med världens bästa röst. Paul Bruce Fucking Dickinson. Vacker ballad också. Tror dock inte jag skulle tyckt det om det inte var han som framförde den.


Nu åter till mitt, för att citera Angie, Mount Everest av läxor. Hårdrock och huvudskakning!

Hur meningslöst det än kan te sig att springa in på alla second hand-affärer i stan stup i kvarten så ger det resultat. Ibland. Idag var en sådan dag. En schleten midblue jeansväst från 80-talet hängde och väntade på mig, till det överkomliga priset av 45 svenska riksdaler. Inte illa. Den ska få den stora äran att bli min Maidenväst. Bara Maidenpatches - knökfullt - och bara vintage. Förhoppningsvis. Den ska vara klar tills den 7 augusti och är den inte det får jag panikköpa några vanliga patches för att få den full. Livet är hårt.

Köpte i samma veva en volymmousse jag inte testat förut (nej, DEN kommer inte från second hand-butiken). Någon som vet hur den är? Vi får se om den är värd sina 30 spänn. Nu har jag bestämt mig för att dissa locktången för att hårfan ska växa lite snabbare, men jag vill inte se ut som en slickad katt i ösregn för det. Det är det öde som drabbar mitt hår utan produkter. Har dock märkt att håret anpassar sig i takt med att det blir längre så den saken kommer förhoppningsvis lösa sig.


Nu ska jag ägna resten av dagen åt det obligatoriska pluggandet. Och hårdrock. Hörs sen om jag har något mer på hjärtat.

Innan jag drog till London snackade jag om att Enforcer hade släppt en ny låt. De är aktuella nu igen med sitt andra studioalbum som är till allmän förtäring den 24 maj. Den kommer bära namnet Diamonds. Ännu en platta att förhandsboka med andra ord.

Midnight Vice påminner starkt i verserna om Iron Maiden's Twilight Zone. Ja, jag klagar inte. Att deras influenser till stor del är early Iron Maiden undgår nog ingen. Soundet är i perfekt Killers-anda från 1981. Mycket lyckat. Jag har därför gillat Enforcer ända sen jag fick nys om dem när de släppte sin debutplatta Into the Night 2008. Och de har inte genomgått någon personlighetsförändrig och bytt genre eller något annat jobbigt. Efter noggrann genomlyssning av de två smakprov från nya plattan som ligger ute på deras myspace så kan jag säga att det låter mycket lovande. Håll gärna den standarden plattan igenom.

Men en sak undrar jag nu när jag besökte deras myspace. Var har de apsnygga jerseytröjorna tagit vägen? Jag har tänkt att jag skulle beställa en med röda sleeves i evigheter. Den vill jag fan inte vara utan. De får lägga ut dem till försäljning igen, annars blir jag jääävligt sur.

Vill ni läsa mer om de olika låtarna till det kommande albumet kan ni göra det HÄR.


Setlist till Diamonds:

1. Midnight Vice
2. Roll the Dice
3. Katana
4. Running in Menace
5. High Roller
6. Diamonds
7. Live for the Night
8. Nighmares
9. Walk with me
10. Take me to Hell

http://myspace.com/enforcerswe

För att spinna vidare på gårdagens ämne (som för övrigt bet sig fast i hjärnan och vägrade släppa tills jag hittade den skyldige) så kan jag nu meddela att den okände Eddiedräparen har fått sig ett namn. Jag har den stora äran att presentera Melvyn Grant.

Eftersom ingen hade någon aning om vem the creator of the new Eddie var och det inte gick att hitta någonstans (de dolde det ganska bra må jag säga) så tog jag till en sista desperat åtgärd och kontaktade en ytterst säker källa som bekräftade mina misstankar. Denna Mr Grant är skapare till studioalbumena Fear of the Dark och Virtual XI från 1992 och 1995, livealbumet Death on the Road från 2005 och singeln The Reincarnation of Benjamin Breeg från 2006 (antaligen även singeln Different World från samma år men hittar ingen fakta som bekräftar detta). Han är med andra ord knappast ny i sin artworkkarriär när det gäller Maiden. Det gör ju saken ännu värre. Jag skulle gärna vilja se den som kan ärligt tala om för mig att den nya turnétröjan/postern (finns även som posterversion i webshopen på http://ironmaiden.com) ser bra ut. Helst alla som tillåtit killen att ens komma i närheten av eddie.

Well, Fear of the Dark är helt okej. Death on The Road och Benjamin Breeg är fula men man ser fortfarande att det är Eddie. Virtual XI är verkligen udden av fulhet, för att inte tala om Different World. För Final Frontier World Tour finns det inga ord som beskriver på ett fullständigt sätt. Ska killen även göra albumomslaget kommer jag gråta blod. Maidens sista studioabums artwork completely RAPED?! Snacka om att avsluta Derek Riggs fantastiska omslagskarriär på ett ovärdigt sätt. Jag hoppas verkligen att de får kalla fötter och anlitar Tim Bradstreet (skapare av albumomslaget till A Matter of Life and Death) istället. ALLT är bättre än den här killen.

Melvyn Grant. Du är så död.

Alltså.. va? Vad. Ska. Detta. Föreställa.
Jag vet att den här.. grejen.. var vid sidan av bannern till Final Frontier World Tour, men inte fan trodde jag de skulle TRYCKA UPP TRÖJOR MED SKITEN PÅ! Jag menar, VARFÖR?! Det där är inte Eddie. Aldrig i livet. Om det där är Eddie så älskar jag Miley Cirus. Isåfall är jag hennes största fan. Min logik säger mig därför att detta omöjligen kan vara Eddie. Möjligtvis ett fruktansvärt dåligt försök till att efterlikna honom. När någon försökte skapa Eddie via en dator så försvann Eddie. Edward The Head är Derek Riggs skapelse OCH HAN SKA SKAPAS PÅ ETT PAPPER! INTE I EN DATOR! COMPRENDO?!

Jag har försökt att leta reda på vem som är skyldig till denna hädelse. Personen i fråga måste dessutom ha manipulerat hela Maiden och tillhörande killer crew eftersom de godkänt den. Vid närmare eftertanke måste personen också ha kidnappat den riktiga Eddie så att han inte skulle förråda brottslingen. Inte dåligt brottsregister. Jag föreslår döden som straff.

Nu undrar jag: VEM I HELVETE ÄR DEN SKYLDIGE?!?!
Den bör lämpligtvis lägga benen på ryggen when I release my wrath.

Det har blivit väldigt mycket tjat om Steelwing nu på sistone men vad fan, de förtjänar uppmärksamheten! Så mycket som jag gör för att få folk att upptäcka dem så borde jag nästan utmärkas till deras VIP-fan.. Eller hur? Synd att ni läsare inte är fler, då hade chansen nog varit större! Hur som helst. Här ovan ser ni en liten trailer till debutplattan inkluderande ett litet vackert tal från frontmannen Riley. Ja, jag ska köpa eran platta. Ja, jag ska se er på eran turné i höst. Var det något mer?
30 april.. it's getting closer.

En underskattad låt från en underskattad platta har dammats fram. Under Londonresan spelades den flitigt så nu vet jag allt om magin i den här låten. Efter första rundan tänkte jag: 'Metallica?!', en i allra högsta grad förbjuden tanke när man snackar om Megadeth över huvud taget (jag antar att ingen har missat att Dave Mustaine blev kickad ur Metallica i början av 80-talet och först därefter grundade Megadeth. Eftersom han blir så sur när man påminner honom om det så måste naturligtvis alla reportrar tjata sönder ämnet, vilket resulterar i en ganska väldigt sur herr Mustaine så fort Metallica kommer på tal). Men faktum kvarstår, versen har ett sound som påminner extremt mycket om ljudet på vissa delar av Reload-plattan. Gitarrljudet, riffet, Daves röst. Det i sig är ganska ironiskt, eftersom Prince of Darkness ligger på skivan Risk. Titeln Risk härstammar från en kommentar från Lars Ulrich [Metallica] som tyckte att Dave borde ta mer risker med sin musik. Men förutom den lilla biten så är låten väldigt Megadeth. Riktigt rivig låt med mycket power. Give it a try.

Som vanligt så kan herr Mustaine det där med riff, lyrics, feeling och känslan i rösten. Han kanske inte sjunger som Bruce Dickinson, Rob Halford någon annan av mina favoritvokalister, men han har en väldigt speciell röst med otroligt mycket känsla. Han är Megadeth.

Vintage mcskinnpaj. Judas Priest Hell bent for leather, 3/4 sleeve. Kromat patronbälte. Svartvitrandigt à la Steve Harris. Det stinker heavy metal här.

Varsegoda och avnjut lite old school metal fashion från förra veckan till morgonkaffet. Det är vad jag gör iallafall.







PS. Måste bara säga GRATTIS till osignerade Katana som vann Metal Battle och nu kommer få spela på Wacken i sommar, samma dag som Maiden gör det! Helt sjukt jävla galet vad jag är glad för deras skull! Något jag själv skulle döda för att få göra. Visit Susanna's blog here: http://soulcollector.blogg.se

Det här är en video (eller ja - egentligen är det väl låten) som är baserad på en verklig historia. Den 17 maj 1995 snodde Shawn Timothy Nelson, krigsveteran och arbetslös rörmockare, en stridsvagn från US National Guard Armory i Kalifornien. Han hann ställa till en hel del förödelse innan han blev skjuten till döds av polisen. I videon agerar Dave Mustaine som Shawn.

Regissören är Bill Fishman, det vill säga samme regissör som på videon till Head Crusher. Jag gillade inte videon till Head Crusher alls, så detta är enligt mig ett betydligt bättre jobb. Videon följer låten och handlingen riktigt bra (till skillnad från Head Crusher som bara var helt random. Vad fan har boxning med medeltida tortyrredskap att göra? Och så en brud som spöar alla i slutet naturligtvis. Snälla, sluta var så politiskt korrekta). Det som förhöjer ytterligare är Dave Mustaine himself som är en så otroligt karismatisk person samt att själva låten är farligt grym. Well done guys.

London alltså. Jag har ju sagt i åratal att det är dit jag vill flytta när jag är färdig med mina studier i den här skithålan. Har jag ändrat mig? Mjä. Jag gillade London som fan, det var helt annorlunda mot alla städer i Sverige, det märkte man främst på allt folk man träffade på. Inte en sur jävel på hela veckan. Vilken skillnad mot hemma. Man märkte ju direkt när vi satte oss i bussen från Malmö till Skövde vilket land man var tillbaka i igen. Svennebananbitterfittor för hela slanten. Vilket fantastiskt land vi bor i.

Jag sa innan vi drog att jag och Morsan skulle ägna oss åt att shoppa och käka. Vilket var exakt vad vi gjorde. Det plus gick. London var verkligen en bra stad att bara gå runt och kolla i. Man hinner ju inte särskilt mycket på den korta tiden vi var där, men nu jävlar kan jag centrum iallafall. Det enda tråkiga med just centrum var att alla var så fruktansvärt mainstream. Jag såg kanske 5 ynka emos under hela vistelsen där och hårdrockare var det ju inte tal om. Så jag blev ganska uttittad i mina röda spandextights.. Det var ju det sista jag hade väntat mig.

Annat var det i Camden Town. Jag hade kunnat bo i London bara för Camden Towns skull. Gata upp och gata ner fyllda med metalaffärer, nitar överallt, bandtröjor, gothkläder, catsuits, you name it. Paradiset med andra ord. Jag sprang omkring som en barnunge och pillade på allt. Men det var inte slut där. Camden Market, en enorm trång marknad som hade ungefär allting, och alla otaliga second hand-affärer i nån enorm typ saluhall brevid. Kan tänka mig att pubarna i det området lär ha varit rätt för mig. Sista dagen träffade jag en långhårig jävel som jobbade på Metal Milita som kunde tagit med mig till någon pub i det området, men det var ju sista dagen det. Livet är hårt. Ja, jag sörjer inte. Jag lär ju åka tillbaka, och det inom en snar framtid förhoppningsvis.

Åt gjorde vi också som sagt. Under hela bussresan fram och tillbaka, att äta är en underskattad sysselsättning när man har tråkigt. Det var faktiskt ganska avslappnande. Sitta på röven hela dagen, käka, dricka kaffe, lyssna hårdrock och läsa. Kan ju tänka mig värre öden. Väl i London hade ju Morsan bokat restauranger alla tre kvällarna, och mitt minne från London domineras av all galet god mat (vilket inte är det första man brukar prisa England för).
Bäst var nog Maze, en av Gordon Ramsay's restauranger, där man fick en fet köttbit och beställde in vad man ville till. Det kom till och med en kille bärandes på olika typer av rått kött och pratade i en evighet om varje så man skulle veta vad man beställde. Problemet var bara att han hade en sån fruktansvärd dialekt att jag inte fattade ett ord på fem minuter.. Morsan såg däremot väldigt förstående ut och beställde. Efteråt väste jag till morsan på svenska: "Vad fan sa han egentligen?" "Eh, ingen aning". Hur som helst så blev det en köttupplevelse som heter duga. Sällan ätit något så gott. Sjukt bra service också. Rekommenderas om ni har en morsa eller någon annan med er som pröjsar...

Det sämsta var att vi var där så kort tid. Nästa gång blir det ett längre besök, och då är jag förhoppningsvis över 18 så jag kan recensera några pubar också. Miranda will be back!


Här är lite slumpmässigt valda bilder. Enjoy.

Packningen var igång för fullt. Tröjorna trivdes på min heltäckningsmatta


Tyskarna kan kaffe! Jävlar vilken enorm mugg man fick på båten! Var faktiskt större än vad det ser ut här


I belgien blev det kallt kaffe, stenåldersmp3n gick varm och jag försökte äta äckliga belgiska pygmévåfflor med nåt konstigt vitt på. Fattar inte grejen..


Deprimerande mulet i Belgien. Och ja, belgiska bilar ser ut som våra


Inte var det bättre i Frankrike


I de här slaktvagnarna skulle vi färdas från Frankrike till England. De såg exakt ut som de där vagnarna i "I, robot" som de onda robotarna hoppar ut ur och massakerar Will Smith's bil.


Bussen fick knappt plats i de där robotvagnarna! 8 cm till godo på varje sida. Inte särskilt väl tilltaget om ni frågar mig. Snåla fransmän.


Det är såhär man vet att man har kommit till ett nytt land. Mobilnätet blir ockuperat!


När vi kom till Storbrittanien så sken solen såklart, allt för att välkomna mig


SAY HELLO TO YOUR HOMECOUNTRY STEVE!!!


Lunch i en pittoresk engelsk by


I Londons förorter finns ytterligheterna. När du har suttit i några timmar och lyssnat på någon konservativ präst från 1800-talet som säger att alla spermier är heliga och sex är till enbart för reproduktion kan du gå in dörren bevid till "Love Longe - Members only, strictly över 25." Älskade mänskliga hyckleri. Vad vore vi utan det.


LONDON FÖR HELVETE!


Min enda bild jag fick på Big Ben. Mästerfotografen är igång igen!


Westminster station. Och har du en fetish på asiater: GO TO LONDON. Finns några att välja på kan jag säga.


Jag har den stora äran att bjussa på en bild på mig i hästsvans. Så går det när håret är skitigt som ett as efter två dagars bussfärd. Aja, det gick visst hem ändå. Efter tio minuter på gatorna rusade det fram en indier och krävde att få mitt mobilnummer för att "I just love your style!!!". Så nu är jag bortgift, bara så ni vet.


Cat eyes! Jag ser ut som en mördare i någon film


Och jag hittade min klubb. Städaren tyckte tydligen det var minst lika roligt


Dubbel espresso-paus (som för övrigt inträffade minst tre gånger om dagen. Det är ett hårt öde att vara koffeinberoende)


Gissa vad jag tänkte när jag såg den här


Picadilly Circus in the night


Jack the Ripper's place!


Ett väldigt regningt och gråmulet Camden Town


Freddie Mercury stoltserade


Cool automat på hotellet i London. Ingen artonårsgräns på den inte.


Hårda butiker i Belgien minsann


Ni ser mig så ytterst sällan osminkad så hello me, meet the real me. Och spana in de gröna ögonen som har anpassat sig till mitt svarta hår och bytt färg


Såhär ser det ut när Miranda skriver lyrics. Kan dra mer om det någon annan gång om så önskas. Ja, texten är utsmetad i efterhand. Riktigt så roligt ska vi inte ha.


Skåneland incoming..

Och så en liten sneak peak på en del av det som fick följa med hem:

Miranda råkar hamna på en internetmodebutik som även säljer vintage, klickar in och gör den här ytterst otrevliga upptäckten.

Jag: KOLLA DEN HÄR LÄNKEN ÖSÖFISFGÖIASDÖIYVFLUXYICTUFVYIGB DÖÖÖÖÖ JÄVLA POSERFITTA!!!!!!
Max: Det är ju en docka...



Ibland tar jag mitt uppdrag på lite för stort allvar.

Sjukhus, mjukisbyxor, kaffe, Kalle Anka, kakor, isotopröntgen, skinnsoffa och Megadeth. Så har min dag sett ut hittills. Det här besöket blev antagligen bland det sista jag gjorde på barnavdelningen, nästa år blir jag flyttad. För er som undrar så har jag medfödda njurproblem, men det är ingen större fara så länge jag sköter mig. Finns ju de som har det betydligt värre. Van vid sjukhus är jag iallafall vid det här laget.

Men nu är jag hemkommen och har den stora glädjen att meddela att kamerasladden är återfunnen. Den låg exakt där den skulle, ibland underskattar jag min egen duktighet. Jag håller på att ladda upp lite bilder från London men under tiden kan ni få ta del av mitt senaste låtberoende (tack Bersa för allt tjat).

Blind Guardian är utan tvekan en av powermetallens kungar, bäst i sin genre enligt mig. Men jävlar vad tyskar kan power metal! Blind Guardian themselves men även Edguy, Gamma Ray och Helloween för att nämna några. Längtar man till i höst eller längtar man till i höst? Blind Guardian toppat med Enforcer och Steelwing lär ju bli ett gig att minnas för tid och evighet.


Feel free att ta del av Mirror Mirror här under. Tyskland kan power metal men Blind Guardian har definitivt även fattat det där med refränger. Jag tycker själv refränger är bland det svåraste att skriva, både text- och musikmässigt, därför är jag mäkta imponerad över hur de lyckas förenda jävla gång. Mirror Mirror är ett praktexemplar på detta. Jag håller på att arbeta mig igenom hela plattan Nightfall in Middle-Earth, har hittills fastnat för den här mest. Vi får väl se om jag ändrar mig när jag nött resten av plattan tillräckligt mycket för att göra de andra låtarna rättvisa.

Ja, jag lever! Jävlar vilken vecka det har varit. Sönderstressad satte jag mig på bussen till London, sov, åt, gick och shoppade i några dagar för att sätta mig på bussen i två dagar igen. Nu har jag dock återställt dygnsrytmen (fråga inte vad den engelska luften gjorde med mig, jag stupade i säng klockan tio varje kväll och hade då dessutom sovit middag tidigare på dagen) och släpat iväg mig till skolan.

Jag vet att ni väntar på bilder men ni lär få hålla er till tåls för min kamerasladd har bestämt sig för att ta en promenad. En lång promenad. Jag har tydligen missat att den utvecklat ben för i mitt rum finns den inte. But don't worry, I'll track him down.