Konsert: Blind Guardian+Steelwing


. . .CONTINUE READING >>


Tillräckligt blev sagt i föregående inlägg.
Nu återstår bara den fällande domen....or? ;)

Blind Guardian + Steelwing


Herrejävlar vilken fredag säger jag bara! Nacken är köttyxad, öronen susar, blåmärkena på revbenen breder långsamt ut sig och huvudet är tungt som bly. Men vilken jävla kväll! Jag håller som bäst på att skriva en konsertrecension, en mer opersonlig och städad sådan, men jag antar att ni också vill höra lite snask runtom själva spelningen så here we go.

Efter att ha varit spyfärdigt nervös hela dagen i skolan tog jag och skövdegänget tåget ner till Götet. På vägen till Brew House började det regna (men efter att ha överlevt Sonisphere var det ingen som gnällde) så vi traskade snällt på och ställde oss i den tilltagande kön. Efter en kort stund anlände Bersa och hans kompis Larta, och tack vare vår gemensamma bekantskap med Steelwing-trummisen Åskar fick vi gå in medan de andra stod kvar och frös i kön. Jag måste medge att jag uppskattar att vara VIP..

Resten är historia. Det var grymt att äntligen få träffa de trevliga killarna i Steelwing! Vi träffade också André från Blind Guardian, som ni kan se bilden här ovan, men när jag fick syn på Hansi blev jag stum och växte fast i golvet. Nåja, efter det intog vi front row-platser och började vänta på Steelwing. De var lika bra som väntat, och under Blind Guardian blev det en otrolig stämning, trots den pyttelilla lokalen som inhyste maximalt 900 personer. Men jag uppskattar definitvt mindre lokaler som omväxling till arenor som Ullevi.

Efter spelningen stannade vi kvar en stund
, jag hade fått tag i en Steelwing-trumpinne och fick den signad av Riley och Skurk (inte av de andra, för plötsligt försvann pennan) och efter ett sista snack med Alex från Steelwing begav vi oss mot tåget. Imorse vinkade jag av Bersa som just nu bevittnar Blind Guardian i Stockholm. That lucky bastard..

Nu längtar ni efter min GetMetal-recension (kom igen, för min skull!) och jag längtar efter 1 juli... Vi ses där!





Sonisphere festival recension


ÄNTLIGEN var det dags. Sonisphere Festival och Iron Maiden. Med tre förband av varierad kvalitet, nästan inget käk, en dåligt organiserad festival och sinnessjukt mycket regn. På grund av just regnet har jag dessvärre bara tagit två kort på hela dagen, men jag lånade bandbilder från Aftonbladet så ni får något att kolla på ändå. Garanterat bättre än om jag skulle ha satt mina egna fotograferingstalanger på prov.
Här är min recension av Sonisphere Stockholm 2010.




Med Joey Belladonna tillbaka i bandet hade jag otroligt höga förväntningar på Anthrax - som de också besvarade. Öppningslåten Caught in a Mosh sprängde hela Sonisphere i bitar. Madhouse framfördes med lysande briljans. Belladonna är i toppform och bevisar det om och om igen. Allt klaffar, liksom covern på Black Sabbath's Heaven and Hell, en hyllning till Dio, i mitten av Indians.

Vad kunde då varit bättre? Ljudet var lågt. Och publiken var inte det bästa jag varit med om. Folk stod bara och glodde och det var dåligt med tryck. Dessutom råkade jag nästan i slagsmål med ett par brudar, men det är en annan historia. Det är Anthrax som ska bedömmas, inte bitterfittor till metalfjortisar. Tyvärr drar det ner helhetsintrycket något. Jag hade fingrarna på ett plektrum också men det gled ur näven. Nåja. Jag ser mer än gärna Anthrax i Sverige igen.







Jag och Fred vid staketet, i väntan på Slayer. Glada och nöjda!

Efter en timmes väntan front row entrade Slayer scenen. Explosionen av nävar i luften och vrålandet som ägde rum samtidigt som South of Heaven introducerade spelningen var inte oförtjänt på något sätt. Det var till och med överraskande bra och nu hade publiken vaknat till liv. Men tyvärr så stannade höjdpunkterna vid det. Engagemanget på scenen var inget att hänga i julgranen och låtarna föreföll som ett enda brötigt, monotont brus. Detta förstärktes ytterligare av att trycket mosade på till bristningsgränsen och att jag helt plötsligt befann mig själv fastklämd mellan två feta med skägg och kunde således inte ens röja för att kompensera för musiken. Jag önskade att jag hade gått till Hammerfall-scenen istället för att vänta en timme på ett band jag alla gånger hellre lyssnar på hemma i soffan.

 



Regnet öste ner i volymer som var svåra att ens föreställa sig. Det var dags för Alice Cooper. Halvt ihjälfrusna ställde vi oss i folkmassan igen, efter en kort paus för mat och inhandlande av ponchos, för att få upp värmen lite i spöregnet. För första gången var publiktrycket mer än välkommet. Snart stod jag vid staketet igen och betraktade Coopers dödsteater. Jag är positivt överraskad över att gubben fortfarande orkar - han är ändå 62 år. Men showen rullar på, låtarna genomförs och det syns faktiskt på herr Cooper att han gillar det han gör. Men när det nu är tredje gången jag får se halshuggningen så börjar det lukta lite tjatigt. Och även om musiken är stundtals riktigt bra så är det inte tillräckligt för att nå ända upp.








En olidlig väntan på andra raden från staketet. En Nicko som vinkade bakom scenen. Regnet som genom ett under plötsligt upphörde. Och så äntligen, äntligen - tonerna till Doctor, Doctor. Pulsen bultade i öronen, hjärtat hamrade i bröstet och så sprängde Iron Maiden ut på scenen med Wicker Man dånande ut över Stora Skuggan.


Jag var i extas.
Jag var så jävla närvarande. Varenda textrad, varenda ton, varenda rörelse. Ja, jag älskar dem så mycket så det gör ont. Jag skäms inte över att säga att jag störtbölade genom hela Hallowed Be Thy Name som de bara gjorde så jävla bra, bättre än någonsin, och under hela Running Free för att jag visste att det snart skulle ta slut.


Kunde det varit bättre? Nej. Men om jag verkligen måste vara lite objektiv så höll nog inte Dianno-låtarna Wrathchild, Iron Maiden och Running Free riktigt lika hög standard som det nyare materialet. Å andra sidan var allt annat så fullkomligt att jag blir helt mållös. Speciellt Hallowed Be Thy Name. Varenda ton rev i mitt hårdrockshjärta, som sannerligen brinner för Iron Maiden.

Blicken och den lilla nickningen Steve, min gud, gav mig kommer jag nog leva på väldigt, väldigt länge. Kanske ända fram tills vi ses igen på inomhusturnén nästa år.






Jag stod kvar länge framför scenen och ville inte förstå att det var slut. Tårarna rann ända tills Fred sa "Är inte det där bröderna Hårdrock?", varpå jag inte kunde låta bli att gå fram till dem. De var dessutom hur schysta som helst ("har du sett dem tre gånger, sa du? Ja, det var 162:a gången för mig.."). Lär förhoppningsvis träffa dem igen. Maidenfans united!




Direkt efter Maidens gig var slut så började det regna. Igen. Efter att ha varit uppehåll hela konserten. Observera att bilden ovan, tagen av min kära moster, är knäppt FÖRE Maiden. Då kan ni tänka er hur det såg ut efteråt. Ni bloggläsare som var där (träffade ju faktiskt en hel del av er där - kul som fan!) vet ju hur skor och byxor såg ut efteråt. Inte jättecoolt. Inte heller särskilt coolt att festivalen hade dragit in 10 000 fler pers än vad som var planerat från början. Tro mig, det märktes när man skulle köpa käk och när man skulle därifrån.

Sen pissade det ner under hela vägen tillbaka, värre än någonsin, det var till och med översvämning inne på tunnelbanestationen. Rejält med åska var det också. En värdig avslutning på en lyckad kväll - dock har jag aldrig varit så kall och blöt i hela mitt liv. Men, som jag sa efter en lång, skållhet dusch och låg nerbäddad under ett duntäcke - det var det värt.


For those about to rock we salute you


Innan avgång. AC/DC-delen av garderoben länsades. Valet föll alltså på AC/DC tröja/armband/ring, shorts, patronbälte, sneakers. Väl anpassad till vädret.


Framme vid stadion. Strategiskt placerade i den till synes obefintliga kön!


Två par väntande fötter på en skitig mark


Nu hade kön fyllts på något, ca tio minuter innan insläpp.


Rock N' Roll Train!


Angus. Du springer omkring på tok för mycket för vad min kamera klarar av. Det är härmed klargjort att suddigheten på alla bilder där Angus är med inte har något med min fotograftalang att göra utan bör skyllas på herr Angus Young enbart.


Inte solar han solarium heller.


"Det ryker ur tåget", ja Brian, vi ser det.


Brian ute på armen


Hell's bell!


Gigantiska tuttar var det ja. Rosie är inte att leka med. Stampade takten gjorde hon också.


Angus under sin enmansshow i Let There Be Rock. Måste erkännas att det var väldigt häftigt med skärmen bakom.


"ANGUS! ANGUS! ANGUS!" vrålade Stadion innan extranumret.


Och så var det slut.

AC/DC @ Stadion, 3/6 2010


Torsdag förmiddag inkluderade allt en förmiddag före kvällens konsert ska göra. Där inräknat överbelastning av datorns högtalare där kvällens setlist sprängde hål i väggarna, försök att leva upp till de egenskaper en tjej borde innehava genom att försöka sminka sig, hetsdricka kaffe, skriksjunga, prata i telefon, äta och packa på samma gång (med blandat resultat), vara ute i alldeles för god tid och ändå missa första bussen och få kubba så fort mina First Round bar mig till den andra, samt nästan glömma själva konsertbiljetten. Svettig, flåsande och sönderstressad lyckades jag på något mirakulöst sätt infinna mig på perrongen innan tåget anlände. Konsertbiljetten gav jag till en betydligt mer tillitsfull förvaringskälla, även kallad min bror.

På plats i Stockholm central skulle vi iväg och lämna vårat enorma bagage (en plastpåse var) till min moster som även generöst nog erbjudit oss sängplats över natten. Det slutade med att vi irrade omkring en stund utanför Gullmarsplan men eftersom allt löser sig någon gång så satt vi snart på en restaurang vid Globen för påfyllning av energi. Ett kaffeköp senare begav vi oss mot Stadion.

För första gången någonsin blev jag förvånad över en konsertkö's storlek. Och det var inte för att det var den största kö jag sett, utan tvärt om. Det var inget folk, inte jämfört med vad det borde varit iallafall. Jag blev helt förvirrad och försökte få brorsan att förklara detta märkliga fenomen men han var upptagen med att försöka sälja sin biljett för fyrahundratusen så svaret blev bara "AC/DC-fans är i farsans ålder, okej?". Hur det än var med den saken så satte vi oss precis utanför 'Ståplats'-skylten vid grindarna. Iallafall tills en vakt sa att kön började fem meter därifrån och vi fick lov att sätta oss bakom trettio pers. Fasansfullt långt bak va? Som sagt, någon riktig kö existerade ej. Mysteriumet är fortfarande olöst.

Efter ett flertal timmars svettande i den soldränkta kön samt en del tjöt med andra konsertbesökare för att fördriva tiden (bland annat en snubbe som visade sig vara trummis i bandet Danger, som jag av någon anledning såg precis överallt sen), blev det dags för insläpp. Jag köpte tröja, besökte en bajamaja, slängde tröjan åt bror som intog sin hedersplats vid mixerbordet innan jag ensam begav mig till crowden på vänster sida om armen på scenen.

Hardcore Superstar började, efter ca 2 h förseningar, spela. Jag gillade inte dem innan och jag gillar dem inte mer nu. Till en början var ljudet pissigt (jag hörde inget av gitarrerna trots avsaknad av ögonproppar) och Jocke Berg kutade omkring på scen som en brandsiren på speed. Jag gjorde det bästa av situationen och använde tiden till att försöka avancera mig fram till räcket.

På tredje raden stötte jag dock på ett smärre problem, i form av tjejer. Naturligtvis. Vissa av det kvinnliga könet hör ju bara inte hemma i trängseln till front rowen. Står man på andra raden inför AC/DC, tro fan att det blir lite tryck! Pallar man inte det är det bara att gå bak, inte svårare än så. Men det dröjde ju inte länge förrän det var två brudar som började gnälla. Det slutade med att den ena sa till sin kompis "Du, det är en tjej här som trycker som fan här, så när AC/DC har spelat en låt kommer jag svimma, och då får du ta alla mina kort". Mm just det. Är det konstigt att det blir fördomar mot tjejer i metalpubliken när det finns såna där på i stort sett varje gig? Strax innan det var dags för huvudbandet att kliva på scenen fick jag dock ner armbågarna på räcket och så var den saken ur världen. Till nästa gång tjejer kan ni väl köpa sittplats för allas trevnad.

Kalaset inleddes med det stentuffa tecknade videointrot till Rock N' Roll Train,
loket på scenen sprängdes fram, AC/DC sprängdes fram och Rock N' Roll Train körde igång, vilket inledde en kanonkonsert utan vare sig början eller slut. Stämningen höjdes i takt med efterlängtade Dirty Deeds Done Dirt Cheap och Thunderstruck. Nävarna var i vädret och Stadion vrålade "THUNDER!!" så taket lyfte. Om det hade funnits något, alltså. Big Jack, Shot Down in Flames och Black Ice höll dock en lägre standard. I The Jack vilade jag nacken och såg roat på när Angus Young framförde den obligatoriska, men inte mindre underhållande, strippningen. Inte min favoritlåt på setlisten (tycker den är rätt seg och tjötig annars), men det var en välplacerad vilopaus innan kvällens höjdpunkt nåddes med dunder och brak.

Kyrkklockan sänktes ner och vi visste alla vad det var som var på gång. När Brian Johnson tog ett språng och fick klockan att skälla introt i Hells Bells blev jag helt galen. Jag förstår än inte hur man man kan skriva en sådan låt och trots att det är 30 år sen låten spelades in gjorde inte AC/DC mig besviken. Hjärtat bultade och jag befann mig i ett lyckorus som varade ända inpå Shoot to Thrill, som de för kvällen tog till en helt ny dimension.

War Machine inledde tyvärr ännu en liten transportsträcka, då de mörka riffen gjorde sig betydligt bättre i mitt rum än på Stadion. High Voltage följdes av You Shook me All Night Long innan det blev dags för T.N.T.. Det är svårt att tänka sig bättre livelåtar än den tillsammans med Thunderstruck. Vi skrek "Oi! Oi! Oi!" tills stämbanden dukade under. Rätt som det var kollade jag in i ett par gigantiska (uppblåsbara) tuttar och berättelsen om ägaren till dessa tog sin början med Whole Lotta Rosie.

Setlistens sista låt, Let There Be Rock, sparkades igång. Nu var det återigen dags för The Angus Show. I slutet av låten rev han som väntat av ett 15 minuter långt gitarrsolo under publikens jubel. Men utan öronproppar (det blir ganska påfrestande efter ett tag med de höga frekvenserna), och en Angus Young på 55 bast som inte är fullt lika snabb i fingrarna länge blev det en ganska seg väntan. Dessutom såg jag honom inte ens, trots min plats på första parkett. Jag lutade vänstra örat mot skinnjackan bredvid, försökte dölja det andra örat med håret och väntade på Highway to Hell.

AC/DC gick ut, och vi väntade på Angus. Stadion släcktes ner och snart hördes brötandet från en gitarr - kort därefter ljöd introt ut över stadion. Jag kunde inte låta bli att tänka mig hur mycket mer maffigt det hade blivit om han hade kört som förr i tiden och bara gått direkt på introriffet. Den kördes igenom och sedan var det plötsligt dags för gigets sista låt, och näst bästa låten i AC/DC's historia: For Those About To Rock. Kanoner sköts, jag blev döv, jag skrek som aldrig förr och plötsligt var det över. Trycket lättade, jag försökte med blandat resultat få liv i knälederna, ignorera smärtan i nacken och ta mig ut från stadion på stela ben och med hakan i händerna.

AC/DC är sig lika från förr - och jag är väldigt glad att jag fick uppleva den showen. Trots en alldeles för hög scen så jag bara såg Brian och Angus när de var precis vid kanten (de andra såg jag inte över huvud taget), en Brian som tappat lite av den forna röststyrkan och en Angus som blivit lite stelare i fingrarna var framförandet alldeles lysande. Till och med vakterna var fantastiska - den som stod framför mig trodde väl att jag skulle svimma vilken sekund som helst eftersom jag är så liten och envisades med att stå längst fram så så fort jag kastade en blick på honom kom han springande med vattenflaskan, haha! Och AC/DC, om ni skulle råka läsa det här och har en svensk tolk i närheten: Det gör inget om ni tar Black Ice på turné ännu ett år..

Bilder kommer.

AC/DC!!!!

YES! Yes yes yes yes! AC/DC HERE I FUCKING COME!!!!

Ber till eventim.se's biljettgud


Läget har förändrats sedan sist. Tack vare min världens bästa bror är biljettpengarna numera inget problem. Vad som istället har blivit ett problem är att lyckas få tag på biljettfanskapen om en timme. Med tanke på min vanliga otur när det gäller biljettsidor lär det inte bli en så enkel uppgift. Får verkligen hoppas att det löser sig.

Meanwhile kan ni ju lyssna på den inte helt okända låten Hell's Bells som är bland det bästa AC/DC har klämt ur sig. Helt jävla underbar melodislinga.

Vågar inte vara glad än. Men kanske, kanske ses vi på Stadion den 3/6. Only time will tell. Hörs efter klockan 10 om jag lyckas avhålla mig från att skriva ännu en radda nervösinlägg.

AC/DC till Sverige


Åh nej. Inte igen. Kom igen Murphy, så här grym är ingen, inte ens du. Jag har INTE råd att punga ut med ytterligare 700-800 spänn på tisdag. Jag är redan skuldsatt för Sonispherebiljetten. Så lägg av! Alla jävla bra band släpper ju biljetter nu. Vänta bara, nästa vecka kommer säkert Megadeth med turnédatum också. Ännu mer utgifter. Great. Ingen som känner för att starta en fond och skramla ihop lite pengar till alla mina oräkneliga konsertbiljetter eller? Det vore schyst.

Kommer jag missa AC/DC IGEN?! Får inte hända.



Biljetter på Eventim.se

Stratovarius @ Brew House


Ni kommer säkert ihåg mitt lipande över att allt roligt hände i Lund? Nu har jag fått en snuttefilt som är betydligt mer tröstande än att x antal personer lovat mig sovplats i Skåne. Anledningen till att jag inte kunde gå på Stratovarius gig i Götet var att det, som vanligt när det gäller allt skoj, var 18årsgräns. Nu har de emellertid ändrat plats och 18årsgränen är numera inte längre ett problem.

7 februari it is @ Brew House, Göteborg. Priset ligger strax under trehundringen och förbandet är Dream Evil, som jag skrev om för ett tag sedan. Låter jävligt gött helt klart. Det är inte hundra att jag kan ta mig dit men ganska troligt iallafall. Jag återkommer i frågan.


WHY GOD?!


Jag som har sörjt över att det är 18årsgräns på Stratovarius i Göteborg. Jag som har sörjt ännu mer över att jag inte såg Saxon i Sthlm i år. Problem solved! Bara att bli skåning så är saken klar.

Dagens fråga från mig till er blir alltså: Varför händer allt kul i fucking Lund? En riktig kluring om jag får säga det själv. Jag lovar att säga till om jag skulle råka få veta sanningen.

Alice Cooper + support 14/12


Alice Cooper. Alice fucking Cooper! Vi tar det från början. Varning för långt inlägg och bildbomb.

Det började med att skolan började tio i tre. Eh. Hur lång sovmorgon får man ha? Men som ni vet så beställde jag biljetter och fixade mig så tiden rann iväg, jag åkte till skolan, var där till fyra och gick ner till rese där jag mötte upp Astrid. Jag träffade en gammal polare där, så vi stod och hade trevligt ända tills vi såg tåget rulla in på andra spåret.. Well done. Så vi fick kuta som fan över tunneln och till tåget. Väl på var det fullt. Smockfullt! Jag hade på något sätt gått omkring i visionen att inte en käft åker tåg på måndagar. Jag hade tydligen fel. Resultatet blev att det inte fanns några sittplater. Men det löste jag snabbt genom att sätta mig i väskutrymmet. Could've been worse!

Väl i Göteborg så insåg vi att vi inte hittade till spårvagnsstationen. Underbart. Klockan var redan 18 och insläppet började 18:30. Det är nästan pinsam poservarning på att komma så sent men vad fan gör man när fritidskorten börjar funka först kl 16? Går till Göteborg? Well yeah but no thanks. Då är det tur att man har kompisar. Stackars Dennis och Erika (?) som stod där i flera timmar i nordpolssverige. De stod hur som helst nästan först och vi joinade dem. Sen var det bara att storma Lisebergshallen! Vi trängde oss längst fram (front row bangers, jajjamen) och började vänta på förbanden.

Jag trodde det bara skulle vara ett, men där hade jag fel (igen). Vilket var jävligt synd med tanke på att våran tid i Götet var begränsad. Hade velat skippa förbanden helt och köra direkt på Alice men sån tur hade man ju naturligtvis inte. However, Roxie77 entrade scenen. Det var väl sådär. Rätt mesigt men ändå helt okey förband. Inte riktigt min stil men so be it. Deras frontman hade iallafall bra scenkänsla och peptalks och det är ju en bit på väg. Electric boys var bättre men fortfarande bara på okey-skalan. Av någon anledning kommer jag inte ihåg så mycket av dem och det kan väl knappast räknas som positivt. Den här frontmannen var också bra faktiskt, grym scenkänsla och utstrålning han med fast på ett annat sätt. Han gjorde en del häftiga grejer med gitarren men någon gång failade han och spelade i luften fast han rörde fingrarna men inget ljud hördes. Nja. Det kanske lurar en del glamposers men inte mig.

I breaken så kom roddarna upp på scen och gick omkring och bar förstärkare. Då fick jag syn på ett välbekant face. Erik! You know, bröderna hårdrock, Pelle och Erik, true heavy metal rockers och Maidenfansens Maidenfans. At that time kom jag dessvärre inte ihåg vem av dem det var så jag löste det genom att vråla "MAIDEN!!!!!!!" det högsta jag kunde. Det funkade. Oss Maidenmaniacs emellan you know. Blev rätt förvånad över att se honom där, men något måste de väl göra så de har råd att åka på alla en halv miljard konserter every year.

Och så sent om sider fick de upp skräckrockaren himself på scenen. And he kicked ass! Han vet vad han gör den gamle räven. Höjdpunkterna (när vi var där) var iallafall bland annat Posion och Wicked Young Man som de gjorde jävligt bra. Teatern var dessutom lika underhållande som vanligt. Han viftade omkring med en skelettgrej, satt i tvångströja, fick huvudet avhugget och sprang omkring med sitt eget huvud i näven (nåja, en ganska verklighetstrogen kopia), slängde omkring med den där hordockan (den såg nu rejält sliten ut och har nog hängt med i x antal år, ska köpa honom en ny i julklapp) och en massa annat. En del var upprepningar sedan konserten i Ö-vik 2008 men det störde mig inte direkt. Musikaliskt var det också bra, inte något specifikt att klaga på den här gången, fantasktiskt!

Jag fick också den där personliga connectionen som man inte kan låta bli att älska. En blick, ett leende, någon som pekar på en. Hände several times under både Cooper och förbanden. Speciellt av Chuck och Damon i våran ände. För helvete, alla som spelar i större band och står på scen! Glöm inte att ge era fans personlig connection. Hur mycket kostar ett ögonkast och ett leende? Tro mig, det höjer bandet som fan. Man måste kunna knyta an till sina fans annars är man inte värd att ha några.

Jag råkade dessutom ut för ännu ett problem. Min längd. Det var så att Damon skulle kasta ut sitt plektrum. Han kollade på mig, böjde sig ner och sträckte fram det till mig. Jag kände på det med fingertopparna men så kom det en lång fan från andra håller som vräkte sig över mig och ryckte tag i det. Well, det är inget att sura över, är det konsert så är det, jag gör ju likadant själv. Men det fula är att det är andra gången jag råkar ut för EXAKT samma sak. Jag börjar tröttna. Jävla armar, väx!

Precis innan vi var tvugna att dra kastade dock Damon ut ett till plektrum som ingen fick tag på utan det åkte ner bland publiken. Som den sanna tattare jag är slängde jag mig ner på golvet efter det och fick tag på det. Score! Nu har jag utökat min Alice Cooper-samling till tre plektrum, från Chuck Garric, Jason Hook och Damon Johnson samt sedeln från Alice himself.

De mindre bra delarna av kvällen gick till slut inte att skjuta upp länge. Vårat tåg tillbaka till Skövde gick 23. Då var vi tvugna att gå från konserten kvart över tio. Jävligt bra eftersom Alice säkert höll på till minst tolv. Vill ni veta hur mycket jag hatar SJ? Nästan mer än jag hatar poserfjortisar. Och det är fan inte dåligt. Summan av kardekumman blev alltså att vi fick gå innan de ens hade hunnit igenom halva setlistan. Vill ni veta om det sög? DET SÖG! Vi var så jävla speedade att vi sprang och skrek hela vägen till centralen. Galna hårdrockare! Men konserter är fan livet.

Tågresan hem spenderades med två sköna brudar vid namn Hanna och Ellen. Vi hade en egen kupé och satt och tjötade och drack cola. Men när konduktören kom och skulle kolla våra fritidskort så började det gå utför. Astrid hittade dem inte. Först garvade vi bara. När vi insåg att hon faktiskt inte hittade dem började det bli mer allvarssamt. Hon vände ut och in på väskan, plånboken, mig, kassen, min väska, min jacka, kupén, sig själv (hon gick även en runda i behån och trosorna utan resultat - men man vet ju aldrig), men inga fritidskort. Situationen började se dyster ut (konduktören lämnat oss åt vårat febrila letande för att komma tillbaka senare) när Hanna rev till sig väskan och sa "jag får kolla en gång till". Och drar ut fritidskorten. Helt jävla unbelievable! Jag fattar fortfarande inte hur hon gjorde. Sen började det roliga om på nytt när konduktören kom tillbaka och skulle kolla korten, och Astrid bara hittade ETT av dem. Nej, då var det inte kul längre. Konduktören litade dock på Astrid och gick därifrån. Men vad tror ni Hanna gör? Kollar i väskan och HITTAR DET! Alright. Det är härmed dokumenterat och fastställt. Hanna är galen. 

Om Alice Cooper har jag bara en sak att säga - hell yeah. Kör på tills du ramlar ihop och dör på riktigt! Hade så jävla gärna velat stanna till slutet men vi ses ju i sommar på Sonisphere, och då ska jag fanemig se hela. Alla i bandet, you rock!


Before I left


På tåget var det knökfullt med vuxna så det fanns inte en chans i världen att få sittplats. Jag kollade mig omkring, konstaterade faktum, vände mig om, ropade glatt "jag är en väska!" och klättrade in i bagageutrymmet. Problem solved!


Fixa cplugg


Haha don't ask


Astrid däckade.. Kan ha berott på mitt förträffliga sällskap som av någon märklig anledning tröttade ut henne men det är bara en teori.


Benen fick jag också med mig! Tänka sig




STENtaggade efter förbanden! Astrid gnällde "Du ser jämt så ond ut och jag ser jämt så galen ut", undra om det ligger nåt i det lilla vän.


"En glad då!" Fast sorry Astrid, du ser fortfarande ut som du precis blivit utsläppt från BUP


De virade upp den sedvanliga banderollen medans gubbarna arbetade bakom scenen


Man var ju front row såklart! Hur skulle det se ut om självaste Aerime Crusher inte var front row banger.. DÖD för hårdrockssläktet! (För alla känsliga läsare, som för övrigt inte borde vara här om ni är allergiska mot ironi, läs: skämt)


Alice fucking Cooper! Och Chuch Garric


Chuck in action!


Damon Johnson




Han viftade runt rätt bra med den där bengrejen


Tvångströjan på



Och mästerfotografen var på plats som vanligt. Bra timing där Aerime. Fotolektioner, anyone?


Skräckrockens allfader i mitt hjärta


Sista bilden från scenen: Keri Kelli (HOT!)


Jag blev kär i mitt plektrum från Damon. Vad kallas det, plektrumfil? Snacka om att vara one of a kind.


This is life. Så jävla underbart. <3
NU TAGGAR VI SONISPHERE METAL MANIACS! SCREAM FOR ME SWEDEN!

Calmed down

Nu har jag lugnat ner mig något. Åtminstone för stunden.
Allt var så luddigt, så oklart, det gick rykten och jag visste ingenting, fick ingen konkret fakta någonstans, vågade inte tro på vad folk sa. Ett hopp började väckas i mig innan datakunskapen när Elvis loggade in på sin facebook. Magister Christer kom och vi var tvugna att gå in. Jag sa till Elvis "Jag kollar Sanna, om någon verkligen vet hur det blir så är det hon".

Jag fick upp hennes blogg. Jag skrek till. Ett sånt där shockat falsettskrik som gjorde att alla blickar vändes åt mitt håll. Sen skrek jag "JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!", kastade mig om halsen på Elvis, började skratta och tårarna började rinna. Låg på över min laptop i gråt- och skrattattacker (en kombination av båda är bästa förklaringen), kunde knappt andas, hela jag skakade, det ringde i öronen, huvudet sprängde och jag försökte hantera den totala lyckan.


Jag förstår det knappt fortfarande och ändå har jag redan ordnat boende och telefonerat med mina Maiden-addicted best mates Fred och Vic för att säkra biljetter. Måndag klockan 10. Måndag klockan tio. Då vet ni ju vad jag gör. Lämpligt nog blev mina första två lektioner inställda på måndag morgon så jag behöver inte ens skolka. Tack Gud! Tack vem det nu är som har gjort att de kommer hit. Tack.


Många av de som ska till Sonisphere (Slayer, Anthrax, Mötley Crüe, Heaven & Hell och Alice Cooper drar väl folk en aning dessutom) gör väl det delvis för att kolla bra musik, öla och umgås. Sorry but not for me. Inget illa om gott sällskap, metal och öl - men när det är Maiden så är det MAIDEN. Då vill jag bara vara med mina närmaste vänner, som jag delar den här känslan med utan att behöva snacka om det. Stå längst bak och se cool ut för att behålla imagen? Hellre går jag själv. Det lär väl vara oundvikligt att träffa på folk man känner eftersom hela hårdrockssverige verkar vilja dra dit, och jag snackar gärna med folk, det är inte det. Men Maiden går före allt. Mina gudar, tack för allt ni har gjort för mig. Älskar er ♥

Ingen dio

Dio. Ställer. In. Hela. Europaturnéen.

Jag. Har. Svårt. Att. Skriva. Mer. Än. Ett. Ord. I. Taget. Just. Nu.

Dio och Cooper


Mycket datum på en och samma gång, men nu är det så att två till konserter är inbokade! Den här gången är det dock inte jag som står på scen utan Dio och Alice Cooper. Dio den 7e december och Alice den 14e! Hoppas på att träffa många sköna rockers då. Jag åker med Astrid och vi ska röja minst lika mycket som vi gjorde på Edguy i vintras. Kommer bli grymt!

Jag ska även utdela ett officiellt tack här till lilla Astrid.. De tre konserter som hösten består av, Amon förra veckan och nu Dio och Cooper, gissa hur mycket jag har betalat för de sammanlagt? 20 spänn. No kidding! Visst är det galet, men har man världens schystaste polare och pojkvän, samt hade ett presentkort på ticnet (ni vet, det jag fick som musikstipende i våras) så är det fullt möjligt. Lots of luv to ya, lamb of Astrid!

Amon Amarth + Entombed @ Trädgårn

Till och med tre dagar efter så har jag värk i nacke, rygg, fötter samt ett par brutna revben (nåja, det känns så åtminstone). Men jävligt nöjd! Trots avsaknaden av Evile var det faktiskt bra. Yes, believe your eyes, även Entombed hade en del sköna grejer! De var inte så death som jag trodde från början, utan ganska thrash.. Så det mesta de framförde bidrog till den sköna konsertstämningen.

Det som kunde varit bättre var dock ljudet. På Entombed var det nerdraget som alltid på förband, men även om de höjde till Amon så var det knappt bättre. Introlåten 'Twilight of the Thunder Gods' har ju en jävligt skön melodi, men jag kan säga att man var tvungen att veta att den var där för att urskilja den. Likadant var det på de andra melodiska bitarna. För hög bas som dränkte melodierna och bitvis en del av sången. Ljudteknikerna, shape up!

Men en sak går det inte att komma ifrån. Och det kan förklaras med fyra ord. I. Fucking. Love. This. Alla rockers som delar ens intressen, atmosfären, musiken. En enda stor familj där alla känner alla. Helt jävla underbart.

Some pics and some explanations;


På tåget ner gick jag in på en toa och brölade för mig själv


Taggade SÖNDER!


Självklart lyckades vi komma längst fram innan Entombed ens hade börjat spela (iallafall jag. Liten brud, en fördel i de flesta lägen!), även om vi tog oss in på Trädgårn i maklig takt. Vi blev något försenade av en retarded jävla vakt (en tjej, naturligtvis) som påstod att jag inte fick ha min skinnjacka på mig. What! Det var det fan ingen som sa till mig när jag var där i februari. Alltså ner i kapprummet igen, köa, hänga in jackan.. Det ska läggas till att väldigt många gick omkring med hoods säkert tre gånger tjockare än min jacka. Jävla idiotregler till ingen nytta. Alex i Entombed på bilden!


Nico och Alex i Entombed. Nicos hår var helt awesome! Eller hela han i och för sig.

När de hade spelat klart hoppade Alex ner och jag fick skaka hand med honom, yeah!


Lars-Göran in action!


I pausen knäpptes det en extremt ljus och skarp bild på sällskapet. Jag, Max och Oscar där ibak


Amon Amarth! Ted och Olavi


Olavi häckade i vår del av stagen


Bang your head! Han log mot mig ett flertal gånger during the gig. Älskar personlig connection!


Johan brölade på för hela Götet


På 'The Fate of Norns', den allra sista frasen där Johan sjöng "My son, he calls for me and you", så pekade han först på sig själv, och sen när han sjöng "you" pekade han jättelänge på mig, log och gjorde metaltecknet åt mig. Även en gång tidigare under spelningen pekade han på mig. Love being at the front!

Sen när det tyvärr var slut och nacken skakade av ansträngning, så skulle de kasta ut sina plektrum. Johan gick fram, jag fick ögonkontakt med honom, han försökte räcka ett plektum åt mig men mina armar var för korta så han fick kasta det en liten bit istället, och tror ni inte att en lång fan hoppade upp och tog det precis när jag fingrade på det! God damn it.. Inte ALLTID en fördel att vara liten.


Träffade dock på schysta Madeleine at the front row! En mycket schleten och törstig version av Aerime på bilden över.. Men vi löste det senare problemet med ett midnattsbesök på Donken. Tror aldrig jag har druckit upp en stor cola så snabbt.

Amon Amarth + support


Jag står snart inte ut längre. Ett helt halvår har gått sedan jag vrålade bland alla metalheads till ett av världens bästa band, ända sedan 1 mars för att vara exakt. I'm not that kind of girl som sitter ch gnäller utan att göra något åt saken. So it's time again!
Den här gången är det dock a few differences. Det är inte ett av världens bästa band som spelar, och jag har inte ens betalat det själv. Det lönar sig att ha en generös pojkvän (eller att ha universums bästa övertalningsförmåga: "Jag tänker fan inte BETALA för att höra ett growlband. Du får betala!" "Mäh!" "Är jag inte värd 270 spänn?!").

So, 13 oktober stormar jag och några pöjkar Trädgårn för att se Amon Amarth, Evile och Entombed. Amon är rätt bra om man mutear sången, som ni vet är jag inget fan av growl. Entombed är inte heller min stil men Evile är ett relativt nykläckt thrashband som ska bli kul att se live. I nuläget kommer jag antagligen tycka ALL metal är bra, bara det är live och galet. Min konsertlängtan överväger min skeptism gentemot growl och death metal. Får man det dessutom for free, why not?

See ya at Trädgårn, 'eadbangers!




Testament, Megadeth & Judas Priest

Nu kommer den efterlängtade resumén - jag VET att ni orkar läsa.

Redan när jag kröp ner under leopardtäcket på lördag efter lyckat födelsdagsfirande var jag konstigt upprymd. Något helt annat än fjärilar dansade runt i magen, och sömnen kom mycket motvilligt. Det var tydligt att inte enbart hjärnan styrde viljan. Jag ville se Halford, jag ville skrika mig hes, jag ville få öronen sprängda av hans skrik. Konsertfebern infann sig tidigt.

Söndagen kom slutligen. De tidigare planerna blev ändrade, så jag kom iväg senare än väntat. Med andra ord hade jag gott om tid att fixa fram det närmaste perfektion man kan komma när det gäller Aerime.
Välsminkad och välsprayad fick jag skjuts in till stan och klev på tåget till Göteborg. Nu var jag snudd på nervös, det där som fladdrade i magen vägrade ge sig och jag försökte dränka det (först efter att jag hittat vagnen med onumrerade platser, efter diverse hysteriska samtal till Astrid och springande genom hela tåget) med hjälp av mp3n.

När jag klev av tåget efter ideliga kast på klockan den sista halvtimmen hade den största nervositeten försvunnit. Kvar var ett slags oövervinnerligt självförtroende, jag kände mig exakt så odödlig som jag ibland utger mig för att vara.
Jag träffade mitt ex, Steven, och lite senare slog vi följe och gick över till hotel Rica. Så fick jag träffa den omtalade Vic, aka Skåne. Det blev ju rätt komiskt, en från norrland och två från blekinge kommer till Göteborgbara för jag ville det. Vilken användbar talang. Det kan absolut inte ha varit för att någon av dem ville se Priest, Megadeth och Testament, nejdå.

Vi ölade, dampade, skrek och tjötade (betedde oss som vanligt med andra ord) och gick till Scandinavium en timme innan insläppet började. Det enda man kan säga om det är att det var kallt. Jävligt kallt. Men äh, that's included. Tur att det fanns kapprum där inne så vi inte hade behövt köa i tshirt.

Efter att ha sprungit omkring och hejat på folk (alla försökte tränga sig längst fram, förutom två personer som parkerat sig vid mixerbordet. Vem blev förvånad över att det var brorsan? "Vadå, det är ju bäst ljud där". Han är hopplös) och köpt tröja intog vi platser vid staketet.

Att ens fundera på öronproppar hade varit värdelöst (inte för att jag hade några ens, hehe) för Vic "råkade" skrika sönder min högra trumhinna i all upphetsning innan det kom igång. Påminn mig om att jag ska ge igen för det någon gång. Tyvärr skulle det inte vara särskilt effektivt att försöka hoppa på honom eftersom han är ungefär en halvmeter längre än mig. Skalla honom i revbenen skulle funka möjligtvis. Jag fattar inte varför ingen blir rädd när jag säger att jag ska ge dem stryk?

Testament blev plötsligt synliga och vi slapp ha slagsmål. Jag har lyssnat en del på Testament studio, och kan säga att jag gillade dem.. studio. De var klart sämre live, somehow. Kan ha haft något med att göra att ljudet sög. Gitarrerna flöt ihop med varandra, det blev grötigt, och sångaren headbangade i någon obestämd takt. Lite synd, jag trodde de skulle vara bättre. Souls of Black var ganska bra, även live.

Chuck Billy från Testament.


Megadeth gjorde mig inte besviken däremot. Nu var ljudet bättre åtminstone, och Dave Mustaine skötte sig. Jag såg honom alldeles förträffligt bra eftersom jag helt plötsligt befann mig rakt framför honom utan att veta hur det gick till. Jag föredrar nästan alltid att stå mellan mitten och ena hörnet längst fram, för där är det mindre tryck och man får oftast personlig kontakt med snubbarna på stränginstrument. Trycket brukar ju komma från mitten och trycka åt åt sidorna, men nu gick strömmen inåt på något crappy sätt. Jag stod säkert bara en ynka meter ifrån Dave som närmast, bara mellanrummet mellan scenen och staketet imellan.
Någon connection med Dave fick jag inte (hur skulle det gått till med allt det håret, han ser väl knappt vad han själv spelar) men däremot med Chris Broderick. Snygg och jävligt grym på gitarr. Jag förstår inte hur han kunde le åt mig halva giget och samtidigt spela så överjordiskt. Han är väl van helt enkelt.
Höjdpunkerna måste varit 'Sweating Bullets' (den är bara FÖR skön) och 'A tout le Monde', jag hade inte hört den sistnämnda så mycket förut. Men den var jävligt bra! Jag saknade dock Countdown to Extinction på setlistan.

Dave Mustaine och den asschysta vaktisen!


När Megadeth lämnade scenen började jag få Halford-abstinensbesvär. Det blev dock helt plötsligt undanträngt då '2 Minutes to Midnight' började spelas, skitlågt, på någon skiva i pausen. Jag fick nästan hjärtinfarkt och skrek så folk måste undrat vem det var som försökte knivmörda mig. Sen började jag skriksjunga hela texten (hade jag inte kunnat den såpass bra hade jag inte haft en aning om var jag var i låten, eftersom jag överröstade skivan). De runt omkring mig sjöng med i refrängerna, om det var för att de inte kunde verserna eller om de sjöng refrängerna för de tyckte synd om Maidengalningen och inte ville att någon skulle få för sig ringa psyket har jag ingen aning om. Jag var lika lycklig vilket som. Idiot. ;)
Och så äntligen, äntligen, dämpades ljuset och mellan alla tusen vrål hörde jag de första försiktiga tonerna i Dawn of Creation. De kunde allt höjt ljudet lite tycker jag, man fick inte riktigt den där maffiga mindshaking upplevelsen jag hoppats på, men visst var det mäktigt. Och så direkt på Prophecy. "I am the darkness!" vrålade Scandinavium och Halford fick allt anstänga sig för att det skulle vara han som hördes mest och inte vi. Awesome.


Priest!


Resten av konserten fortsatte i samma stil på scenen. Jag fick se (nästan) allt jag ville se och fick höra (nästan) allt jag ville höra. Painkiller, Rock Hard Ride Free, Metal Gods, Hell Bent for Leather, The Hellion/Electric Eye, You've Got Another Thing Comin', listan kan göras lång. Vad som är bra med Judas Priestst hits är att jag inte har lyssnat sönder dem som jag gjort med Maidens, så då var de extra bra live.
Men trycket på parketten nedanför hade ökat rejält nu till Priest. När de började spela stod jag precis i mitten, och gissa vem som fick allt trycket på sig? Men sedan trycktes man ju ut åt sidan igen. Stundtals var det förjävligt. Min bröstkorg pressades ihop så jag knappt fick luft, än mindre skrika och vifta med nävarna. Men till slut kvicknade jag till och de sista låtarna var jag on top again.

Rob Halford var ett kapitel för sig. Han bytte nitrockar (han måste ju bevara imagen som 'The Metalgod', eller 'The läderbög', vilket ni vill) flera gånger i varje låt, hade allsång draperad i en Sverigeflagga och kom inkörandes på sin motorcykel. Men jag saknade läderbögkepsen! Undrar var han har glömt den någonstans?
Hans röst höll dessutom bättre än väntat. Han fixade skriken riktigt bra, speciellt ett, då jävlar hade han knappt behövt mick. Det var sjukt. Skillnaden (som min bror så vänligt påpekade för mig efteråt) är att förr sjöng han däruppe också. Nu kan man bara skrika. "Bara". Jag skulle vilja höra honom försöka sig på ett Halfordskrik! ;)


The fuckin' Metal God!


Det finns ingen höjdpunkt. Allt var en höjdpunkt. Måste jag verkligen säga något negativt så var det att han inte gjorde "vanliga" Dissident Aggressor-introt. Det som är så jävla mäktigt annars. Halford-skriket kom aldrig. Och det faktum att de inte fortsatte på A touch of Evil efter Between the Hammer and the Anvil. Riktigt synd, för det är en av mina favoritsekvenser med Priest. Precis i låtbytet, där med kyrkklockorna, och så ett jävligt tungt gitarriff och så börjar han, "You mesmerise slowly..". Jävligt gött. Man känner sig som liemannen som har fått syn på lammkött på kyrkogården vid tolvslaget.

Enda låten jag saknade var Night Crawler. Och så hade det varit fränt att få höra The Ripper-skriket live. Kanske är jag för sent ute för det. VARFÖR var jag inte ungdom på 80-talet?

H.e.a.t, All Ends & Edguy

Klockan direkt efter plugget drog jag på mig dagens konsertsuit bestående av nätisar, leopardkjol, skinnpaj, Maidentröja och kängorna, eftersom de är de enda skor jag kan ha på konserter utan att behöva amputera fötterna efteråt. Allt blev i vanlig ordning sönderstressat, men slutligen kom jag och min andra hälft ingen mindre än Astrid "tanten" iväg med bestämt tåg.


Jag på tåget ner. Ständigt pysslande med håret! Foto: Tanten


Vi kom in på Trädgårn som planerat, lämnade alla tusen tröjor i garderoben och stormade Trädgårn. Jag hade aldrig varit där förut (inte Astrid heller för den delen), nor var det litet alltid men små gig är mysiga att varva med, can't be Ullevi all times. Som den lilla bulldozer jag är armbågade jag mig längst fram med Astrid som en svans och placerade oss strategiskt nog i det hörnet där våra favoritartister i banden skulle hålla till. En brud med patronbälte är inte att förakta!


Jag och Astrid. Hårsprayade ner Trädgårns kisseria innan spelningen! Foto: Aem


Till min stora förvåning började H.e.a.t spela först. Jag trodde att All Ends skulle börja, med tanke på att det stod "Edguy + H.e.a.t + support" på våra tickets, och med facit i hand kan man säga att det var jävligt synd att det inte var H.e.a.t som hade fyrtiofemminutersshowen..


H.e.a.t började finurligt att introducera med "The Heat is on", för att sedan köra igång. Ska man jämföra med den förra spelningen jag var på i somras är nog det enda negativa man kan säga är att det inte varade lika länge.  Nu kunde jag låtarna, stod närmre, och kunde låta hjärnan göra andra saker än att bara försöka fundera ut om den gillade det eller inte, vilket var vad den höll på med halva förra spelningen. Keep up the good work guys, hoppas nu för er skull att jag har fel och att herr Jona kommer ha rätt angående den kommande Melodifestivalen..


Feel the H.e.a.t!
Eric Rivers, Kenny Leckremo, Jimmy Jay och Dave Dalone på bild. Foto: Aem

Alldeles för snart var det till ända, och efter en lång paus kliver trummisen i All Ends in på scenen. Jag hade ingen jävla aning om vad de var för något innan. Efter honom en gitarrist, en gitarrist till, basisten, och de börjar spela på ett asgött intro. Precis när jag börjat tro att jag ska have a nice time så kommer två brudar inskuttandes på scen. Jag blev helt förstummad. Brudar bakom micken har ingenting, ingenting att göra på ett metalgig. Det här var inget undantag.
Sure, de sjöng rent och jättegulligt, men inte fan var det metal.
Hoppet steg när en låt tog slut och nästa tog vid; man får fan ge dem cred för deras intron. Ett jävla tryck blev det! En del verser var också helt okey, men en bit in i låtarna lät det alltför ofta grötigt och man fick anstränga sig för att kunna skilja ut vad fan det egentligen var de spelade. När de började spela "Apologize", som nyligen låt på svensktoppen med ett annat band, då hoppas varken Astrid eller jag inte mer.
I didn't like it. Jobba på scenmovesen (att stå att gunga på samma fläck i trekvart imponerar inte på någon, det var bara ena gitarristen som skötte sig hyfsat på den fronten) och kicka brudarna så kan jag till och med fundera på att tycka något positivt.


Gitarristen i All Ends som stod strategiskt placerad rakt framför mig. Som den true front row banger jag är, är det alltså ingen zoom på bilden. Foto: Aem


Bara valet av Edguys introlåt, "Rock or Dead", som är min favorit från det aktuella albumet säger det mesta om deras gig. Suveränt bra. I högra hörnet som vi stod var gitarristen Dirk Sauel och basisten Tobias Exxel placerade större delen av giget, och jag fick connection med dem redan från the very beginning. Sånt gillar jag! Bara att man själäv vet att de vet att an existerar, om än just då, så är det jävligt kul.
Tobias Sammet överraskade dessutom med underhållande konversationer mellan låtarna och sjöng som en gud. Jag lyckades dessutom nudda hans hand när han sträckte fram sin åt alla galna fans. Det ni!
Som ni vet så gick tåget hem klockan 23, och jag trodde inte att vi skulle hinna till extranumret ens, men se det gjorde vi.
I mellantiden drog Feix Bohnke av ett hejdundrande trumsolo, inget litet fjuttigt på en halvminut heller, jävlar vad han drog på! Jag stod bara och stirrade, hurfan orkade killen? Imponerande..
Men slutligen blev ändå klockan kvart i 23 och vi blev tvugna att dra. Jag vet inte exakt men det kan ha varit ett par låtar kvar på extranumret. Och det var verkligen bäst för mig att jag kom på tåget, för annars skulle jag inte fått någon skjuts till nästa konsert.
Innan vi drog precis fick jag dessutom en lång blick, ett leende och en Tobias Exxel som gjorde metaltecknet åt mig. Blir det bättre än såhär? Jag saknade souvenirer (NÅGOT jävla plektrum kunde de väl kastat ut?) men i övrigt.. Whoaa. Det lär bli Edguy live fler gånger, you can tell!


Tobias&Tobias i Edguy. Basist-Tobias högerarm har på bilden ungefär samma cp-hållning som min morsa när hon springer. Foto: Aem

Längtar redan till nästa konsert, Judas Priest, Megadeth och Testament den 1/3. Hang on til then!

Någon mer som besökte konserten? Write me bitches!

Biljetter kirrade!



Edguy, H.e.a.t +support 2/2 2009, Lisebergshallen Göteborg, bokat!
One for me and one for my favourite. Nu är jag glad. :D
Älskar konserter över allt annat, det går inte att beskriva känslan..
Om ni vill göra mig ännu gladare åk dit ni med! 270 spänn.. come on!

Dan före dopparedan. Blir småmysigt imorgon faktiskt, drar till mina kusiner as usual. Julafton är alltid speciell. Ingen julmat så långt ögat når (vi snackar om min släkt, no surprise) och alldeles för mycket efterrätter och kakor med choklad i. Samt lite bra musik får jag hoppas (jullåtar är ratade).

Jullovet lär bli nice anyway. Ska försöka träffa polare man aldrig hinner vara med, göra massa sjuka grejer med Astrid och Vikk kanske kommer hit! Har heller inget inplanerat för nyår än..

För övrigt sitter jag här i en enorm stickad tröja, bandana och strumpbyxor och dricker Piña Colada-te.
Kan man bli mer.. ojulig?
Jag är som jag är and I'm proud of it.

Natti luves.

Bandit Rock Awards 2008

Jag har röstat! Rösta ni med, om ni är rockers nog.. ;)

SVENSKA
Bästa grupp/artist: Sabaton (av de som fanns att välja på.. men en del låtar är riktigt bra!)
Bästa album: Sabatons.
Bästa live-akt: ÖÖh, visste inte vad jag skulle ta här.Fick bli Mustach.
Årets genombrott: Ammotrack, lätt! De är ju från min håla. ;)

INTERNATIONELLA:
Bästa grupp/artist: Metallica.
Bästa album: Guns - Chinese Democracy (bättre än metallicas..)
Bästa live-akt: IRON FUCKIN MAIDEN!!!!!! AAAARRGGGGHH!! *extas*
Årets genombrott: Hmm.

Dock ska jag inte dit, tror jag inte, men vafan, rösta kan man ju (ska man ju;) ).
Är väldigt förtjust i den radiokanalen! Jag lyssnade mycket på den förut, riktigt nice.

Vikk håller på och fixar med min video nu, så den kommer nog ut på bloggen imorgon förhoppningsvis.
Natti!

Tidigare inlägg